Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Lotta O: Orden som berikar

Kåseri. När man snokar i ordförrådets dammigaste vrår kan man hitta fynd. Svenska är ett rikt språk.

Det är stundtals väldigt roligt att få skriva i tidningen. Inte de dagar när man har råkat skriva något som folk inte håller med om, för då kan man bli dränkt i arga mejl. Inte heller de dagar man har skrivit något alldeles fel, fast då blir man å andra sidan alltid glad över hur många läsare som skriver vänligt och berömmer en, och bara i en bisats milt påpekar felet.

Men aldrig någonsin har jag blivit så dränkt i mejl och haft så roligt som sommaren 2009. Det började en svettig eftermiddag, när jourhavande redaktör Ulrika Milles desperat röt åt mig: ”En notis! Femhundra tecken! Nu!”

Då vet man ju vad klockan är slagen, tidningen ska ju inte ha små underliga vita fläckar och Ulrika Milles kan se hemskt bestämd ut (numera ser hon bestämd ut i SVT). Jag hade just suttit och funderat på gamla fina ord som försvinner ur dagligt tal, och skrev raskt en liten notis om att vi borde adoptera utrotningshotade ord.

Redaktören var nöjd (notisen passade perfekt, det blev inget underligt hål) men det var ingenting emot läsekretsens engagemang. Det kom faktiskt över tusen mejl (jag räknade) och en hel binge pappersbrev (dem hann jag inte räkna). Redaktören blev ännu nöjdare, för det blev ett otal notiser.

Roligast var att alla som ville adoptera ord var så glada. Någon försökte i stället starta en kampanj för att bannlysa vissa ord, men då smyger det sig in ett gnälligt tonfall. Inte bra.

De som adopterade ord tindrade över att få hylla sina egna ord, och över alla andra bortglömda ord som plötsligt kom upp och rörde på sig igen. Batalj! Dymedelst! Ekvilibristisk! Halsstarrig! Oförblommerat! Skickelsediger! Tadla! Tvehågsen! Det dök upp hemgjorda ord och dialektala uttryck, sånt man hade glömt bort och sånt man aldrig hade hört talas om.

Adoptionen skulle innebära att man använde sitt adoptivord i dagligt tal minst tio gånger det närmaste året, som ett understöd för ordets existens. Jag vet inte hur många som lyckades, men själv lyckades jag inte alls få in mitt adoptivord ”emellertid”, det kändes för konstigt.

Fast ibland saknar jag den där kampanjen, och adopterar ett ord lite i smyg. Svenska är ett sjusärdeles rikt språk, om man bara snokar lite i ordförrådets dammigaste vrår.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.