Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 11:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-o-att-vara-eller-inte-vara-nar-brandlarmet-gar/

Kultur

Lotta O: Att vara eller inte vara när brandlarmet går

Foto: Magnus Hallgren

Kåseri. Vålnaden kom i ett moln av rök, som mest fick honom att se ut som en miljöfarlig öststatsindustri på sextiotalet.

Rätta artikel

Vi skulle gå och se Shakespeares ”Hamlet” på Dramaten, och förberedde oss genom att gå igenom handlingen. Först är Hamlet jättesur på sin mamma för att hon har gift om sig när pappan har dött, sen visar det sig att det är mammas nya kille, farbror Claudius, som har mördat pappa. Sen dör i stort sett alla.

Hamlet är en tonårsgrabb som inte vill att mamman ska trösta sig med någon annan, och är mer arg för att hon har gift om sig än för att någon har dödat pappa. Pappan får komma och spöka uppfordrande innan Hamlet inleder brottsutredningen.

Så tänkte jag när vi klängde allt längre upp i Dramatens trappor och till slut bänkade oss längst bak på andra raden. Där var det varmt och trångt och ungdomligt, någon hade mössan på sig och någon annan glodde i sin mobil även när föreställningen hade börjat. Ungdomar, tänkte jag irriterat och kände mig som drottning Gertruds irriterade väninna (nej, hon finns inte, men hon borde finnas). Är inte Hamlet en ganska grinig tonårskille?

Sen började pjäsen och då började jag tänka på Blandaren i stället, där det en gång stod: Tänk att Shakespeare kunde skriva en hel pjäs av nästan bara citat.

Det måste syfta på ”Hamlet”. Jag vet ingen annan Shakespearepjäs där man känner igen så många bevingade ord.

Vålnaden kom i ett moln av rök, som mest fick honom att se ut som en miljöfarlig öststatsindustri på sextiotalet. Röken vällde ut i salongen, folk på parkett hostade.

Då gick brandlarmet. Publiken lyssnade uppmärksamt och lite kulturnervöst: vad var nu detta för modernt påfund? Skulle man uppfatta brandlarmet som en ylande metafor för Hamlets förtvivlan?

Men det var det inte, det var ett alldeles äkta brandlarm och hela publiken fick myllra ut på gatan. Det gjorde inte så mycket, det var en vacker vårkväll och teaterpublik verkar inte vara så lagd åt att rusa skrikande i panik, utan strosade stillsamt.

Sen svärdade Hamlet alla, som det står i världshistoriens snyggaste sammanfattning, Barbro Lindgrens och Anna Höglunds pekbok ”Titta Hamlet”. På Dramaten var det mest synd på Polonius för han var piggare än vanligt.

Vi åkte hem och stack näsan i varsin deckare, en välkommen avkoppling eftersom de som vanligt var väldigt mycket mindre blodiga än Shakespeare. Man ska akta sig för klassiker.