Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-12 19:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lilla-namo-om-nya-skivan-jag-lagger-min-sjal-pa-ett-fat/

Musik

Lilla Namo om nya skivan: ”Jag lägger min själ på ett fat”

Lilla Namo
Lilla Namo Foto: Paul Hansen

Efter sju år, en rad singlar och längre skivsläpp såg Lilla Namo sig själv i spegeln. Vad hon såg ledde till hennes mest sårbara musik hittills. DN Kultur har träffat en rappare som på nya ep:n ”Queens” är mer personlig än någonsin.

På Lilla Namos vänstra överarm står ”Queens” med stora bokstäver. Tatueringen är bara ett par månader gammal, och den handlar om en skiva som är ännu nyare. Ep:n som heter som ordet som är skrivet på hennes arm är hennes tredje längre släpp och den kommer i en tid där världen är upptagen med en massa annat:

– Jag tycker att det känns märkligt att släppa en skiva under allt som händer i USA just nu, säger hon och drar upp ett ben under sig där hon sitter i den hängande träsoffan som står utanför hennes hyreshus i ett bostadsområde söder om stan.

– Det känns olustigt. Black lives matter har blivit en sådan stor, global fråga eftersom den inte handlar om ett krig mellan två grupper, utan det är ett krig mellan ett statligt organ och vanliga människor. Det är därför protesterna har spridit sig över hela världen. För liknande saker händer i Afghanistan, i Sydafrika, i Sverige, överallt! Så många av oss kan relatera till den här problematiken.

Hon som slog igenom för snart ett decennium sedan med ”Haffa guzz”, en låt där hon drev med killar som tycker att de är balla genom att själv låtsas vara en, har alltid haft den dubbla bottnen i sitt skrivande. Å ena sidan humorn, självdistansen. Å den andra en politisk dimension. Att släppa nytt mitt i en tid där frågor om rasism och strukturellt förtryck befinner sig i toppen på dagordningen gör att hon automatiskt måste adressera det som händer runtomkring:

Ett decennium har gått sedan Lilla Namo slog igenom med låten ”Haffa guzz”.
Ett decennium har gått sedan Lilla Namo slog igenom med låten ”Haffa guzz”. Foto: Paul Hansen

– Black lives matter-rörelsen handlar om att många röster vill höras. Jag tycker att det är skevt att samhällsdebatten så ofta glider över i att handla om individen. Visst, man kan prata om enskilda fall och individer. Man ska göra det också. Men det som är viktigt är inte att en medieprofil får sparken från en tv-kanal, utan att vi börjar ställa frågan om varför det finns strukturell rasism över huvud taget?

Hon säger att ep:n är ett klart politiskt projekt, att den diskuterar klass, feminism, rasism och andra frågor som hon tänker på. På ett sätt, säger hon, är den en uppföljare till debutskivan ”Tuggare utan gränser” från 2013, den som också finns förevigad på hennes arm i en tatuering som stavar ”T.U.G”.

– Jag tror att min kreativitet går i cykler, säger hon när hon berättar om hur två skivor som har sju långa år emellan sig ändå kan kännas som om de hör ihop och hur en skiva som är nummer tre också kan vara en början.

– Det känns som att en cykel i min karriär har gått nu. För att skapa förändring tror jag att man måste bryta sina egna mönster. Ända sedan innan jag kunde prata har jag haft en väldigt stark magkänsla för vad som är rätt och fel för mig. Men jag har inte alltid vågat lyssna på den. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. I slutet av dagen handlar det om att jag reflekterat över vem vill jag vara som person. Vilken energi vill jag ge världen och vad vill jag få tillbaka?

På det sättet skiljer sig ”Queens” från annat den nu 31-åriga rapparen och civilingenjören släppt tidigare. Tillsammans med producenten Miki, en veteran inom svensk hiphop främst känd som ena halvan av duon Spotrunnaz, har hon spelat in sex låtar varav flera innehåller de mest personliga texterna hon skrivit. De senaste årens upplevelser, både positiva och negativa, har gjort att hon – som tidigare presenterat sig som en av Sveriges roligaste skrytrappare – plötsligt vågar vara sårbar:

– Jag har blivit tryggare i att vara mer personlig, säger hon och plockar med vänsterhanden med ringarna på högerhanden.

– Jag är uppvuxen med att man ska vara en stark person. Men vad som är styrka har skiftat för mig på senare år. Jag hade en krasch 2014. Det tog jättelång tid för mig att komma tillbaka. Först då fattade jag vad styrka är. Det låter klyschigt, men det är att våga vara svag. Jag har aldrig pratat om psykisk ohälsa offentligt. Men till den här skivan har jag skrivit en låt som handlar om det, och som jag tänker kan prata åt mig. De som fattar fattar.

Låten hon talar om heter ”Själv”. Den är ”Queens” mest hudlösa, där Namo ställer sig framför spegeln och ser både sig själv och sin historia:

”Jag hade en krasch 2014. Det tog jättelång tid för mig att komma tillbaka. Först då fattade jag vad styrka är”, säger Lilla Namo.
”Jag hade en krasch 2014. Det tog jättelång tid för mig att komma tillbaka. Först då fattade jag vad styrka är”, säger Lilla Namo. Foto: Paul Hansen

– Att vara så personlig som jag är där innebär i princip att jag lägger min själ på ett fat framför den som lyssnar. Och det är skitläskigt! ”Själv” var jobbig att skriva. Den är fortfarande jobbig att lyssna på. Men jag tror att jag har skrivit den för att jag kommit över känslorna som den behandlar. Då blir det mycket lättare att betrakta allt utifrån. Jag tror att jag behövde skriva den för att bearbeta allt jag gått igenom. Jag tänker inte när jag skriver. Det kommer bara. Så jag tror att det är meningen att den här typen av låt skulle komma nu. Att bli mer personlig är inget medvetet val. Jag har bara förändrats som person.

Den kaxiga Namo från karriärens tidiga år finns dock fortfarande kvar, mellan allt det mjuka. Det är hon som kallar nya ep:n för ”ett intersektionellt feministiskt manifest”, och som i titelspåret konstaterar att tronen varit hennes från början:

– ”Queens” är ett bra ord. Ett samlingsbegrepp! säger hon och skrattar åt det akademiskt klingande uttrycket, kanske en rest från hennes mångåriga studier på KTH.

– Jag säger i låten ”aldrig tagit någon tron, den var given för mig”. Bara för att jag är kvinna och rappare så känns det som att man måste ha något extra. Som att folk blir typ kåta av att jag också är civilingenjör. Det är en exotifiering. Att jag är smart är något anmärkningsvärt i deras ögon. Kvinnor som rappar får ofta en sådan stämpel av något slag. Eller så ger de sig själva det, för att hävda sig i en mansdominerad genre. Jag har aldrig gjort det. Aldrig sagt att jag är bäst eller vill ha någon tron. Men nu tänkte jag att jag skulle vara kaxig, för jag är ju bäst.

Hon skrattar till igen och kisar mot solen som står högt på himlen:

– Det känns också kul att vara kaxig när man är 31. Jag menar, jag är ju inte 17 längre. Jag gör det trots allt med viss självdistans.

Ämnen i artikeln

Musik
Hiphop

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt