Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 00:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-o-hogerorat-kan-inte-langre-hora-syrsor-det-ar-trist/

Kultur

Lotta O: Högerörat kan inte längre höra syrsor, det är trist

Foto: Örjan Björkdahl

Kåseri. Värdinnan slår fast att inga syrsor hörts av i år, vilket kåsören avfärdar med ett överlägset skratt då hennes ”unga” vänsteröra just visat sig alltjämt stå henne bi.

Vi gick och kontrollerade hörseln. Vi brukar göra det när vi kommer ihåg det, så det blir rätt sällan. Men hörselundersökningar är gratis och fler än man tror har hörselskador. Förra gången vi kollade hade jag en lätt nedsättning på ena örat och den skyller jag på punkbandet Ebba Grön.

Det var det värt, det var många roliga konserter. 

Den här gången var hörselnedsättningen på ena örat så pass att audiologen blev lite bekymrad. Jag som bara har trott att jag var tankspridd.

Så illa är det i alla fall inte, tänkte jag stolt när en syrsa förde oväsen utanför fönstret en julikväll på norra Öland. Eller en vårtbitare, menar jag förstås, eller om det var en gräshoppa. Det är inte syrsorna som spelar, har jag läst, det är en missuppfattning om jag minns rätt.

Det gör jag å andra sidan inte heller så ofta nuförtiden.

Plötsligt blev det tyst, som om jag hade stängt av ljudet. Vad hände? Kom en fågel och åt upp den arma insekten? Jag vände på huvudet och minsann: nu hördes ljudet tydligt igen.

Det var så roligt att jag vred på huvudet om och om igen, som om jag åsåg en tennismatch i mörkret. Det kallas empirisk kunskap, det där, att äntligen inse det som audiologen hade meddelat för flera månader sedan: att högerörat har blivit rätt dassigt numera.

Vi åt middag i släktingarnas trädgård en varm kväll. Där sjöng fåglarna och särbon lärde mig hur gulsparvar låter, ett väldigt tydligt läte: först piper den raskt sex gånger, sen kommer en sjunde, lång avslutningston. Som en liten växeltelefonist, sa särbon.

Det hade inte de här gulsparvarna förstått, för de glömde avslutningstonen. Men då visslade särbon pedagogiskt rätt läte åt dem en stund, och vips kunde alla gulsparvar vissla även avslutningstonen. Tänk att människor kan lära fåglar något.

När vi skulle åka hem felade en vårtbitare i en buske. Jag vred intresserat på huvudet så att värdparet undrade vad jag gjorde. Jag kan bara höra syrsor på vänsterörat numera, sa jag.

Nej, det finns faktiskt inga syrsor här i år, förklarade värdinnan. Då skrattade jag ungdomligt överlägset, jag som ändå var yngst i sällskapet och den enda som alls hörde ljudet.

Sen sjöng vi Zarah Leander för varandra, åtminstone de få rader vi kommer ihåg.

Men det är en överkomlig brist.