Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-06 10:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/linus-larsson-nar-jag-sackar-ihop-paminner-webbkameran-mig-om-att-nagon-ser/

Kultur

Linus Larsson: När jag säckar ihop påminner webbkameran mig om att någon ser

Även en knäpptyst videokonferens hjälper en att minnas att man är människa.
Även en knäpptyst videokonferens hjälper en att minnas att man är människa.

Den knäpptysta videokonferensen hjälper isolerade bokläsare, kontorsråttor och författare att få koncentrationen tillbaka. Man måste bli observerad för att känna sig som människa.

Något av 00-talets första år flyttade en vän till Danmark. Han skulle bli kvar i tre år. Många av er är nog för unga för att minnas det, men en gång i tiden möttes människor ansikte mot ansikte, så att flytta utomlands var en stor sak. 

Men vi hade en nymodighet som förändrade allt: Skype, som precis höll på att slå igenom. Det fick tanken att svindla, nu kunde man prata med folk lite var som helst i världen och det kostade inte en spänn hur länge man än pratade. Att ringa till utlandet hade tidigare varit stressande, för man kände hur varje minut kostade pengar. Plötsligt försvann det. Så vi pratade ofta, men ännu mer höll vi käften tillsammans. Vi kopplade upp oss, bytte några ord och satt sedan vid var sin dator och fipplade med vårt medan kvällen blev till natt. 

Ibland hittade någon av oss något kul på det pre-Youtubska internet och skickade en länk. Men bara i undantagsfall. Det viktiga var att höra en harkling då och då och veta att om jag harklar mig, eller tappar förståndet och börjar vråla om att rymdödlor styr världen, då kommer någon att höra det. Man blir inte riktigt människa om ingen finns där för att reagera på det där med rymdödlorna.

Att jobba hemma befriar en från kravet på att ha byxor på sig, men å andra sidan berövas man på en del av sin mänsklighet

De flesta av mina arbetsdagar nu för tiden – jag har jobbat hemma i fler veckor än jag orkar räkna – skulle jag kunna vråla om rymdödlor i timmar utan att någon skulle höra. Att jobba hemma befriar en från kravet på att ha byxor på sig, men å andra sidan berövas man på en del av sin mänsklighet. 

Det har gett upphov till fenomenet silent zooms, efter videokonferenstjänsten Zoom och, ja, tysthet. För medan videokonferenser är ökänt dåligt för kloka möten i grupp så fungerar de utmärkt för tystnad. 

Just nu sitter jag ansluten till ett tyst videomöte med några kollegor. En av dem, noterar jag utan att fråga, hör till de få som arbetar inne på DN:s redaktion. Ingen säger något. Men jag kan nästan känna doften från kaffeautomaten och höra ljudet från skor mot grå heltäckningsmatta. Det ger ett uns av sammanhang. När jag börjar säcka ihop för mycket i min soffa så påminner webbkamerans lysdiod mig om att jag inte kan förlora all värdighet utan att någon märker det. 

Så jag sträcker på ryggen, skjuter axlarna bakåt och anstränger mig för att se fokuserad ut. Och så blir jag lite mer fokuserad.

Hemmaarbetet har skapat en sådan desperation efter kontorstillvaron att man numera kan simulera den genom en sajt som erbjuder en ljudmatta av fläktar, tangentbordssmatter och laserskrivare

Författaren Anne Penketh berättar i The Observer hur hon kopplar upp sig mot en tyst Zoom en timme åt gången för att skriva. Känslan påminner om att jobba på ett bibliotek, säger hon.  Visserligen täcker Word-dokumentet hela skärmen, men bara vetskapen om att levande ansikten gömmer sig där bakom, fokuserat framåtlutade över sina datorer, stärker koncentrationen. Många studenter med läggning för prokrastering har tagit till samma knep. Att träffas ett gäng och läsa var sin bok vid samma bord gör att man får mer gjort. Det är något speciellt med att bli iakttagen.

Andra bara läser tillsammans. ”Quarantined pages” är ett sådant projekt. En grupp människor kopplar upp sig, hälsar helt kort och läser sedan på var sitt håll under en timme, i tysthet. 

”Att läsa har hjälpt många av oss genom de svåraste och mest osäkra stunderna i våra liv. Det här är inget undantag”, säger grundaren Njeri Damali Sojourner-Campbell till The Observer.

Hemmaarbetet har skapat en sådan desperation efter kontorstillvaron att man numera kan simulera den genom soundofcolleagues.com, en sajt som erbjuder en ljudmatta av fläktar, tangentbordssmatter och laserskrivare att ha på i bakgrunden medan man jobbar i sitt tysta hem. Atmosfären är mysig, särskilt om man höjer volymen på den gläfsande kontorshunden. Mumlet från ett avlägset möte ger en viss ro. Men samtidigt vet jag att allt är förinspelat. Att jag hör dem, men att ingen hör mig. Det man behöver är ju någon som reagerar på det där med rymdödlorna. 

Läs fler krönikor av Linus Larsson, till exempel om att debatten om skärmtid kanske aldrig återhämtar sig