Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lotta O: Elegi över en garlic chili chicken

Kåseri. Indisk mat är godast. Och Hason Raja i London hade ett trumfkort.

Vi älskade Hason Raja från första stund. Ja, inte den bengaliske poeten, alltså, utan restaurangen med samma namn på Southampton Row i London. Våra trötta fötter hade traskat i ett otal bokhandlar och runt stora delar av British Museum under eftermiddagen, och orkade inte röra sig en enda meter till. Dessutom var vi hungriga och indisk mat är det godaste vi vet.

Det var alldeles folktomt på restaurangen, vilket ju inte var särskilt hoppingivande. Vi gav dem en chans ändå, för det var en lugn lokal med vita dukar, precis så stillsamt som vi ville ha det.

Så råkade vi beställa garlic chili chicken. Vi är inte särskilt bra på att dekryptera matsedlar, men med tre sådana ingredienser borde även en halvtafflig restaurang kunna lyckas, tänkte vi.

Det var gott. Det var rent gudomligt gott. Alldeles för starkt, egentligen, jag petade undan alla små ilskna gröna chilibitar till ett hörn av tallriken.

Sen åt jag upp dem också. Det gick inte att låta bli. Vi fick gå tillbaka till hotellet för att hämta min magmedicin, men det var det värt.

Vi återkom till Hason Raja kvällen efter. Vi återkom året efter.

Vi googlade Hason Raja och upptäckte att det inte var kökschefens namn utan en bengalisk poet. Vi läste till och med några av hans dikter, men de hade inte den rätta chillikänslan som vi hade lärt oss att förknippa med namnet.

Vi älskade Hason Raja med en passion som gjorde restaurangpersonalen djupt förbryllad, när vi en gång om året dök upp. Tre kvällar i rad kom vi in och åt bara garlic chili chicken. (Vi gjorde ett försök med något annat en gång, men nja, det var garlic chili chicken som var deras paradnummer.)

Personalen såg ut att ha något slags déja vu-känsla varje gång vi öppnade dörren. Till slut fick vi förklara att vi bara besöker London en gång om året, och att vi hade provat en del andra indiska restauranger, men Hason Rajas mat bräckte allt. Det spelade ingen roll att vi åt samma rätt flera dagar i rad: vi fick den ju aldrig annars.

Då blev de rörda och bjöd oss på en mystisk blå likör till efterrätt. Både de och vi blev lite generade.

Men det visade sig vara allra sista gången vi möttes, för när vi nu åkte till London hade Hason Raja slagit igen. London är inte riktigt sig självt längre.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.