Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-26 15:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-o-miles-davis-spelar-varlden-ratt-igen/

Kultur

Lotta O: Miles Davis spelar världen rätt igen

Miles Davis på Gröna Lund 1985.
Miles Davis på Gröna Lund 1985. Foto: SAM STADENER

Kåseri. Livet blir lättare med åren, mest för att man lär sig acceptera att det oftast är svårt. Och för att det finns såna som Miles Davis.

Vi tillbringade en dyster lördagkväll framför tv-n, tills vi upptäckte dokumentären om jazztrumpetaren Miles Davis, ”Birth of the cool” (finns på Svtplay).

Det finns ingen som är lika bra som Miles. Häromveckan försökte jag på allvar förklara religiösa upplevelser med hänvisning till hans musik, även om jag inte tycker att man ska blanda ihop andlighet och konst. Men Miles spelar på något sätt tillvaron rätt igen.

En kväll för mycket länge sedan, när jag var ung, var jag på miserabelt humör, som man ofta är i ungdomen. Livet var svårt, ensamheten stor och framtiden oviss. Så är det ju rätt ofta även senare i livet, men jag hade inte hunnit vänja mig än.

Den kvällen traskade jag med hängande huvud till en konsert på Gröna Lund. Tills Miles började spela: sen var jag en lycklig människa igen.

Jag lärde mig något den gången, och numera går jag direkt på ”We want Miles” eller ”Prayer (Oh, Doctor Jesus)” från ”Porgy and Bess” när jag känner mig under isen. Miles! Man skulle kunna sälja honom som antidepressivt preparat, åtminstone till mig. Eller som berusningsmedel. Eller som meningen med livet.

Han var gammal när jag äntligen hörde honom på konsert, förmodligen ungefär så gammal som jag är nu. Han blev bara sextiofem men det var ändå mycket med tanke på allt missbruk han hade ägnat sig åt. 

När jag såg honom hade han stora solglasögon, grälla syntetiska kläder och stod envist med ryggen åt publiken. Hukad över trumpeten så att man fick ont i axlarna bara av att se det. Han fick skäll för att han inte tittade på publiken, folk tyckte att han var ohövlig. Men i dokumentären förklarar han att han ju vände sig mot musikerna.

Det handlade bara om musik för honom. Det var som om han knappt märkte att det pågick något annat i världen. Blicken stirrar som den gör när man inte ser, till och med på bilderna från inspelningarna av mästerverket ”Kind of Blue”.

Vi hörde honom ett par gånger på jazzfestivalen i Nice, i det varma kvällsmörkret i trädgårdarna i Cimiez. ”Sicken en liten gubbe”, sa mamma roat, hon hörde nog inte det jag hörde. Man är olika. 

Livet blir lättare med åren, mest för att man lär sig acceptera att det oftast är svårt. Och för att det finns såna som Miles Davis, som spelar tillvaron på rät köl.