Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/liam-gallagher-later-mycket-och-star-for-det-han-gor/

Konsertrecensioner

Liam Gallagher låter mycket och står för det han gör

Liam Gallagher vet att de flesta, rätt eller fel, ser honom som en halv artist utan brorsans låtar.
Liam Gallagher vet att de flesta, rätt eller fel, ser honom som en halv artist utan brorsans låtar. Foto: Annika Berglund

För 25 år sedan var Oasis på väg mot världsherravälde. I dag är det bara en sårig brödrarelation kvar. Men Liam Gallagher är inte tragisk, mer sorglig på ett fint vis. Och det är högljutt och maffigt.

2018 inledde musiksajten Noisey en intervjuserie där olika artister blev utfrågade av förskolebarn. Seriens största stund är tveklöst när Liam Gallagher får svara på musikjournalistikens kanske bästa fråga någonsin: ”Vilken är din favoritprutt?”

Den forne Oasis-sångaren svarar: ”Det måste vara en som låter mycket. Folk ska veta att det är min prutt, om den är tyst så kan någon annan ta äran för den”.

Möjligen överanalyserar jag, men jag tror att Liams svar mellan raderna handlar om att äga situationen, att stå för vad man gör, även när det är jobbigt eller kanske till och med lite pinsamt. 

Det går, utan större ansträngning, att applicera resonemanget på Liams musikkarriär. År 2020 är Liam Gallagher självklart aldrig på Oasis nivå, vad det nu betyder, men ingen är heller mer medveten om det än Liam själv. 

Oasis var här på Annexet 1995 på väg mot det världsherravälde Liam Gallagher och hans bror, numera värsta fiende, tyckte de förtjänade och nu är han här igen på andra sidan karriärtoppen. Han vet att ingen kommer jubla lika mycket åt de nya låtarna, oavsett hur strålande den oväntat insiktsfulla soloballaden ”Once” faktiskt är, som åt Oasis-hittarna från förr. Han vet att de flesta, rätt eller fel, ser honom som en halv artist utan brorsans låtar. 

Allt hade kunnat bli sorgligt på ett tragiskt sätt, men i stället blir det sorgligt på ett fint sätt. För även om Gallagher snäser ur sig textraderna med samma nordengelska arrogans och övertygelse som för 25 år sedan, så gör han det med en klädsam ödmjukhet. När det är dags för extranummer, bara Oasis-låtar så klart, kommer närmast en ursäkt: ”jag vet att ni skulle vilja se Oasis återförenade, men det kommer inte att hända, så det här är det näst bästa”. 

I den efterföljande gamla b-side-favoriten ”Acquiesce” blinkar refrängens ”cause we need each other/we believe in one another” över tv-skärmarna som en påminnelse om vad den kanske mest komplicerade brödrarelationen på den här sidan Kain och Abel en gång i tiden betydde och innebar. Liam Gallagher och hans redan sedan tidigare högljudda och maffiga band vrider upp volymen ytterligare och överröstar orden på skärmen. 

Det här är ju hans prutt. Den låter mycket. Och han står för den. 

Läs fler texter av Mattias Dahlström och fler av DN:s konsertrecensioner