Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Böcker är bäst när de inte är perfekta

Ibland är böcker bäst när de inte är riktigt bra, upptäcker jag förbryllat när jag läser veckans skörd av relationsromaner.

Lotta Olsson tipsar här nedan om 9 nya relationsromaner väl värda att läsa:

Inte för att det är särskilt vanligt med hundraprocentigt bra böcker, det brukar ju alltid vara något som är svajigt. Men det händer ändå att man läser något närapå helgjutet: genomtänkt gestaltning, skickligt konstruerad intrig, fulländade personporträtt och välljudande prosa. Då läser man och imponeras, och ibland förstår man inte riktigt varför man ändå blir genuint uttråkad och inte ens orkar läsa klart det välkomponerade eposet.

Ofta finns det något som är lite fel någonstans i mina favoritböcker: en logisk kullerbytta i intrigen eller något ställe där det bara märks att författaren hade huvudet någon annanstans. En person i periferin som är helt ologisk, eller någon händelse som kommer ur tomma intet.

Stephen King brukar leka med det där ibland numera, han är så pass trygg att han kan peka själv och säga: haha, ser ni? Där gjorde jag allt bort mig, det där hänger ju inte ihop och jag var tvungen att göra något helt otroligt för att det åtminstone skulle verka logiskt.

Läsarna bekymrar sig inte, vi hade aldrig sett det om han inte hade talat om det själv.

Men man borde inte behöva vara Stephen King för att kunna erkänna de där svajigheterna, eller ens författare. Människor gör ju fel hela tiden. Ibland råkar vi göra väldigt rätt också, det är inte så ofta och man får vara oändligt tacksam för de gångerna.

Jag tror att det är det som gör mig så glad med dagens relationsromaner: de handlar om att våga klia sig i huvudet och vara osäker. Säga att det här vet jag ju inte riktigt, det är bara en vag tanke, och ni får gärna säga emot om ni inte skriker åt mig. Men vi kanske borde fundera på detta som jag inte ens lyckas formulera på ett vettigt sätt?

Flera av dagens böcker gör just det, och vågar vara famlande även om det inte blir perfekt. Några prövande försök att uttrycka något av allt vi inte är tvärsäkra på: är det inte just det vi saknar i samtiden?

Lotta Olsson tipsar om nya relationsromaner:
Carin Hjulström

Som om inte sex är världens mest uttjatade! Men i ”Lust och längtan” handlar det om ­gemenskap, inte bara om sexualteknik.

Carin Hjulström

”Lust och längtan”

Forum

Lyssnarna ringer in till ”Sena samtal med Frida Fors”, ett ganska snällt radioprogram där man pratar om relationer och mänskliga problem. Tills redaktionen åker på kick-off och ska göra en nystart. Jajamensan! Det blåser nya vindar och har blivit dags för förändring: ”Sena samtal” ska bli lite tuffare, lite edgy, ni vet, som vi säger numera på svengelska.

Det skulle kunna bli mycket förutsägbart när den nya producenten säger att programmet ska ta upp sex och samlevnad på ett nytt sätt. Men snälla? Världen är ju så översexualiserad att man bara blir… trött. Allt handlar om multiorgasmer och prestationer eller om hur Nyttigt det är med kroppskontakt, som om det var en vitamintablett.

Det är här som Carin Hjulström börjar förvåna mig på allvar. Hennes Frida Fors är en bekymrad fyrtioåttaåring som inte förstår hur i hela världen hon ska lyckas prata om sex med lyssnarna, när det enda språk som verkar finnas tillgängligt gör henne generad. Men Frida Fors famlar efter något annat: sex, det handlar ju om ett möte, om något annat än att individen ska få en optimal orgasm.

Och runt henne börjar arbetskamrater och vänner prata så smått, valhänt berätta om trötthet och skam, om ensamhet och om rädsla för att göra bort sig.

Det blir ju ändå en del sexualteknik, och det finns inslag som känns rätt mossiga, som att vi svenskar inte förstår oss på sensualitet utan måste lära oss det av folk från andra kulturer. Det är en annan sorts schabloner, etniskt grundade (nej, jag säger inte att hon är rasist!). Sensualitet handlar väl om att våga möta en annan människa, oavsett bakgrund? Dessutom utgår hon huvudsakligen från kvinnors sexualitet.

Men hon prövar, hon ger sig ut i tassemarker som jag nog faktiskt aldrig har läst om tidigare. Jag hoppas att hon är början på en ny sorts samtal om sex.

8 x nya relationsromaner:

Foto:

Jessie Burton
”Musan”
Övers. Birgitta W Augustsson
Modernista

Helt underbar, ännu bättre än debuten ”Miniatyrmakaren” (som mer var miljöskildring). ”Musan” utspelar sig i två tidsplan, med olika huvudpersoner. Västindiska Odelle arbetar på ett konstmuseum i London 1967, fast vill helst skriva. Engelska Olive bor i Spanien 1936 med sina föräldrar, och målar. En mystisk tavla dyker upp 1967. Levande och stark skildring av motsättningarna i Spanien före inbördeskriget, briljant om kvinnor som begränsas av sin tids fördomar.

Foto:

Karin Alfredsson
”Skrik tyst så inte ­grannarna hör”
Bokfabriken

Deckarförfattaren Karin Alfredsson har i sina senaste böcker mer skrivit begåvade relationsromaner, och de senaste åren har hon inte skrivit alls utan arbetat med bistånd i Zambia. Där utspelar sig den nya boken, hemma hos en svensk biståndsarbetare och hans unga fru som inte riktigt vet vad hon ska göra i det nya landet. Där bor också butlern och hans nya sambo. Någon kommer att dö: det får vi veta i första kapitlet. Och våldet är ständigt närvarande genom hela boken.

Foto:

Lori Nelson Spielman
”Älska, glömma och förlåta”
Övers. Ing-Britt Björklund
Albert Bonniers förlag

Spretig, stökig och ovanligt stark amerikansk bok. Om en teveprogramledare som dras in i en gammal klasskamrats framgångsrika ­rörelse om förlåtelse. Men klasskamraten var ju en mobbare? Kan man förlåta sånt? Vad är då förlåtelse? Programledaren har själv inte träffat sin mamma på många år, efter ett fruktansvärt svek. Lori Nelson Spielman lyckas ta upp förlåtelse, svek och skuld så att man blir lite omtumlad.

Foto:

Fredrik Backman
”Vi mot er”
Forum

Fortsättningen på ”Björnstad”, om staden vars samhörighet bygger på hockeylaget. Nu regisserar en populistisk politiker fram konflikter och rädsla mellan Björnstad och grannorten Hed. Fredrik Backman skriver bra om män, med kärlek och förståelse för de män som helst löser konflikter med knytnävarna. Det är svårt att låta bli att älska det, det är en viktig bit, men kärleken fastnar ändå i halsen: visst är de fina grabbar på många sätt, de där i svarta jackor på ståplatsläktaren. Om man inte tillhör offren.

Foto:

Emma Donoghue
”Miraklet”
Övers. Leif Janzon
Louise Bäckelins förlag

En ung sjuksköterska kommer till Irland där en elvaårig flicka tycks klara sig helt utan mat sedan fyra månader. Det är 1800-tal och många tror att flickan är ett helgon. Andra misstänker en bluff, och sjuksköterskan börjar tillsammans med en nunna övervaka barnet. Naturvetenskap och religion krockar, en gammal värld och en ny, och gradvis börjar en helt annan berättelse om flickan framträda. Det är intressant, men mer underhållande än filosofiskt.

Foto:

Anna Jansson
”Kärleksdans i obalans”
Norstedts

Tredje boken om hårfrisörskan Angelika, vars förhållande med taxichauffören Magnus milt uttryckt knakar i fogarna. Bedrar Magnus henne? De är ju så lyckliga, han är gladare än någonsin, full av infall och spontan glädje. Samtidigt säljs ett gammalt hus vid havet, där Angelikas mormorsmor bodde. Angelika och hennes systrar besöker huset, och familjehistorien måste plötsligt ritas om. Utvecklingen kring Magnus är spännande som sjutton, men parallellhandlingen är lite för schematisk.

Foto:

Jill Santopolo
”Världen utan dig”
Övers. Emö Malmberg
Albert Bonniers förlag

Lucy och Gabe träffas den 11 september 2001 i New York, kommer ifrån varandra efter katastrofen och träffas sedan igen. Men Gabe vill arbeta utomlands och Lucys arbete är i stan, och till slut gifter sig Lucy med en annan man. En funderande underhållningsroman om vad det egentligen är som är viktigt i ett förhållande, trygghet eller äventyr? Den själsliga gemenskapen eller den praktiska? Passionen eller närheten? Tyvärr kommer berättelsen aldrig under ytan.

Foto:

Moa Herngren
”Tjockdrottningen”
Norstedts

En skrupelfri teveredaktör lyckas få en extremt överviktig ung kvinna att delta i en dokusåpa, ”Du är vad du väger”, genom att locka med vänskap. Moa Herngren visar skickligt hur olika slags beroende styr de vilsna människorna som deltar eller arbetar med programmet, och hur ensamma även de framgångs­rika är. Men obehagligt nog känns det som om även Moa Herngren utnyttjar den överviktiga unga kvinnan, och resultatet blir bara cyniskt: onda människor utnyttjar idioter, så ser världen ut.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.