Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Lotta Lotass om krisen i Akademien: Att se det hela falla samman är minst sagt smärtsamt

Lotta Lotass om utvecklingen i Svenska Akademien.
Lotta Lotass om utvecklingen i Svenska Akademien. Foto: Leif R Jansson och Jonas Ekströmer/TT

Den avhoppade ledamoten Lotta Lotass tar Katarina Frostenson i försvar: ”Hon är självfallet inte ansvarig för sin makes handlingar.” Hon uppmanar också Svenska Akademiens ledamöter att ta sitt förnuft till fånga.

I november 2015 lämnade Lotta Lotass sin plats i Svenska Akademien. Nu kommenterar hon i en mejlintervju med DN den konflikt som rasar i sammanslutningen där hon formellt fortfarande är en av medlemmarna.

Lotta Lotass säger att hon inte haft kontakt med Akademien om krisen utan bara läst vad som skrivits i tidningarna.  

Hur skulle du ha röstat om du hade deltagit i omröstningen för eller mot uteslutning av Katarina Frostenson?

– Jag hade röstat mot uteslutning. Den som är utan synd må kasta första stenen. Jag har, som alla runt Akademiens bord, deltagit i besluten om att ge pengar till hennes makes verksamhet utan att ifrågasätta huruvida det bröt mot jävsregler. Vi är väldigt snabba med att döma varandra. Jag önskar att vi kunde vara lika snabba med att erkänna våra egna brister och misstag och förlåta varandra.

– Man måste också tänka på att det handlar om en människa, en arbetskamrat och kollega, som uppenbarligen lever igenom en personlig tragedi. Då lägger man inte sten på bördan genom uteslutning ur gemenskap och förvisning från arbetsplats, man sträcker i stället ut en hjälpande hand. Det är inte vänskapskorruption, det är medmänsklighet.

Hur ser du på hennes roll i det hela? 

– Inget kan få mig att tro att Katarina Frostenson med uppsåt gjort något för att skada eller för egen vinning utnyttja Svenska Akademien. Hon är självfallet heller inte ansvarig för sin makes handlingar och jag vet inte vad hon har vetat eller inte vetat om de vidrigheter han ägnat sig åt.

Och Kulturprofilens? 

– Hans beteende är föraktligt. Jag önskar att någon hade berättat för mig om vad som pågick. Nu verkar det dessvärre bli så att fokus hamnar på Svenska Akademien och på hans hustru då det väl i stället, inte minst av respekt för de kvinnor som utsatts för hans angrepp, främst är hans verksamhet som bör genomlysas. 

Har du lagt märke till denna splittring i Akademien tidigare? Har dessa två falanger förekommit och hur har du i så fall sett på dem? 

– Nej, under de år jag deltog i arbetet lade jag inte märke till några falanger. Arbetsmiljön i Akademien har uppenbarligen sedan dess helt brutit samman.

Hur uppfattar du striden som har utbrutit? 

– Det är outsägligt sorgligt. Svenska Akademien är en av Sveriges viktigaste kulturinstitutioner. Se på ordboksarbetet, Litteraturbanken, alla de oräkneliga evenemang kring språk och litteratur som fått och får stöd av Akademien, författarskap som räddats av stipendier och priser. Att allt detta skall hamna i skymundan på grund av en sådan här konflikt är bedrövligt. 

Hur ser du på Horace Engdahls utspel i Expressen? 

– Över huvud taget tycker jag att det är ledsamt att man väljer att kommunicera genom skrivelser till tidningar och nyhetsbyråer i stället för att prata med varandra.

Och på Sara Danius roll? Hur kommer hon att agera tror du? Och hur bör hon agera? 

– Det är olyckligt att hon gör sig onåbar i den stund då den organisation hon leder genomgår sin största kris någonsin och jag förstår inte varför. I en sådan här situation måste rak, tydlig och direkt kommunikation vara A och O.

Kan du i något läge tänka dig att återvända till arbetet i Akademien? Vilket, i så fall? 

– Tyvärr har jag personliga brister och tillkortakommanden som omöjliggör mig som akademiledamot.

Hur kommer det här att lösas tror du?

– Det kommer att lösas genom att ledamöterna tar sina respektive förnuft till fånga, sätter sig ner och pratar med varandra, öppet och ärligt. Att man erkänner vad man själv har gjort fel, tar ansvar för det och samtidigt är beredd att försöka förstå och förlåta sina arbetskamrater. Den verksamhet Akademien bedriver är långt viktigare än enskilda ledamöters ilska och konflikter.

Hur känns det här för dig personligen? 

– Mycket, mycket ledsamt. Flera av de här människorna räknade jag under ett antal år som mina bästa vänner. Arbetet i Akademien var oupphörligt spännande, intressant och givande. Att se det hela, om än tillfälligt, falla samman är minst sagt smärtsamt.

Du säger att du i flera år räknade flera medlemmar i Svenska Akademien som dina bästa vänner. Vad var det som hände? 

– Inget särskilt hände. Jag försvann från arbetet och har inte längre någon kontakt vare sig med Göteborg eller Stockholm och där befintliga litterära världar. Vill också tillägga att jag innerligt hoppas att akademiledamöterna nu inte tar illa vid sig av att jag uttalar mig. 

Om du själv fick bestämma, hur ska det här lösas? 

– Enda vägen att gå är att prata med varandra, direkt, inte genom tidningar. Lyfta upp vrede, sorg, hjälplöshet i ljuset. Smärtsamt som tusan, men nödvändigt för arbetets skull. Kungen är engagerad i Akademiens väl och ve. Det är lätt att göra sig lustig över det, men han är en klok människa med oerhört stor erfarenhet och kan säkert vara behjälplig. Hade han möjlighet att sitta med vid en sammankomst så kunde det bli en lugnande och stärkande faktor.

Vill du ge en kommentar till det som skett?

– Ett citat av Stig Dagerman: Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.