Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 23:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-o-skracken-bor-i-brevladan/

Kultur

Lotta O: Skräcken bor i brevlådan

Kåseri. Efter ett tag började jag kasta tidningen på dörrmattan och resolut stampa på den. Det såg lite konstigt ut: upprörd prenumerant stampar på tidning.

Det hade blivit den årstiden när det var otäckt att hämta tidningen i brevlådan. Inte för nyheterna, inte heller för de fel man själv hade lyckats skriva i tidningen.

Problemet var att andra tidningsläsare hade hunnit före.

I början ruskade jag bara nervöst tidningen för att försöka bli av med närsynta kulturläsare. Men tvestjärtarna höll sig förtvivlat fast i teaterrecensionerna, bara något yra i huvudet.

Tåligt släkte, kulturkonsumenter.

Efter ett tag började jag i stället kasta tidningen på dörrmattan och resolut stampa på den en stund. Det såg lite konstigt ut: upprörd prenumerant stampar på tidning. 

Men det kunde ligga en ihjältrampad tvestjärt och illustrera utrikesnyheterna när man slog upp tidningen. Inte bra. En överlevande försökte sig på en rusning över bordet, avbruten halvvägs genom kulturchefens söndagskrönika. 

En dag försökte jag slå ihjäl en oskyldig tidningsbild som föreställde en elegant designad ny lampa i ett inredningsreportage. Den var faktiskt misstänkt lik en tvestjärt. 

Design var snyggare förr.

Tvestjärtarna var fler än någonsin, de flyttade in i badrummet och satt på badkarskanten och viftade hotfullt med tentaklerna. Ja, jag vet att det inte heter tentakler. Men det borde ha hetat det, och tvestjärten var så stor att jag blev lite rädd.

Någonstans läste jag att man kunde ordna en tvestjärtfälla med lite fuktiga tidningar, och efter det funderade jag allvarligt på att bara läsa tidningen digitalt. Är brevlådor i själva verket tvestjärtfällor?

En arg tvestjärt klättrade en dag upp i kökssoffan och bet den intet ont anande särbon i benet.

Det var uppenbarligen krig, och de var betydligt fler än vi. Dessutom var de bättre på gerillakrigföring.

Jag blev mer och mer nervös, men till slut bestämde jag mig för att tillämpa kognitiv terapi och bli vän med tvestjärtarna. Det är fint med insekter! Vi ska vara glada för att så många finns kvar och uppenbarligen trivs utmärkt i vår närhet. Jag försökte tänka om.

En dag såg jag därför i stället inte en hotfull, utan en glad, trind tvestjärt som kom spankulerande längs köksbänken. Jag slog genast ihjäl den, vänligt och entusiastiskt. Så terapin hjälpte väl, på något sätt.

Sen började det äntligen bli kallt. Aldrig har jag varit så glad över höstkyla.