Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-15 21:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-o-livet-i-resterna-av-en-skock-blaa-far/

Kultur

Lotta O: Livet i resterna av en skock blåa får

CSI New York.

Kåseri. Om verkligheten vore som en polisserie skulle snart varje mord vara uppklarat.

Världen är full av damm, och börjar man fundera på vad dammet innehåller kan man lätt bli nervös. Det kommer då och då hemska undersökningar om alla små otäcka djur som dammet innehåller, vilket bara är till glädje för skräckfilmsproducenterna som kan förstora krypen till trovärdiga monster. Vi andra vill helst inte veta.

Hemma hos mig har dammet antagit en ganska ensidig karaktär sedan den nya sängen ställde ner sina stadiga ben för ett par år sedan: allt damm är mörkblått och ulligt. Min säng är uppenbart gjord av en hoper blåa får, som dessutom försöker fly fältet i små omgångar. Eller har jag blått ludd i huvudet, till skillnad från Nalle Puhs gråa ludd, och får konstant lätta hjärnblödningar när jag sover?

Det är inte otroligt. Ibland drömmer jag väldigt underligt.

Hemma hos särbon består i stället nästan allt damm av hårstrån. Det dyker ständigt upp intrikat flätade nystan av långa hårstrån som torde tillhöra någon av husets tre långhåriga ungdomar. Blondinen är ju lätt att avslöja, men de andra är svåridentifierade. 

Konstigt nog hittar man inte lika ofta grå hårstråna, trots att vi dagligen sliter vårt hår i uppgivenhet.

Tur att inte såna där kriminaltekniker kommer hit, säger särbon fundersamt och tittar upp från sin deckare när jag en dag bråkar mig lös från ett ovanligt envist hårstrå som försöker slingra sig runt mina tår. 

Minns ni den amerikanska teveserien ”CSI”? Den handlade om kriminaltekniker som allvarligt gick runt och undersökte brottsplatser, och kunde hitta mikroskopiska partiklar som bidrog till att fälla brottslingen. 

Det var alltid imponerande, men det mest imponerande var förstås att de bara hittade enstaka spår och mikroskopiska partiklar. Sådär: aha! Här finns dna, då vet vi vem mördaren är!

Så kan det ju inte vara i verkligheten, åtminstone inte om kriminalteknikerna skulle tvingas gå igenom ett alldeles vanligt kök där det titt som oftast dyker upp kompisar, släktingar, vänner, grannar och en och en annan hantverkare som dräller dna och andra spår omkring sig. Det är värre än centralstationen i rusningstid.

Förmodligen är det just det som är fiktion i moderna deckare. Kriminalteknik i all ära, men det svåra måste vara att hitta någon som bevisligen inte har varit på platsen.