Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-20 01:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/linus-larsson-svensk-vinter-ar-ett-morker-man-kan-bli-blandad-av/

Kultur

Linus Larsson: Svensk vinter är ett mörker man kan bli bländad av

Vinter i Sverige.
Vinter i Sverige. Foto: Magnus Hallgren

Svenskt vintermörker är något mer än avsaknad av ljus. När vintern är sitt snölöst värsta känns den som optisk tjära som tränger genom allt. 

En scen ur filmatiseringen av ”Aniara”: En soldyrkande sekt har uppstått på rymdskeppet som ljudlöst driver bort från vår stjärna. I tillbedjan knäböjer de, höjer sina händer och mässar: Ge oss ljus. Ge oss ljus. Utanför skrovet är mörkret evigt och kompakt. 

Lite som, ni vet, i Sverige.

Filmen ”Aniara” hade premiär 2018, mer än 65 år efter att Harry Martinson skrev dikten den bygger på. Men det spektakulära är valet av premiärmånad. September. Kan något annat än rå, skamlös sadism ligga bakom att den gick upp på bio precis när det (typ) eviga mörkret just skulle sänka sig över oss? Kort därefter kommer mörkertidens milstolpar som ett vidrigt kolsvart pärlband. Första morgonen när det inte blir ljust innan man är på jobbet. Första gången man lämnar det i mörker. Och sedan månaderna när solen är motiverad som en bakfull sengångare och knappt orkar över horisonten. 

Enda trösten är att det alltid finns en smålänning som har det värre. Under de första veckorna i november uppmättes en (1) soltimme i Växjö. 

På mitt skrivbord står en dagsljuslampa, en vit platta som sprutar ur sig 10 000 lumen rakt i ögonen

”Snart vänder det”, brukar någon vidrig figur säga kring första advent och jag svarar att kanske, men först ska det bli värre. Eller så här: Om någon sa det där om vändning den 22 november så återstod en månad till vintersolståndet, årets kortaste dag. Att det sedan vänder betyder ju inte att det vips blir ljust. Nej, det ska maka sig i samma tempo som det blev mörkare. Alltså, den 22 november kunde man lika gärna säga så här: Om två hela månader, då är det exakt lika mörkt som i dag. Och varje dag till dess – mörkare. Mörk på det där sättet som bara svenska snölösa vinterdagar kan vara. Mörkt som ett intro till ”Bron”. Mörkt med ett mörker som känns som mer än avsaknad av ljus, som en tjock optisk tjära som inte bara finns där utan som tränger sig på en. Som har en egen massa. Ett mörker man kan bli bländad av. 

Ombord på Aniara har människorna Mima, den allvetande maskinen som – om Harry Martinson hade levt lite senare – hade beskrivits med ord som artificiell intelligens och virtuell verklighet. Den bär på mänsklighetens minnen, den distraherar paniken och tröstar när tanken på evig, svart rymd blir för mycket. Dikteposets berättarröst beskriver hur den börjar dyrkas som en gud, fast allt den bär inom sig är avspeglingar av något försvunnet, ett slags fiktion: ”Så ber jag själv när de till Mima beder att detta måtte vara sant som sker och att den tröst som denna mima ger är glimtar av den sanna tröstens ljus som söker oss i rymdens öde hus.”

Jag är mer tekniskt modest. Men på mitt skrivbord står en dagsljuslampa, en vit platta som sprutar ur sig 10.000 lumen rakt i ögonen. Där står den och påminner om att i en avlägsen forntid, i dag svår att minnas, då gick solen upp på morgonen och sken ända till efter middagen. I sina bästa stunder skänker lampan till och med hopp om att det kan hända igen. Man kan bara fantisera om att ... Ja, att den tröst som denna lampa ger är glimtar av den sanna tröstens ljus som söker oss i rymdens öde hus.

I öppet kontorslandskap anses det inte riktigt rumsrent att bota evighetens mörker med det man har till hands. En näsvis kollega säger sig bli bländad. Får du inte ont i ögonen av den där? frågar hon näsvist när jag maxade förmiddagsdosen av jättemånga kelvin. Självklart får jag ont i ögonen, svarar jag. Men hellre det än ont i själen.

Läs fler texter av Linus Larsson, till exempel om stenåldersbyggande som Youtubefenomen.