Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 03:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-karleksfullt-renoverade-veteranbilar-paminner-om-gamla-tiders-framtidsdrommar/

Kultur

Lotta Olsson: Kärleksfullt renoverade veteranbilar påminner om gamla tiders framtidsdrömmar

Volvo Amazon Foto: Lasse Swärd

Vackra gamla bilar puttrar längs Sveriges vägar under sommaren: Volvo Amazon och Saab V4, Thunderbirds och Pontiacs. Bensinstinna symboler för en tid när bilen var vägen ut i världen.

På sommaren kommer alla de gamla bilarna fram. När vi åker norrut från Stockholm börjar kromet glänsa på motorvägen strax före avtaget till Ljusdal: de gungar fram i en bred, pastellfärgad kavalkad av Thunderbird, Mustang, Pontiac, Buick, Cadillac, Plymouth, Dodge och alla de andra.

En annan tid, en annan värld. Det är så vackert att vi pietetsfullt avstår från att klämma in vår moderna Volkswagen mellan dem, vi skulle känna oss som en strykarkatt bland kungliga hermeliner.

Dessutom går de ju inte så fort, de där gamla bilarna.

På kvällen, när vi äter middag hos vänner i Gnarp, puttrar en ny kortege förbi i ett långt band av gamla juveler, mjuka i linjerna med bulliga kofångare. De ska till en måndagsträff i Nordanstig, där alla Dellenbygdens motorveteraner samlas. Här finns flera Volvo Amazoner, en Volvo PV, en skramlig lillcittra, en pigg liten folkabubbla, en fridsamt pruttande Saab, en yster röd Willys Jeep och en massa andra bilar som jag inte känner igen eftersom jag inte kan ett dugg om bilar.

Ändå blir jag stjärnögd av lycka. Det ser ju ut som det gjorde när jag var liten på sextiotalet, när pappa körde sin gamla gråa Saab som tappade siffrorna i nummerskylten, en efter en, så att polisen stoppade honom för ett allvarligt samtal. (Han klarade sig undan böter genom att dystert säga att både bilen och han själv sjöng på sista versen, polisen tyckte synd om honom. Eller kanske om bilen.) 

Det luktar bensin och landsväg som det gjorde förr, det där sextiotalet som vi som var med bara såg genom ett dis av miljöförstöring.

Bilarna är omsorgsfullt vårdade gamla trotjänare, och bara i vår närmaste omgivning runt Gnarp finns också tre nostalgimackar med tidstypiska skyltar från Gulf och Texaco, med strategiskt utplacerade fordon från sextiotalet och tidigare.

De är privatägda, förstås.

Det finns mängder av välbesökta bilmuseer kors och tvärs i Sverige, stora och små, samlingar som drivs av privatpersoner och en stor kärlek till bilhistorien. Motala Motormuseum, Bynanders motormuseum i Svenljunga, Ådalens veteranbilmuseum i Lunde och många fler. Det finns ett otal veteranbilsträffar.

De är så oändligt vackra, de där gamla bilarna. De är nostalgi, men de är också berättelsen om en förhoppningsfull tid när vi trodde att teknikutvecklingen skulle göra oss fria, när bilvägarna ledde ut till en ny och större värld. Människor i ett glest befolkat Sverige kunde plötsligt mötas, lära sig av varandra och upptäcka nya möjligheter. Framför allt för kvinnorna var det en bokstavlig rörelsefrihet som inte hade funnits tidigare, bilens betydelse är underskattad i kvinnorörelsen.

Men det är nästan bara män som vårdar veteranbilarna i dag.

Nej, jag förespråkar inte privatbilism i någon större omfattning i vår tid, åtminstone inte för storstadsbor som har nära till fungerande kollektivtrafik, korta avstånd och gott om alternativ att förflytta sig när de behöver. Världen har ändrat sig. Länge betraktar jag en opraktisk fyrvägskorsning och funderar över vad den tidens trafikplanerare tänkte. Hur skulle de ha kunnat förutse utvecklingen? Att bilarna skulle bli så många, så snabba, ett stort och svårhanterligt problem.

Men på sommaren, på alla möjliga vägar i Sverige, färdas drömmen om bilen fortfarande i form av alla kärleksfullt renoverade veteraner, som en påminnelse om en inte alltför avlägsen historia. Och som tur är finns det entusiastiska kulturbevarare som ser till att vi inte glömmer vägen till nuet.