Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-5-x-klassiker-av-jules-verne/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: 5 x klassiker av Jules Verne

Jules Verne (1828-1905) skrev ett stort antal populära äventyrsromaner för ungdomar och vuxna. Foto: AFP

I år är det 150 år sedan ”En världsomsegling under havet” kom ut. Skrev Jules Verne science fiction? Tja, lite. Men det är mer äventyr, filosofi och geografi. 

Jules Vernes böcker består väl mest av tekniska framtidsdrömmar, tänker jag när jag börjar läsa. Och så förlorar jag mig snabbt i vilda äventyrsberättelser, filosofi och en väldig massa geografi. Jules Vernes huvudpersoner far som tättingar kors och tvärs över jorden, de klättrar, seglar och dyker och när de använder sina uppfinningar är det sällan för uppfinnarglädjen, utan mer för att de är på väg någonstans. 

Det finns en värld att upptäcka för den som är nyfiken. Världen är ny och spännande, det behövs kartor och järnvägar (fast, som någon påpekar i ”Kapten Grants barn”, de förstör en paradisisk natur) och oförvägna äventyrare.

Och så är det ju 1800-tal, så allt går alldeles utmärkt. Lider man skeppsbrott så råkar man få med sig verktygslådan och en påse grönsaksfrö från fartyget, praktiskt, bara att börja odla på sin öde ö. Slumpen är en ständig vän, man snubblar alltid över det man behöver just då.

Många av James Bonds skurkar är bleka kopior av till exempel greve d’Artigas i ”Det yttersta vapnet” från 1896.

Visst är Jules Verne en 1800-talsman som förskräckt beskriver maorier på Nya Zeeland som krigiska kannibaler och indiska Kalidyrkare är förstås ruskiga, men han hittar också nobla vildar (med ädla hästar) i Patagonien och låter professor Aronnax huta åt tjänaren Conseil som skjuter på infödingar i ”En världsomsegling under havet”. ”Men herrn såg väl att det var den där kannibalen som började!” försvarar sig Conseil. Hjälps inte. En gentleman skjuter inte ihjäl någon i onödan (men backar aldrig för en duell).

Kvinnor finns nästan inte med över huvud taget, annat än som vackra, kärleksfulla varelser (och en sur isländsk tant i ”Till jordens medelpunkt”).

Ändå finns det en okuvlig energi hos Jules Verne som gör det värt att läsa honom även i dag, och åtskilliga drag går igen i senare tiders litteratur. I science fictionlitteraturen, naturligtvis, men även många av James Bonds skurkar är bleka kopior av till exempel greve d’Artigas i ”Det yttersta vapnet” från 1896, som ser möjligheterna i en galen vetenskapsmans uppfinning.

Jules Verne är en förvånansvärt modern författare. Det är bara språket som är gammalmodigt – och just därför ska man läsa honom. 

● ● ●

5 x Jules Verne

Illustration: Albert Bonniers förlag

”En världsomsegling under havet”

Översättning Eyvind Johnson, ill. Édouard Riou och Alphonse de Neuville

Albert Bonniers förlag 1957

Han känns inte så gammal, kapten Nemo, där han färdas genom haven i sin undervattensbåt Nautilus, besviken på mänskligheten och fast besluten att lämna vår värld för en annan, lyckligare. Men det är faktiskt 150 år sedan professor Pierre Aronnax och två till trillade av båten Abraham Lincoln, som var på jakt efter den underliga narval som började bli ett problem på världshaven. Många hade sett dess underliga ljus, och den tycktes förflytta sig snabbare än vad som egentligen var rimligt.

Till en början var den mest ett fenomen, men när flera skepp skadats gav man sig ut på narvalsjakt. För vad annat än en narvals tand skulle ha kunnat åstadkomma den typen av hål i fartygen?

Den kanadensiske harpuneraren Ned Land var med, ty om någon skulle kunna oskadliggöra narvalen så var det han.

Fast det var ingen narval, upptäckte de när de räddades av det som visade sig vara en ubåt. I stället satt det en bitter men överraskande artig kapten i ubåten och levde gott i en rik undervattensvärld.

Det är en äventyrsbok, med Nemo som långtifrån ond skurk. Men Jules Verne resonerar om vem människan är och vad som är värt att tro på. Nemo är besviken på sin 1800-talsvärld där krig, svält, katastrofer och ondska avlöser varandra. Den intellektuelle Aronnax har svårt att argumentera emot.

Men så finns ju Ned Land: harpuneraren som låter känslorna styra sina handlingar. Ibland är han en klantskalle, ibland råkar han rädda livet på någon. Han blir en symbol för både mänskligheten och sin egen tid, och det är förstås ingen slump att han kommer från andra sidan Atlanten, den Nya Världen.

Dessutom är han ju kanadensare. Fransktalande, påpekar Jules Verne.

 

Illustration: Modernista

”Jorden runt på 80 dagar”

Översättning Jakob Gunnarsson, Modernista

Den mest kända och mest populära av Jules Vernes böcker gavs ut som följetong 1872-1873, och blev en sån succé att man var tvungen att telegrafera varje nytt avsnitt till USA för att de skulle kunna publiceras så fort som möjligt.

Grundhistorien är att den extremt stillsamme gentlemannen Phileas Fogg slår vad med sina kamrater på Reformklubben om att det ska gå att resa jorden runt på åttio dagar. Nä, det kommer att krångla till sig, säger några. Men Phileas Fogg åker hem, säger åt sin något förvånade nyanställde betjänt Passepartout att packa en liten väska, och så far de i väg.

Samtidigt tycks en gentleman ha rånat banken på 55.000 pund. Vad är mer självklart än att misstänka Phileas Fogg? Detektiven Fix förföljer Fogg och Passepartout världen runt i hög fart med varierande färdmedel, och av bara farten lyckas de bland annat rädda en indisk kvinna från att brännas på bål.

 

Illustration: Niloe

”Kapten Grants barn”

Översättning Jakob Gunnarsson, ill. Édouard Riou, Niloe 1980 (1867)

Upptakten är en av de mer absurda: en skotsk lord är ute med sin lustjakt och dödar en narval som visar sig ha en butelj i magen. ”Buteljer, som man hittar i havet, innehåller ofta viktiga dokument”, påpekar lorden förnumstigt och si: det var förstås ett förtvivlat meddelande i den. Fast rätt svårläst.

Det visar sig emellertid vara från kapten Grant som försvann med skeppet Britannia två år tidigare. Ja, vad gör man? Kapten Grants barn står övergivna hos lorden som, sagt och gjort, packar in dem och sin fru på lustjakten och beger sig ut för att leta reda på kapten Grant. (Efter två år? Vad är det som gör att de tror att han ens lever?)

I ett hisnande roligt äventyr reser de över i stort sett hela södra halvklotet, drabbas av översvämningar, kannibaler och skurkar. Men nog sjutton hittar de kapten Grant när de minst anar det.

 

Illustration: Svensk Läraretidnings förlag

”Två års ferier”

Översättning Alfred Smedberg, Svensk Läraretidnings förlag 1958

Någonstans har jag läst att det var genom Jules Vernes bok från 1888 William Golding blev inspirerad till sin civilisationskritiska ”Flugornas herre” (1954). Den är ju lite deppigare än Jules Vernes hoppfulla robinsonad.

Jules Verne har åtskilliga bihistorier i andra böcker där folk hamnar på öde öar och får klara sig själva. Men här är det alltså bara unga pojkar, de flesta från England men även två fransmän, en amerikan, och en ”afrikansk” skeppsgosse.

Jules Verne ger en hoppfull skildring av en ung nybyggarkoloni, där alla nationella särarter (och Jules Verne tror på nationalkaraktärer) bidrar till det allmänna bästa. Visst uppstår konflikter, men gradvis arbetar sig barnen fram till ett fungerande demokratiskt system där en rättrådig ledare löser problem genom att lyssna till sina undersåtar.

 

Illustration: Saga Egmont

”Till jordens medelpunkt”

Översättning Hugo Hultenberg, Saga Egmont 2018 (1864)

Den tillgängliga e-boken på biblioteket är en bedårande gammal översättning, med pluralformer på verben och ett vackert språk. Här beröms man inte för bra idéer, men väl för ”snillrika infall”. Medge att det svenska språket har möjligheter som vi borde använda oftare!

I ”Till jordens medelpunkt” far den tyske professorn Lidenbrock och hans brorson Axel till Island, för Lidenbrock har råkat hitta en gammal isländsk handskrift som berättar om en väg ner i underjorden från den slocknade vulkanen Snæfellsjökull. Med hjälp av den isländske guiden Hans (som är tystlåten men orkar nästan vad som helst) beger de sig ner i en vidsträckt underjordisk värld med skogar, hav och vidunder. Och vad gör de när de metar upp fisk som trotts vara utdöd? Äter upp den, förstås, det är ju praktiskt att spara på reskosten.

Läs fler texter av Lotta Olsson och fler av DN:s texter om böcker