Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 09:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lisa-taddeo-den-speciella-skracken-for-en-sarskild-sorts-valdtakt/

Kultur

Lisa Taddeo: Den speciella skräcken för en särskild sorts våldtäkt

Författaren Lisa Taddeo gav förra året ut den omtalade ”Tre kvinnor”.
Författaren Lisa Taddeo gav förra året ut den omtalade ”Tre kvinnor”. Foto: Björn af Kleen

I onsdags dömdes filmmogulen Harvey Weinstein till 23 års fängelse för våldtäkt och sexuella övergrepp, inklusive oralsex. Författaren Lisa Taddeo minns en sommarkväll och en händelse som många kvinnor uppfattar som mer intim än ett samlag.  

Efter min mammas död drogade jag mig till sömns varje kväll. Jag kunde inte leva utan sömnmedlet Ambien. När jag tänker tillbaka på mitt livs stora kärlekar hamnar Ambien på topp tre.

Nästan varje kväll gick jag till fots från Harlem ner till Wall Street för att försöka trötta ut mig, som om jag hade varit en hund eller ett småbarn. Några kvarter hemifrån brukade jag svälja tabletten utan vatten och gå resten av vägen i det där flytande tillståndet som jag hade kommit att förknippa med nära förestående frid.

Det fanns en man som troget lyssnade på mig när jag talade om min outhärdliga sorg, berättade att jag inte hade förmått kasta bort min mammas deodorant och att jag på en hylla i mitt sovrum bevarade min fars sista filt – tunn, gul, i mikrofleece – och aldrig använde den, eller lät någon annan använda den, eftersom jag inte vill riskera att hans doft skulle spädas ut.

Lisa Taddeos ”Tre kvinnor”.
Lisa Taddeos ”Tre kvinnor”.

En sommarkväll följde den där mannen mig hem efter en middag. Jag var fruktansvärt ensam och han var en fantastisk lyssnare. Jag tog fram en Ambien från det lilla silveretui som min mamma hade använt till tabletterna hon tog efter min fars död. Jag svalde den utan vatten, och den där mannen skrattade åt denna fåniga och sorgliga lilla vana. Han talade om för mig hur farligt det var att ha nedsatt reaktionsförmåga på Manhattans gator. Jag kunde bli våldtagen.

Jag vaknade lite senare med hans huvud mellan mina ben

Det var trancemusik i hissen i mitt hus. Han skämtade om det, att det lät som mitt förflutnas New Jersey Shore, att jag kanske inte skulle kunna hålla mig från att festa.

I sovrumsdörren talade jag om för honom att jag mådde bra och sa till honom att gå hem. Han gick ut och jag lade mig med kläderna på. Jag vaknade lite senare med hans huvud mellan mina ben. Han var så behärskad att i min dimma framstod det han gjorde som något avlägset och sövande, som något som hände någon annan. Sedan blev jag klarvaken och frågade vad han höll på med. Han reste sig kvickt och såg lite skuldmedveten ut. Men han bad inte om ursäkt. Trots allt var det bara min sömnighet som hindrade honom från att visa sin förmåga att skänka mig den fullkomliga njutning som ofta förknippas med cunnilingus.

Under de senaste veckorna, medan Harvey Weinstein-rättegången har pågått, har jag intresserat mig för omgivningens reaktioner på påtvingat oralsex. Annabella Sciorra och Mimi Haleyi har båda berättat om hur Weinstein  tryckt ner dem och tvingat på dem oralsex.

Förhållningssättet till övergrepp av det slaget skiljer sig från förhållningssättet till andra sexuella övergrepp. 

Som framgår av en färsk artikel i The Daily Beast var föreställningarna kring påtvingad cunnilingus fram till helt nyligen i bästa fall förvirrade. Delstaten Georgia definierar fortfarande våldtäkt som en akt där det manliga könsorganet penetrerar det kvinnliga. Det finns personer som håller med om den definitionen. Oralsex är egentligen inte ”sex”, som president Clinton hävdade 1998. Oralsex medför inte samma risk för sexuellt överförda sjukdomar som en våldtäkt som inkluderar penetration. Och så har vi förstås de avskyvärda antydningarna om att det på något sätt skulle kunna handla om att bli ompysslad. En skön spastund.

”Det här är för din skull”, ska Harvey Weinstein ha sagt till Annabella Sciorra.

Människor uttrycker sig förstås på ett annat sätt i privata samtal än när de följer de sociala mediernas prudentliga partitur. Jag har hört både män och kvinnor förringa berättelser om påtvingad cunnilingus.

Kom igen, hon hade kunnat fösa undan honom med fötterna.

Det är ju knappast det mest fruktansvärda någon kan utsätta en för.

Jag invände att för mig och andra är det värsta inte att skuldbelägga förövaren: Det värsta är att skuldbelägga sig själv. Men det är en känsla som är svår att analysera. Jag upptäckte att de som gärna talar som vanligt lät bli att lyssna.

I sin intensiva essä ”The trouble with following the rules” beskriver författaren Mary Gaitskill tre övergrepp hon utsatts för. Ett av dem var en brutal våldtäkt utförd av en främling. Ett annat ägde rum när hon var 16, ensam med en ny bekantskap och påtänd av lsd ”tillät” hon sig att dras in i sex ”eftersom jag inte stod ut med tanken att något otäckt kunde hända om jag sa nej”. Hon skriver att hon känt sig mer skändad av det senare övergreppet, dejtningsvåldtäkten, än av det förra eftersom hon upplevt sig som delaktig.

Jag mådde illa; den självgoda tungan, den påtvingade närheten i en akt som många kvinnor uppfattar som mer intim än ett samlag med penetration

Hon beskriver det tredje övergreppet som en upplevelse av hur en inledande attraktion snabbt förvandlas till skräck när mannen blir aggressiv. Den händelsen utspelade sig när hon var i 30-årsåldern och han var sedan länge en vän. Gaitskill förklarar att hon först hade tänkt avsluta essän utan att berätta att hon i månader fortsatt att träffa mannen. Hon visste att det i mångas ögon skulle göra hennes berättelse om övergreppet tvivelaktig.

Det jag kände i mitt sovrum den där kvällen var raka motsatsen till njutning. Jag mådde illa; den självgoda tungan, den påtvingade närheten i en akt som många kvinnor uppfattar som mer intim än ett samlag med penetration.

”Jag sover”, sa jag. ”Gå hem, snälla.”

Jag ville hålla mig vaken för att vara säker på att han gick. Men precis som jag ville droga mig själv för att få några timmars respit från min sorg så ville jag samtidigt lämna min kropp så att jag kanske skulle vakna upp nästa morgon för att upptäcka att övergreppets intensitet försvagats.

Och det sjuka är: Det känns inte bra att använda ordet ”övergrepp”. Ett skäl är min känsla av delaktighet. Ett annat skäl är min förödmjukelse. Och slutligen, tanken på att någon som läser detta ska tycka att i jämförelse med ett samlag är det där väl inte så mycket att bråka om. Att jag är överdrivet dramatisk. Att den stackars killen bara försökte göra en ledsen flicka gladare.

Och faktum är att just det är det värsta. Suddandet.

Att föreställa sig känslan hos någon som på ett nästan emotionellt sätt tvingar sig på en kan för vissa kvinnor medföra en diabolisk förvirring av speciellt slag.

Jag sparkade honom inte i huvudet. Jag skrek inte. Sorgligt nog kände jag att om jag sparkade honom skulle jag inte bara uppfattas som oresonlig utan som galen. Jag minns, och det gör mig obeskrivligt illamående, att jag inte ville att den där mannen skulle känna att han inte ”gjorde ett bra jobb”. Bara att skriva de orden får mig att känna mig maktlös, existentiellt underordnad. Självhatande.

Jag sparkade honom inte, jag frågade bara vad han sysslade med. Det ögonblicket var den slutgiltiga sinnebilden för min delaktighet

Efter de två våldtäkter Mimi Haleyi ska ha utsatts för av Harvey Weinstein fortsatte hon att skriva till honom, be honom om jobb och goda råd. Om man inte själv har varit i en liknande situation är det nästan omöjligt att höra det vittnesmålet och inte känna ett styng av misstänksamhet. Om hon utsatts för så avskyvärda övergrepp, varför då fortsätta tala med mannen i fråga? Även om hon var rädd för att ta kontakt med myndigheterna, varför höll hon sig inte borta från monstret?

Efter den där kvällen höll jag kontakt med mannen i ett år eller så. Skälen var flera, inte minst det emotionella stöd han gav mig. Ovanpå detta påstod han sig älska mig. Han ville inte ha något annat av mig än min vilja att låta honom vara där för mig. Jag saknade en far och han spelade på ett subtilt sätt den rollen. Jag klargjorde – i ord och handling – att jag inte var intresserad av något mer än det och han klargjorde att han inte behövde mer än det.

Förvirringen, obalansen, i detta förhållande kulminerade i den kvällen. I att jag inte sparkade till honom, i att jag inte skrek när jag upptäckte hans huvud mellan mina ben och mina underkläder kring mina anklar. Jag frågade bara vad han sysslade med. Det ögonblicket var den slutgiltiga sinnebilden för min delaktighet. Det är därför jag, trots att jag var utslagen när det hände, känner hur jag darrar när jag använder ordet ”övergrepp”.

Kom igen, hon hade kunnat fösa undan honom med fötterna.

Jag hade velat hålla mig vaken den natten, men somnade. Under de månader som följde på händelsen avtog den verkligen i intensitet. Jag hade större sår att läka. Ännu en person som jag älskade dog. Jag såg inte den där mannen rakt av som ett monster, men jag kände motvilja inför hans ansikte, hans giriga ögon, gentemot hans sätt att fortfarande se på mig som om jag vore den där underdåniga flickan i den ensamma vita bädden, hon som han lyfte upp från helvetets hålrum.

När jag vaknade nästa morgon upptäckte jag att han hade lagt min fars gula filt över mig, som om han gav mig något annat jag inte förstod att jag behövde.

Läs mer:

Intervju med Lisa Taddeo: ”Metoo har gjort det svårare för kvinnor att säga vad de vill ha” 

Recension av Lisa Taddeos reportagebok ”Tre kvinnor”: Kvinnorna låter sminket rinna från fasaden

Översättning från engelska: Per Svensson