Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Livet efter döden är digitalt

Foto: Fredrik Funck

Internet har förändrat hur vi lever – men också hur vi dör. Andreas Utterström tar klivet in i det digitala dödsriket.

Tre gånger har jag blivit besatt av döden. Det var månaderna innan Albert, Edith och Vega föddes. Inte förrän Emma, höggravid med vårt tredje barn, påpekade att det fanns något maniskt i mitt sätt att se över våra livförsäkringar insåg jag vad det handlade om.

– Så här är det varje gång. Försäkringarna är ditt sätt att hantera oron för att bli pappa, sa hon.

Men Emma hade bara delvis rätt. Frenesin fick inte enbart bränsle av oro, utan också min sjukliga strävan efter att uppfattas som ansvarsfull. När livförsäkring var på tal första gången stretade Emma emot och fick då höra mig komma med utfall av typen:

– Våra skyldigheter gentemot varandra består långt efter döden!

Eftersom vi inte är gifta skrevs också ett testamente som gör att vi ärver varandra. Jag förde till och med in en Stieg Larsson-klausul där det juridiska fikonspråket reglerar vad som händer med ”intäkter från böcker eller andra litterära verk” när jag dör.

Om jag på allvar ser mig själv som Sveriges nästa stora export­vara? Inte alls. Vad det handlar om är att kunna se sig själv i spegeln och tänka: till och med från graven tar jag ansvar.

Men nu har jag stött på problem.

Trots min strävan efter att täta alla luckor har jag helt förbisett en dimension så självklar och vardaglig att den gjort mig närsynt.

Internet.

Jag inser detta när jag hör ett radioinslag om digital egendom.

För om jag dör i morgon, vad ska då hända med till exempel Facebookkontot, det som blivit allt viktigare i mitt sociala liv? Länge var det en komplicerad fråga. Även Facebook famlade i mörkret.

Sedan 2007 kan en avliden användares konto göras om till en minnessida. Men ibland är efterlevande oense. För att komma till rätta med det lanserades den nya funktionen ”legacy contact” där användaren kan bestämma om kontot ska raderas när han eller hon dött. Om användaren i stället utser hustrun till ny administratör kan hon använda kontot för att informera om begravning eller ladda ner innehåll som ska sparas på annan plats.

Tjänsten finns än så länge bara i USA, men fler länder lär följa (det finns i dag inga uppgifter om Sverige).

Andra aktörer har numera liknande tjänster, som Google inactive account manager (även kallad Google death).

Men är detta verkligen något att lägga energi på? Är det inte viktigare att sätta ner foten i frågor som kyrklig eller borgerlig begravning?

Inte enligt Evan Carroll som har skrivit boken ”Your digital afterlife” tillsammans med kollegan John Romano. På samma sätt som vi tidigare var noga med att bevara fotoalbum och handskrivna brevväxlingar till efterlevande måste vi nu se till att de kommer åt externa hårddiskar och Icloudkonton.

– Många verkar tagna på sängen. Jag tror det beror på att digital egendom är något ganska nytt. Sociala normer och lagar har inte hängt med, förklarar Evan Carroll när jag ringer upp.

För vad händer om jag lagrar alla mina bilder i en molnettjänst som vi kan kalla Spara Allt. Låt säga att jag i likhet med 99,9 procent av användarna med några klick – och utan att läsa villkoren – ingår ett avtal som innebär att bara jag har tillgång till bilderna. Kan Emma och mina barn ändå göra anspråk på innehållet om de, enligt mitt testamente, ska ärva allt?

Svensk lag gör ingen skillnad på digital och fysisk egendom i dödsboet. Men är det avtalet mellan mig och Spara Allt som står över testamentet eller tvärtom? Räcker det om jag lämnat lösenorden efter mig för att familjen ska ha rätt till inne­hållet? Vad händer om Emma och barnen inte känner till inloggningsuppgifterna? Gör de sig skyldiga till dataintrång om de försöker hacka sig in?

Ingen av de experter jag pratar med kan svara tillfredsställande. Samtalen slutar i samma återvändsgränd – att det är oklart eftersom det aldrig prövats i domstol. Men det är bara en tidsfråga, det är alla överens om. Tänk om författaren Stieg Larsson, som var sambo utan testamente, hade använt en tjänst som Spara Allt där han lagrat nästa bok om Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander. Vem hade då haft rätt till manuset, värt hundratals miljoner kronor?

Den allmänna förvirringen kring vårt digitala arv har skapat en ny marknad. Legacy locker, Secure safe och Aftercloud bedriver Shurgardverksamhet för it-eran. Där kan du lagra såväl inloggningsuppgifter som bilder och annat, utan att behöva skriva långa listor med lösenord som bifogas till testa­mentet.

– Jag har själv testat flera av de här tjänsterna. Aktörer lär komma och gå under de närmaste åren innan vi ser några riktiga vinnare, säger Evan Carroll.

Att göra det så enkelt som möjligt för efterlevande är ingen ny tanke. Fonus har i många år erbjudit ”vita arkivet”, en gratis­tjänst där man uppger önskemål om sin begravning.

Ett sådant fyllde jag i för några år sedan. Men jag minns inte vad jag skrev. Så jag går till bankfacket och plockar fram det.

Foto: Fredrik Funck

Det känns absurt att läsa rubriken ”Kista och bädd” där jag har kryssat i rutan för ”Jag överlåter åt mina närstående att bestämma”. Tydligen kunde jag inte motstå frestelsen att vara överdramatisk eftersom jag dessutom skrivit:

”Lägg inte för mycket pengar på kista, blommor etc. Det är vulgärt med tanke på vad som ska hända med detta sen.”

Övriga önskemål:

”Dikter bannlyses. Ingen tvärflöjt. Ingen fiol. Ingen Jesus.”

Efteråt ska det, läser jag, serveras kaffe kryddat med kanel och kardemumma för att sedan avslutas med konjak. Alkoholkravet känns genant, för jag vet att jag snott det från artiklar jag läst om Harry Scheins testamente.

Efter att ha lagt ifrån mig mitt vita arkiv blir jag sittande en stund. Är dessa ord verkligen den efterklang som ska hänga över Emma och barnen efter min död? Tänk om de under hela begravningen oroar sig över om jag sitter i Nangijala och är förbannad över något de gjort fel (som whisky i stället för konjak till kaffet).

Borde jag inte lämna något mer tröstande efter mig? Jag börjar läsa på och inser att tekniken i dag ger mig många möjlig­heter.

Norska företaget In Memory erbjuder i dag sina kunder att köpa gravstenar med QR-koder. Det är bara att gå till svenska Fonus och slå till. Den som scannar koden med sin telefon kommer då till exempelvis en minnessida där det kan finnas texter, släktträd, bilder och filmer.

Kvibergs kyrkogård i Göteborg, en av Europas största med 24.167 gravar, har inte en enda QR-kod i dag. Men det är bara en tidsfråga.

Det tror i alla fall Jimmy Serler på Arcus familje- och begravningsbyrå, som under året kommer att erbjuda en sådan tjänst:

– Än så länge finns ingen stor efterfrågan, men den unga och digitala generationen har inte börjat anordna begravningar än. Jag är säker på att det kommer i framtiden. Att gravstenar numera är väldigt anonyma, helt utan titlar som man hade förr, driver också utvecklingen åt det hållet.

Den som inte nöjer sig med en mer modern gravsten har andra alternativ att välja mellan. Liveson kan se till att du twittrar från graven, Deadsocial hjälper dig ta farväl i sociala medier och Death switch ser till att du skickar mejl från andra sidan.

Det mest spännande jag hittar är dock Eterni.me, en tjänst som befinner sig på teststadiet men som jag anmäler mitt intresse till. Möjligheterna är kittlande.

Genom att låta Eterni.me ta del av mitt digitala material (sannolikt genom att få fri tillgång till allt i min dator så länge jag lever) skapas en avatar. Med hjälp av it-världens halle­luja­uttryck ”artificiell intelligens” och ”algoritmer” kommer en digital version av mig att ta form.

Emma och barnen ska då kunna vända sig till Avatar-­Andreas när saknaden blir för stor. Den artificiella intelligensen ska då leverera ungefär samma svar som jag hade gett om jag varit i livet.

Kanske är världen inte redo för Eterni.me. Men förr eller senare kommer en liknande aktör att attrahera den som vill leva vidare.

Frågan är om ett utbrett användande av den här typen av tjänster förändrar vår syn på döden. Britt-Mari Näsström, professor emerita i religionshistoria, menar att en avatar skulle kunna fungera som en tröst. Men bara till en viss gräns.

– Vi kan inte komma förbi sorgen och saknaden genom att skapa en skuggbild av den som dött. Det kan i stället bli en psykisk återvändsgränd, säger Britt-Mari Näsström.

Hon får medhåll av Agneta Grimby, psykolog som i decennier forskade om sorgearbete. Hon är ryggmärgsskeptisk till tjänster som Eterni.me:

– Jag får känslan av en ny lukrativ bransch som kan ge mer villrådighet än råd. Att kunna gå vidare i sorgearbetet handlar oftast om att kunna släppa in nya människor i sitt liv och låta det gångna vara i gott minne bevarat.

 

Att kunna gå vidare i sorgearbetet handlar oftast om att kunna släppa in nya människor i sitt liv och låta det gångna vara i gott minne bevarat. 

 

Att människor söker – och upplever att de får – kontakt med närstående som avlidit är däremot inget nytt.

– I vid bemärkelse har ”kommunikation” med avlidna kanske alltid förekommit, säger Agneta Grimby.

Det har handlat om samtal, syner, hörselupplevelser, berörings­känslor eller dofter.

En studie som Agneta Grimby gjorde visade att var tredje sörjande kände till fenomenen och upplevde att de under­lättade sorgearbetet.

Så varför skulle inte en digital tjänst kunna erbjuda samma lindring? Varför skulle det vara värre att mejla med en avliden än att stå vid en gravsten och mumla till samma person?

Med sitt historiska perspektiv pekar Britt-Mari Näsström på att det också finns en annan aspekt som driver utvecklingen framåt – vår längtan efter evigt liv. Och det är verkligen inget nytt. Som exempel tar hon en gravskrift där en egyptier för 5.000 år sedan skrev:

”Läser du detta och läser högt, återföder du mig ett ögonblick.”

Under vissa perioder, som den viktorianska tiden, fanns en makaber dödskult vi inte är i närheten av i dag. Hela rum stängdes av, kläder och föremål sparades. Sorgen fick nästan karaktär av rollspel.

– Drottning Victoria av Storbritannien är ett skräckexempel. Efter att hennes make prins Albert dött levde hon i vad vi i dag skulle kalla för en virtuell värld.

Foto: Fredrik Funck

Nej, jag vill inte att varken Emma eller barnen ska bli som drottning Victoria. Samtidigt vill jag göra det så smidigt som möjligt för dem.

Så jag frågar Richard Austadius, ämnesansvarig för succes­sions­rätt på Familjens Jurist, vad jag ska göra.

– Tänk igenom vem som ska få kontrollen över olika tjänster du använder på nätet och skriv in det i testamentet. Var också noga med att dokumentera dina lösenord så att efterlevande kommer åt dem, säger han.

Så i morgon är det jag som går jag tillbaka till bankfacket med en uppdaterad version av både testamente och vitt arkiv. Nu finns lösenord till Applekontot, bloggen, Dropbox, Facebook och Twitter här också.

Om jag halkar på ett bananskal och slår ihjäl mig på vägen hem från banken får Emma göra vad hon vill med det rest­avfall hon hittar i dödsboets Iphone, Ipad, dator, usb-minne och externa hårddiskar.

Vill de som kommer för att ta farväl twittra, webbsända, liveblogga, facebooka eller instagramma från begravningen har jag inget emot det heller.

Men totalförbudet mot poesi, tvärflöjter, fioler och Jesus Kristus består. Och det är ingen idé att den gamla flöjtisten Emma känner sig frestad att ta ton. För dagen före begrav­ningen kommer hon att få en påminnelse i inkorgen – från mig.

Foto i text: Fredrik Funck

Fakta. Så planerar du din digitala död

• Upprätta ett testamente. Skriv ner vad som ska hända med dina digitala egendomar. Finns det hemligheter på datorn som du vill ta med dig i graven? Eller ska efterlevande få tillgång till allt? Och vem ska ärva vad? Minimera risken för arvstvister.

• Lagra säkert. Spara alla lösenord på ett papper, till exempel en bilaga till testamentet, eller använd en digital lagringstjänst.

• Utse digital maestro. Enklast är om en och samma person har tillgång till lösenorden och sedan kan till­godose dina sista önskningar.

Källa: ”Your digital afterlife” av Evan Carroll och John Romano.

Fakta. Här kan du lära dig mer om dina digitala egendomar

yourdigitalafterlife.com

Se den underhållande filmen där problemen och lösningarna presenteras på ett roligt ”Linus på linjen”-sätt.

passwordbox.com

Hjälper dig att samla alla lösenord i en digital nyckelknippa. Underlättar både för levande och för döda.

mywonderfullife.com

Vill du undvika oreda efter din död? Här kan du skriva din egen dödsruna, ladda upp ­favoritbilder och berätta var du gömt nyckeln till jord­källaren.

ifidie.org

Här kan du skriva avskedsbrev som levereras efter din död. Undvik att göra detta vid tillfälle då du känner dig arg på nära och kära.

vitaarkivet.fonus.se

Även om du inte vill använda tjänsten kan du få tips om vad efterlevande bör ha tillgång till när du inte längre finns.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.