Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-5-x-nya-deckare-1/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: 5 x nya deckare

Dervla McTiernan, aktuell med Dödens flod, är jurist. Hon är född i irländska Cork men bor numera i Perth i Australien.
Dervla McTiernan, aktuell med Dödens flod, är jurist. Hon är född i irländska Cork men bor numera i Perth i Australien. Foto: Julia Dunin

Irländska Galway, brittiska Oxford och även svenska städer som Lund och Skövde. Veckans deckare berättar om de mindre städerna, med fokus på individuella dramer. Och i Malmö sker dödsskjutningar jämsides med jakten på en egen identitet.

Påfallande många av dagens deckare utspelar sig på landsbygden eller i mindre städer. I storstäderna finns det moderna livets avigsidor, som gängvåld och organiserad kriminalitet, medan individuella dramer hellre förläggs till mindre tätbefolkade områden.

Då brukar även det förflutna bli synligt. Det är som om landsbygden ger utrymme att minnas, medan livet i storstäderna pågår i alltför högt tempo för att någon ska hinna med något annat än nuet.

Det handlar inte riktigt om att deckarna återvänder till mer idylliska miljöer, för det som var idyll för en generation sedan är något annat nu. Cara Hunter skriver om ett Oxford fullt av karriärister och lyxrenoveringar, där kommissarie Morse sedan länge är pensionerad. Men det gamla och det nya existerar sida vid sida, och i den mindre staden blir det tydligt att förändringarna inte är så djupgående. Det finns fortfarande gamla lojaliteter, inbitna vanor och gott om ålderstigna fördomar, som ibland är rätt nyttiga och ibland livsfarliga.

Kristina Appelqvist låter hela sin ”En giftig skandal” kärleksfullt kretsa kring Agatha Christie, vars första deckare kom ut redan 1920 (”En dos stryknin”).

Det är samma sak i Dervla McTiernans Galway på Irland, Karin Wahlbergs Lund och Kristina Appelqvists Skövde. Det är ett befriande steg från moderniteten, som ett sturigt påpekande om att allt inte förändras så snabbt.

Och så finns det ju gamla förebilder som lånar sig väl till dagens deckare. Kristina Appelqvist låter hela sin ”En giftig skandal” kärleksfullt kretsa kring Agatha Christie, vars första deckare kom ut redan 1920 (”En dos stryknin”). Självklart refererar Kristina Appelqvist till en rad klassiker, och tar också upp miss Marples bästa utredningsmetod: att fundera över vilka gamla bybor i St Mary Mead som påminde om de misstänkta. (Och så är det en jobbig DN-journalist inblandad! Jag blev genast extra road.)

Människor är sig ju rätt lika, på olika håll i världen och genom tiderna. Det gäller i många avseenden och inte minst i fråga om mord, eftersom de gamla hederliga skälen att döda någon alltid är gångbara. Oftast är det inte vrede utan rädsla som ligger bakom morden. Skräcken för att bli avslöjad, eller fråntagen ett privilegierat liv. Och, intressant nog, även sorg. Sorg kan vara en förfärlig anledning att döda.

● ● ●

5 x NYA DECKARE

Illustration: Modernista

Dervla McTiernan: ”Dödens flod”

Översättning Ylva Stålmarck, Modernista

En ung man hoppar i floden Corrib i irländska Galway. Sorgligt, men sånt händer. Polisen är benägen att avskriva fallet som självmord, om bara inte mannens syster bråkade så. Hon hävdar bestämt att Jack blev mördad, trots att hon inte har träffat honom på många år.

Ändå envisas systern. Och polisen Cormac Reilly spetsar öronen. När han var nyutexaminerad polis 1993 blev han skickad till ett misstänkt fall av våld i hemmet, och det blev första gången han såg ett lik. En kvinna hade dött av en överdos och lämnade två barn efter sig, en syster och en bror.

Och nu är brodern död.

Inte för att Cormac Reilly får utreda fallet, trots att han var en uppskattad utredare när han arbetade i Dublin. I Galway får han av någon anledning nöja sig med gamla olösta fall som chefen lämpar över på honom, samtidigt som det pågår en rad konflikter och underliga maktspel mellan poliserna. Vad är det som gör att den bullrigt sällskaplige chefen för insatsstyrkan, Anthony Healy, låter Cormacs gamla polisskolekompis Danny komma och gå som han vill? Och varför är polisen Carrie Halloran så arg?

Irländska Dervla McTiernans debut är framför allt ett spännande relationsdrama, även om det stundtals också är ett högt tempo med ruggiga inslag. Men det hon gör bättre än de flesta är att hon lyckas skapa spänning i hur människor beter sig mot varandra. Det finns alltid skäl bakom, och skäl till att folk är som de är. Till och med för den mystiska Maude, systern till killen som hittades i floden. 

Galway är en stad där mycket fortfarande är som det alltid har varit, samtidigt som en hel del nytt har tillkommit under åren som Cormac tillbringade i Dublin. Det är där den stora spänningen ligger: i hur det ska gå att hantera spökena från ett gammalt Irland i nutiden.

”Dödens flod” är första delen i en planerad serie.

 

Illustration: Louise Bäckelins förlag

Cara Hunter: ”Ingen utväg”

Översättning Jan Risheden, Louise Bäckelins förlag

Ett stort gammalt hus i Oxford brinner en natt strax efter nyår, och när brandmännen äntligen lyckas få branden under kontroll har halva huset rasat samman. Det är då man hittar barnen. Men var är föräldrarna? Var de inte ens hemma när branden började?

Polisen Adam Fawley, som själv kämpar med sorgen efter att ha förlorat sin son, utreder tillsammans med en grupp poliser som inte har alldeles lätt att samarbeta. Det är tredje boken i serien, och Cara Hunter låter som vanligt relationerna till barnen stå i centrum. Skickligt berättar hon om alla vardagskonflikter som bubblar under ytan även i skenbart lyckliga familjer.

Även omvärldens reaktioner finns med, som en ställföreträdande tolkning av läsarens inställning. Allmänheten dömer hårt utifrån det som medierna förmedlar, men allt ändras vartefter fakta kommer i dagen.

 

Illustration: Wahlström & Widstrand

Karin Wahlberg: ”De drabbade”

Wahlström & Widstrand

Det måste ju vara oemotståndligt att ta livet av en sjukhusstrateg i dessa tider, och desto svårare att få henne att framstå som sympatisk nog att väcka läsarnas engagemang.

När Karin Wahlberg, själv läkare, nu återkommer till deckargenren efter att ha skrivit flera andra böcker, har hon flätat en komplex intrig om vårdsituationen. Carolina Broms hittas mördad i sin sommarstuga, och när kommissarie Claes Claesson, nyinflyttad i Lund, börjar utreda hittar han åtskilliga motiv relaterade till arbetet. De svårt cancersjuka vars samtalsgrupp hotas av nedskärningar? Vårdpersonalen vars erfarenhetsbaserade bedömningar konstant negligerats?

”De drabbade” är en myllrande bok med åtskilliga personer inblandade. Ibland blir tempot lite lidande, men Karin Wahlberg har så mycket intressant att berätta från vården att det inte gör så mycket.

 

Illustration: Piratförlaget

Kristina Appelqvist: ”En giftig skandal”

Piratförlaget

På det lilla universitetet i Skövde bestämmer man sig för att göra något riktigt publikfriande: man anordnar en Agatha Christie-festival och lyckas få dit världens bästa forskare, ett brittiskt äkta par. Dessutom råkar man hitta en dittills okänd, omfattande brevsamling mellan Agatha Christie och en svensk kvinna. Är den äkta?

Men i den annons som publiceras i lokaltidningarna finns en oväntad passus: ”Härmed tillkännages att ett mord kommer att äga rum…” Alla som kan sin Agatha Christie hoppar till: det är ju precis som i ”Ett mord annonseras”? När den utsatta tidpunkten närmar sig är alla på helspänn, men det som sker är något helt annat än de väntar sig.

Kristina Appelqvist skriver trivsamma pusseldeckare om det fiktiva Västgöta universitet, och här utnyttjar hon också sina omfattande Agatha Christie-kunskaper med en del egna tillägg.

 

Illustration: Historiska Media

Jens Lönnaeus: ”Clara”

Historiska Media

Debutroman om Vilhelm, en ung man som flyttar till Malmö och får hyra ett rum hos Clara på minst sagt mystiska premisser. Vilhelm måste låtsas vara Claras pojkvän, samtidigt som hon inte ger honom särskilt mycket bakgrund till rollen.

Det verkar ju rätt dumt, och Malmös bostadssituation kan väl ändå inte vara så omöjlig? Varför går han med på det? Men Vilhelm vill förtvivlat gärna bli en annan, han har lämnat sitt gamla jag och vill inte bli påmind. Clara verkar inte heller vilja prata om sitt förflutna. I stället presenterar hon Vilhelm för sina vänner och hjälper honom att välja kläder.

Det blir ett bra, obehagligt trovärdigt porträtt av hur det är att vara ung och pröva nya identiteter för att hitta en som passar. Vilhelm tittar i spegeln: vem är jag nu? Är jag den Clara vill att jag ska vara? Är jag den jag själv vill vara?

Och framför allt: vilka var de tidigare?

Läs fler texter av Lotta Olsson och mer om deckare