Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-19 12:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lognernas-mastare-federico-fellini-hyllas-i-hemstaden-rimini/

Film

Lögnernas mästare Federico Fellini hyllas i hemstaden Rimini

Bild 1 av 5 Regissören Federico Fellini.
Foto: AF archive/Alamy Stock Photo
Bild 2 av 5
Foto: Keystone Press/Alamy Stock Photo
Bild 3 av 5 Marcello Mastroianni, Anita Ekberg och Federico Fellini.
Foto: Allstar Picture Library/Alamy Stock Photo
Bild 4 av 5
Foto: Moviestore Collection Ltd/Alamy Stock Photo
Bild 5 av 5 Under inspelningen av ”Casanova” tillsammans med Tima Aumont och Donald Sutherland.
Foto: Keystone Press/Alamy Stock Photo

ROM. Den italienska mästaren Federico Fellini skulle ha fyllt hundra den 20 januari. I hemstaden, den antika badorten Rimini, firas minnet av den fantasirike regissören med en utställning, evenemang och ett helt museum. DN:s Peter Loewe minns en lögnernas mästare.

Federico Fellini är den störste och bäste lögnare jag träffat. Han hävdade alltid att han var född i en tågkupé. Knappast sant. Den 20 januari 1920 rådde total järnvägsstrejk i Italien och alla tåg stod stilla.

Jag fick själv erfara Fellinis förmåga att hitta på undanflykter. Förr gick det att ringa hem till stora regissörer. Fellini svarade i Romlägenheten med sin ljusa nasala stämma och låtsades vara hembiträdet Mariolona: ”Maestron sover och får inte störas.”

När jag presenterade mig som journalist la han på luren. Hans favoritknep under de två sista decennierna var makabert. Hans alltid lojala sekreteraren Fiammetta Profili spelade sin roll ytterst väl när hon sade: ”Il maestro är trött och orkar inte med någon lång intervju. De har precis ringt från Rimini.”

Fellini låtsades helt enkelt att modern Ida hade dött samma morgon. Ett skämt som pågick i många år och som många reportrar gick på. 

Skämtet användes även efter 1984 då modern Ida Barbieri var död på riktigt. Den i dag bortglömde italienske författaren Mario Soldati skriver så här om lögnen: ”Det är svårt att nå fram till sanningen. Att bestämma sig för att vara uppriktig kan förefalla lätt, men uppriktighet är inte nog. Denna är också på något sätt falsk. Det finns lika mycket sanning och kanske till och med ett högre mått av sanning i våra lögner.” Ord som i hög grad gäller Fellini.

”Månens röster” från 1990 blev Fellinis sista långfilm och den enda av hans inspelningar som jag följde, efter mycket tjat. Inspelningen varade i många månader. Till sist hade alla italienska journalister varit där, vilket jag påpekade irriterat.

Bild 1 av 2 Marcello Mastroianni och Federico Fellini.
Foto: AF archive/Alamy Stock Photo
Bild 2 av 2
Foto: Alamy Stock Photo

”Kom i morgon kväll. Fellini har visst någon liten scen kvar att spela in”, sade bröderna Mario och Ennio Longardi som skötte Fellinis press sedan länge. Liten scen att spela in? Ett lätt understatement. Statisterna var långt över hundra. Att använda Roms filmstad Cinecittà var omöjligt eftersom höghusen växt upp som svampar runt omkring. Med många utomhusscener blev Fellini tvungen att förlägga inspelningen till ett område två mil utanför Rom med orörd natur. Valet föll på Dino de Laurentiis gamla filmstudior allmänt kallade Dinocittà. I dag förvandlade till ett jättelikt shoppingcenter.

Det har skrivits mycket om Fellins manuslösa arbetsmetoder. Så här beskrev Fellini det dagliga arbetet med ”Månens röster”, där Roberto Benigni spelade en av de bärande rollerna: ”I princip går det till så att jag varje morgon ger mina medarbetare som sköter de praktiska detaljerna kring inspelningen, två–tre, nej kanske bara en–två sidor av manuskriptet. Utifrån detta baseras dagens arbete.”

Arbetsmetoden var kaotisk och troligen även mycket dyr. Det har sagts att ingen påve var tillräckligt stor för Michelangelo och att ingen producent har varit tillräckligt rik för att förverkliga Fellinis drömmar.

Det har sagts att ingen påve var tillräckligt stor för Michelangelo och att ingen producent har varit tillräckligt rik för att förverkliga Fellinis drömmar.

Under inspelningen rådde kaos. Jag minns Fellini som satt i sin regissörsstol och likt ett neurotiskt barn skrek på mamma var femte minut: ”Norma var är du? Norma kom hit. Norma, Nooorma.” Att filmen blev färdig måste ha varit scriptans förtjänst. Norma del Pace förstod Fellinis minsta vink och gest och hade koll på den improviserade inspelningsordningen. 

Hon hade varit med sedan ”Giulietta och andarna” som kom redan 1965. Hustrun Giulietta Masina fanns alltid i bakgrunden och var med i flera av makens filmer. Med ”Cabirias nätter” vann hon skådespelarpriset i Cannes och i ”Ginger och Fred” spelade hon mot Marcello Mastroianni. 

Hennes betydelse för Fellinis filmer och karriär skall inte underskattas. Masina hade den italienska filmens mörkaste ögon. På frågan vem den gåtfulla flickan Gelsomina är, som i ”La Strada” (”Landsvägen”) förkroppsligar människans oändliga ensamhet med sin sorgsna trumpetsång, svarade Giulietta Masina mig så här vid ett intervjutillfälle:

”Men det är ju Federico. Det är han som brutit upp från sitt hem vid havet och gett sig ut på vägarna för att agera clown.” Under sitt sista år 1993 fick Fellini en heders-Oscar för sin långa karriär. Hans hälsa försämrades snabbt efter en operation och i slutet av året tillstötte en hjärnblödning och han dog den 31 oktober samma år i Rom.

Bild 1 av 4 Giulietta och Federico Fellini.
Foto: Photo 12/Alamy Stock Photo
Bild 2 av 4
Foto: Photo 12/Alamy Stock Photo
Bild 3 av 4
Foto: Photo 12/Alamy Stock Photo
Bild 4 av 4
Foto: United Archives GmbH/Alamy Stock Photo

Begravningen hölls i Cinecittàs ateljé nummer fem – den största. Mig veterligen har ingen annan haft sin begravning här. Det fanns inga religiösa symboler. Bara en scenografi med vita moln mot en blå himmel. Hustrun Giulietta dog bara fem månader senare. Äktenskapet var barnlöst sedan enda sonen Federico dog en månad gammal.

Fellini arbetade i årtal på manuset ”Mastornas resa” som handlar om döden. En man kallad Mastorna ger sig ut på en flygresa i dåligt väder. Planet kraschar. När han vaknar upp förstår han att han är död, men är glad över att allt har gått utan smärta. Han bestämmer sig för att leva döden på samma sätt som livet. Filmen blev aldrig av. 

Fellini gjorde över 20 långfilmer och flera episodfilmer som var populära i Italien på 1960- och 70-talet som ”Boccaccio ’70 – det ljuva lättsinnet”. Det är i den här episoden som Fellini placerat ut en jättelik bild av Anita Ekberg på en takterrass där hon gör reklam för mjölk. 

Men Anita blir levande och kliver ner på marken som en mejerifurstinna sprungen ur den skånska myllan till förskräckelse för den lille korte mannen som beundrat och drömt om henne. Inte i en enda film har Fellini lagt in slutordet ”The end” eller ”Fine” som det heter på italienska: ”Det bryter och förstör magin. Dessutom är jag övertygad om att mina figurer och personer lever vidare och drar i väg på nya upptåg även efter att jag lagt sista handen vid filmen.”

Läs mer:

Här är filmerna som kan få Guldbaggar

2020 präglas av drakar och misslyckade Marsresor – om skildringarna på film får rätt