Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/livslogner-hotar-den-pastorala-idyllen/

Bokrecensioner

Livslögner hotar den pastorala idyllen

John Constable, "Höskrindan (1821).
John Constable, "Höskrindan (1821). Foto: Rights Managed

Hope Mirrlees ”Dunkelros” från 1926 utspelar sig i det fiktiva landet Dorimar, som brottas med smugglad älvfrukt. Nu utkommer romanen för första gången i svensk översättning. Aase Berg dras in i en kultbok som borde läsas av fler än fantasynördarna.

När man börjar bli en tråkig och försoffad läsare, fast i sin litterära trygghetszon, kan man kvickna till av att läsa sånt man tror sig ogilla. Jag har till exempel alltid haft svårt för fantasy och science fiction, men författare som H P Lovecraft, Stanislaw Lem och Joanna Russ har trots det gjort mig hänförd. ”Game of thrones” är förstås också självklar i sammanhanget, liksom den fullkomligt galna tv-serien ”Watchmen”, som lyckats få mig engagerad trots att jag är aktivt ointresserad av superhjältar. 

En författare bör alltså göra världarna så övertygande att de drar in även den motsträviga. Det gäller all litteratur: skapa världen först, och se till att den är så suggestiv och djup att läsaren fastnar. Då blir intrigen automatiskt lockande.

Nu utkommer den brittiska författaren Hope Mirrlees (1887–1978) fantasyroman och kultbok ”Dunkelros” från 1926 för första gången i svensk översättning – en roman som förtjänar att läsas av fler än fantasynördarna.

Ylva Gislén har gjort ett känsligt och visuellt arbete och utan henne hade den här boken kunnat förlora mycket av sin eteriska lyskraft. Det enda jag personligen har svårt för är översättningarna av person- och ortsnamn: folk heter krystade saker som Gallimatias, Pelle Vink och madam Solsvicka.

Men bortsett från det har Mirrlees en förmåga till existentiell miljögestaltning som de flesta författare bara kan drömma om. Det genretypiska draget av anakronistiskt sagoberättande vägs upp av den suveräna naturskildringen. Det pastorala landskapet är lika kitschigt som vackert: ”Det elektriskt blå hos en kungsfiskare, den röda skymten av en snabbt förbiilande räv blixtrade ibland till som högst jordiska stjärnfall och drog ett stråk av skönhet över omgivningarna.” Eller: ”Så började träden, efter sin långa gröna tystnad, tala igen, i gult och rött.”

Det genretypiska draget av anakronistiskt sagoberättande vägs upp av den suveräna naturskildringen. Det pastorala landskapet är lika kitschigt som vackert.

Titeln ”Dunkelros” (originalet heter ”Lud-in-the-Mist”) syftar på huvudstaden i det fiktiva landet Dorimar, som lånar drag från engelsk mytologi. Landet gränsar till Älvlandet – en förträngd plats av farlig fantasi och förvillelser som inte ens får nämnas. Här odlas älvfrukt, som kan tolkas antingen som destruktiv drog eller som sanningsserum. De belåtna borgarna i Dunkelros med borgmästare Nathanael Gyllenkamme i spetsen upptäcker snart att drogen (viruset? upproriskheten? verklighetsflykten?) börjar ta sig in i befolkningen. När Nathanaels egen son långsamt försvinner in i sig själv och till sist rymmer rent fysiskt utbryter en orgie av förvecklingar.

Alla ljuger för varandra och därmed också för läsaren. Jag anar att Mirrlees har lagt in en dold läsanvisning när hon låter läkaren Endymion Gäck uttala sig om sitt yrke: ”En läkare är tvungen att hålla ögonen öppna. När jag ordinerar olika saker gör jag det mindre utifrån vad mina patienter berättar för mig än utifrån vad jag med egna ögon observerar. För en läkare är allting ett symtom… till och med sättet på vilket man tänder en pipa.”

Berättarrösten uppmanar mig alltså att läsa mellan raderna, och alla pipor som tänds i denna bok är symtom. Det bubblar under ytan av obegripliga tecken, optiska villor och skumma ritualer. Neil Gaiman skriver i sitt förord att romanen kan tolkas utifrån den tid den läses i – till exempel som metafor för klasskamp eller drogernas frigörande kraft. I vår tid skulle jag snarast säga att den handlar om fake news, faktaresistens och förhållandet till verkligheten.

Men gemensam för alla tolkningar är ändå sensmoralen som kan utvinnas ur borgmästaren Natanaels replik, när han protesterar mot att ordet älvfrukt inte får uttalas, inte ens i rättegångar mot smugglingen av den. ”Jag har ofta tänkt att mindre skuld borde falla över den som lurar andra än den som lurar sig själv. Så bort med våra fluffiga rättsliga fiktioner! Låt oss kalla saker vid deras rätta namn.”

Motgiftet mot luddig manipulation, mot de livslögner som både älvfrukten och Dorimars borgerliga koder kan ses som uttryck för, är alltså klarsyn och klarspråk. Alltid och överallt.

Läs fler texter av Aase Berg.

Läs fler recensioner av aktuella böcker.