Det borde ju ha varit Sara Stridsbergs och Sara Lundbergs oändligt vackra bilderbok ”Dyksommar” som fick priset. Egentligen. Men det är omöjligt att inte glädjas åt att Oskar Kroons ”Vänta på vind” (Brombergs) får den uppmärksamhet den förtjänar, för det är en så osannolikt fin mellanåldersbok (från 9 år).

Det är berättelsen om Vinga som tillbringar sommaren med morfar på ön långt ut i havet, mest på stranden med den trasiga gamla båt som hon renoverar. Det är också berättelsen om allt Vinga har lämnat i stan: pappa som väntar barn med sin nya tjej och mamma som gråter, skolan där Vinga alltid är ensam.

Ensamheten bär Vinga med sig, den har funnits hela hennes liv. Men på ön kan hon hitta en ny roll, för här finns det bara individer, inga grupper. Morfar är också ensam, och det finns dessutom andra gemenskaper än de mänskliga.  I ”Vänta på vind” spelar naturen en stor och avgörande roll.

Oskar Kroon debuterade 2018 med ”Mitt fönster mot rymden”, även den en lågmäld liten pärla. Jag trodde att den åtminstone skulle bli Augustnominerad den gången, kanske till och med pristagare, eftersom den höll en så ovanligt hög konstnärlig nivå. För att vara en debut var den exceptionell. Att nu ”Vänta på vind” får Augustpriset är en lycka, för det är så här de riktigt goda barnböckerna berättas: prövande och med lätta steg, där varje vardaglig handling också får en större betydelse och barnet existerar i gemenskap med en stor värld.

Svenska bilderböcker och ungdomsböcker har länge hållit en hög nivå, men här visar Oskar Kroon att även mellanåldersböckerna kan nå längre än vad som är vanligt.