Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lisa-boda-man-behover-inte-fatta-dans-det-ar-det-som-ar-sjalva-grejen/

Scen

Lisa Boda: Man behöver inte fatta dans, det är det som är själva grejen

Cloud Gate Dance Theatre of Taiwan gästar Dansens hus den 5 och 6 mars med föreställningen ”13 tongues”.
Cloud Gate Dance Theatre of Taiwan gästar Dansens hus den 5 och 6 mars med föreställningen ”13 tongues”. Foto: Liu Chen-hsiang

Dans är konst, inte information. I vår polariserade tid erbjuder den ett strålande tillfälle att både välkomna det främmande och göra motstånd mot alla kategoriseringskrav, skriver DN:s danskritiker Lisa Boda.

På väg ut från en föreställning på MDT på Skeppsholmen hamnar jag bakom en äldre man och en ung kvinna. Motvinden reser sig som en pelare framför oss medan vi stretar framåt längs kajen.

– Det här var det konstigaste jag varit med om, hör jag tjejen säga.

Vi har just sett en duo med nakna underkroppar och överdimensionerade utklädningskostymer i en ekivok tolkning av barnprogramsestetik, så jo, konstigt var det väl. Men konstigt behöver inte betyda dåligt? Inbäddat i ordet finns trots allt att sinnena reagerat, att man varit med om något överraskande. Sådant som efterfrågats i höstens scenkonstdebatt. Flera av debattörerna, vågar jag påstå, lämnar sällan talteatertryggheten för utflykter till koreografiska vad-i-helvete-var-det-jag-just-såg äventyr.

Mannen på Skeppsholmen är tyst, ger inget medhåll, inget försvar. När jag passerar tar tjejen till orda igen, bestämt denna gång:

– Ta aldrig med mig på dans igen.

Här inbillar jag mig att mannens axlar sjunker en aning, men kanhända är det mitt hjärta. 

Dans sa du? Den konstarten är omöjlig att förstå sig på!

”Om nu din dotter/älskarinna/konstprotegé är samtida dans-ovan, var du tvungen att börja med just detta? Nu är dansdörren stängd för evigt!” skriker jag inte åt mannen men förvånas över min inre hätskhet. Inser att den är sprungen ur en obearbetad hög kommentarer av typen ”Dans sa du? Den konstarten är omöjlig att förstå sig på!”. 

De gånger jag ids bena i ursprunget till avfärdandet brukar det grunda sig i en enda helvetesupplevelse av något superexperimentellt. Sen är det kört. 

Den senaste dissen kom lustigt nog från en poet. Det fick mig att leta fram ”Snälla poesiskolan” ur DN:s digitala arkiv – denna juvel till folkbildande följetong som poeten och kritikern Anna Hallberg skrev 2010-11. Tänk om jag kunde tipsa om en lika initiera välvillig vägvisare till dansvärldens hemligheter?

Något hittar jag faktiskt. Kortfilmen ”Dansplaneten – Besökarens guide till dansplaneten”, skapad av Guardians dansskribent Sanjoy Roy, med animationer av Magali Charrier, förklarar samtida dans lättsamt men inte lättviktigt. Skånes dansteater, som länge arbetat för att sprida dans till fler, står bakom den svenska versionen som ligger på Youtube.

Det är troligt att din inre dansare gömmer sig bakom något tarmveck

Kort sammanfattat: filmen reder ut vad som händer när dansens språk möter åskådarens blick. Hur det väcker vår inre dansare. Och när denna går loss skickar hen signaler till muskelminnet, till barndomsförnimmelser; får våra hjärnors synapser att koppla ihop en rytm eller upprepad rörelsesekvens med slumrande associationer till en icke verbaliserad upplevelse. 

Men det centrala budskapet till alla som beträder ”Dansplaneten”, och det enda du egentligen behöver ha med dig inför danssäsongen 2020 är detta: 

Dans är konst, inte information. 

Du behöver med andra ord inte fatta någonting! (Överlåt det åt någon hårt prövad danskritiker). Att göra motstånd mot kategoriseringskrav och välkomna det främmande är en ödmjukande uppgift i vår polariserade tid. Bered dig på att det kan bli obehagligt. Konstigt. Det är troligt att din inre dansare gömmer sig bakom något tarmveck. Men när dansarna på scenen på allvar når fram till din inre dito, då kommer belöningen i form av en mental dans som är coolare än allt du någonsin drömt om att åstadkomma på ett dansgolv.

 

Läs fler artiklar om dans och teater och fler texter av Lisa Boda