På psykologiska institutionen vid Umeå universitet ställdes Nick Bostrom inför ett ultimatum. Man hade upptäckt att han inte bara pluggade där, utan samtidigt var inskriven vid fyra andra heltidsutbildningar. Oacceptabelt! Studenten tvingades välja: Avsluta de övriga eller bli utkastad. (Universitetet hade missat en femte utbildning via distans. Han klarade dem alla.)

Nick Bostrom är Oxfordprofessor, filosof och författare, mest känd för sina tankar om vad artificiell intelligens kommer betyda för människans framtid. 

Hans sommarprat handlar däremot mest om att hitta sin plats. Och att den platsen för vissa bara kan vara universitetet, berättat med humor av gediget fnösktorr art. Umeåanekdoten (han slutade, troligtvis den första att bli utsparkad för att ha pluggat för mycket) kan låta som kritik. Men det säger mer att han läste fem parallella utbildningar än att han kastades ut från en. 

Hans väg är en berättelse man har hört ekon av förr: Ett rastlöst barn finner skolan meningslös, hittar läsandet och filosoferna. En ny värld öppnar sig, meningsfull men ensam. Han känner sig som främmande art, olik alla andra. Ett tag förläser han sig på gammal litteratur tills han börjar prata ålderdomligt (”grodorna äro”). Han tentar av gymnasiet och funderar – vad göra med friheten? Bo i ett skjul i skogen med böckerna? Eller söka till ett universitet?

Det blev universitetet. Där, efter några år, känner han sig mindre som en främmande art. Det är så svårt att se någon som den unge Nick Bostrom – högintelligent men kufig – hitta hem någon annanstans. Vad skulle hända med sådana om inte universiteten fanns?