Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 22:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-o-ekorrarna-som-lever-pa-avhoppet/

Kultur

Lotta O: Ekorrarna som lever på avhoppet

Foto: Magnus Bard

Kåseri. Hoppa av ditt stressiga jobb och flytta ut till landet och lyckan. Skriv en bok om det och hamna i ett nytt stressigt jobb.

Ekorrhjulet har blivit en självklar bild av vår tids stressiga arbetsliv, trots att alla vet att inga ekorrar skulle vara dumma nog att ranta runt i ett hjul och trassla in svansen. Människor däremot, de skulle gladeligen springa benen av sig. I alla fall om ekorrhjulet stode i ett gym och tillräckligt många kändisar försäkrade hur bra de mådde av att springa hysteriskt utan att komma någonstans. 

Människor kan också skratta sig fördärvade åt djur som råkar springa på löpband. När människor springer på löpband är det däremot helt normalt och inget att skratta åt. 

Vi människor är, när jag tänker på saken, tämligen underliga.

Påfallande många verkar just nu säga upp sig från sina stressiga arbeten för att i stället odla får och morötter, umgås mer med sina barn, lukta på blommor, sluta överkonsumera och bli lyckligare än någonsin. Avhoppade ekorrar flyttar ut på landsbygden och förvandlas till mysiga, generösa människor med ideliga leenden spelande i mungipan. 

Det är lite som ”Fruarna i Stepford”, fast i en Ernst Kirchsteigerversion.

Men sen måste de avhoppade ekorrarna bara skriva en bok om hur överraskande kul det är att inte leva under ständig stress (nej men vem hade kunnat tro det?), och så flänger de land och rike runt i högt tempo för att berätta om det. 

Det påminner ju aningen paradoxalt om deras tidigare liv, men vad vet man. Just de ekorrarna kanske fick det för tråkigt i idyllen. Eller behövde pengar.

Alla har ju inte en välbetald äkta hälft som kan betala de räkningar som trots alla hemodlade grönsaker uppstår. Alla har inte heller roliga, kreativa och välbetalda uppdrag som går att sköta på distans. Eller en stor bostadsrätt i Stockholms innerstad att sälja. 

Det verkar heller inte vara särskilt många ensamstående undersköterskor som hoppar av sina ekorrhjul, trots att de har det stressigare än de flesta. Konstigt nog.

Ändå läser jag förstås också om de där avhoppade ekorrarna med avundsjuka och lite oro. Man får ju bara höra om dem som lyckas, och de verkar bli så lyckliga.

Fast det är lite underligt att den enda lösningen på dagens stressiga liv tycks vara att sluta arbeta. Någon enda gång borde väl någon ställa frågan om det inte vore bättre att göra arbetslivet mänskligare i stället?