Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-17 09:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-5-x-nya-deckare/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: 5 x nya deckare

Christina Wahldén var kriminalreporter innan hon blev författare, bland annat till en rad kända barn- och ungdomsböcker.
Christina Wahldén var kriminalreporter innan hon blev författare, bland annat till en rad kända barn- och ungdomsböcker. Foto: Caroline Andersson och Forum

Etniska motsättningar i Australien, spöken i en engelsk skola, en hjälplös amerikansk pappa som letar efter sin missbrukande dotter, en världsstjärna som försvinner i Doggerland och ett kammarspel vid en norsk fjord.

Vad är skillnaden mellan en deckare och en thriller? Det har jag funderat över ibland, men det är ju lika hopplöst som skräcklitteraturens skillnad mellan terror (slabbig) och horror (skrämsel): de flesta författare använder sig ju av bådadera.

Skillnaden mellan deckaren och thrillern är i alla fall att i deckaren begås mordet i början, resten är brottsutredning, medan i thrillern går man omkring och är rädd för att mordet ska begås. Ett tydligt thrillerexempel är Agnes Ravatns ”Fågeltribunalen”, där man oroar sig större delen av boken för att nånting kanske ska hända. Till slut hoppar man högt bara någon häller upp kaffe.

Men deckaren innehåller ju sällan bara ett mord i början och sen en brottsutredning: det brukar finnas åtskilliga thrillerinslag. Framför allt brukar den aningslösa huvudpersonen mot slutet förvånat upptäcka att han eller hon befinner sig ensam med någon som verkade jättetrevlig men visar sig vara mördaren.

En bra deckare ska hålla hela vägen, med miljöskildring, intrig, personbeskrivning och framför allt tempo.

Deckargenren har sina konventioner, men det är ungefär som att skriva en haiku: hur lätt som helst att åstadkomma en text med fem stavelser på första raden, sju på andra och fem på tredje. Hur svårt som helst att göra det bra.

En bra deckare ska hålla hela vägen, med miljöskildring, intrig, personbeskrivning och framför allt tempo. Man ska nyfiket läsa vidare, och i bästa fall ska det vara så spännande att man bara inte kan sluta läsa förrän boken är slut.

Det gäller för övrigt fler litterära genrer.

I flera av deckarna i dag blir slutet förvånansvärt snopet. Ibland går det att räkna ut vem mördaren är i förväg, men egentligen är det inte just det som är avgörande för hur pass snopet slutet är. Det handlar oftare om att mördaren är så… futtig.

Agatha Christie har förstås skrivit om det där, i till exempel ”Klockan K”. Det är sällan mördare är särskilt begåvade, det är sällan ondskan är genial. Snarare medför själva ondskan ett slags gnällig egoism. Det är trovärdigt, men innebär ändå något slags besvikelse.

Utom när Harlan Coben avslöjar sin mördare. Det var faktiskt alldeles briljant.

● ● ●

5 X NYA DECKARE

Illustration: Forum

Christina Wahldén: ”Nämn inte de döda”

Forum

Det är förstås ett fullständigt kamikazeuppdrag att som svensk skriva om urbefolkningen i Australien. Allt kan bli fel, och själv har jag aldrig varit där, så vad vet jag: Christina Wahldén kanske gör en massa fel.

Fast det gör inget, det är så spännande att jag hade läst vidare även om hon hade låtit Australien bebos av utomjordingar.

För när det ligger en död kvinna på stranden i Darwin blir polisen Bluey misstänksam, trots att chefen vill avskriva fallet som en krokodilolycka. Kvinnan har skador som krokodiler inte åstadkommer.

Den döda kvinnan tillhör urbefolkningen, och det gör även polisen Jess som är Blueys nya partner. Komplikationerna radar upp sig, för urbefolkningen använder inte döda människors namn. Hur ska man fastställa identiteten på kvinnan vars namn ingen vill nämna?

Ovanpå detta sker ett självmord på ett närbeläget ungdomsfängelse. En tonårsflicka har hängt sig i sin cell, och tror ni som jag att man inte sätter så unga människor i fängelse så är det för att vi inte kan australisk lagstiftning.

Christina Wahldén berättar om landskapet, om sandstränder och hetta och ginger beer och barbecue, om påkörda känguruungar (nåja, en vallaby, en sorts små kängurur) och ensamma poliser. Men det hon framför allt gör är att berätta om urbefolkningen. Brotten mot dem är ofta osynliga: de anmäls sällan, och om de anmäls blir de knappt utredda.

Det finns ett raseri i ”Nämn inte de döda” som påminner om Katarina Wennstams, och precis som hon använder sig Christina Wahldén av statistik och en vämjelig verklighetsbakgrund.

Själva deckargåtan är inte tillräckligt skickligt presenterad; det går att avslöja mördaren rätt snabbt. Men det gör faktiskt mindre, för det är ändå spännande in i det sista.

 

Illustration: Modernista

Elly Griffiths: ”Främlingen”

Översättning Carla Wiberg, Modernista

En fristående deckare från Elly Griffiths, vars deckarserie om rätts­arkeologen Ruth Galloway finns översatt till svenska. Här är det i stället läraren Clare som undervisar i litteratur på en ganska liten skola, och vars bästa vän i kollegiet hittas mördad i hemmet. Det finns underliga kopplingar till en novell av den gamle gotiske skräckförfattaren R M Holland (fiktiv, ska tilläggas), som är Clares personliga favoritförfattare och ett av skälen till att hon arbetar just på Talgarthskolan. Ett av skolans hus är R M Hollands gamla bostad.

”Främlingen” är bedårande brittisk, med en misstänksam polis, knakande trappor, litterära diskussioner, gamla spöken, rädda elever som ljuger, mycket thrillereffekter och dessutom Clares dagbok, som blir en viktig del av historien. Slutet är lite snopet, men kanske framför allt för att resten av boken är så oemotståndligt bra.

 

Illustration: Wahlström & Widstrand

Maria Adolfsson: ”Mellan djävulen och havet”

Wahlström & Widstrand

Tillbaka till Doggerland, där kriminalinspektör Karen Eiken Hornby tappar humöret gång på gång. Är det inte arbetskamraterna som bär sig åt som idioter så är det hennes odrägliga hyresgäst Leo, som hon trodde sig ha ett rätt oengagerat tillfällighets­förhållande med. Varför blir hon så irriterad nu, när han arbetar med den kända artisten Luna, som i hemlighet spelar in en skiva i staden Dunker och verkar ha ett alldeles för nära förhållande till Leo?

Sen försvinner Luna, innan ­skivan är riktigt klar. Hm, artister är ju lynniga? Karen Eiken Hornby har andra bekymmer, för någon överfaller kvinnor.

Det är ett rent nöje att återkomma till Doggerland för tredje gången. Maria Adolfsson är bra på intriger, men framför allt berättar hon om det fiktiva Doggerland och om Karen Eiken Hornby så att man önskar sig en tv-serie. Man vill ju se hur det ser ut.

 

Illustration: Bookmark

Harlan Coben: ”Inte ett ord”

Översättning Svante Skoglund, Bookmark

Harlan Coben tillhör de där amerikanska thrillerförfattarna (som Lee Child) som jag läser med stor förtjusning och sedan omedelbart brukar glömma bort. Skicklig underhållning, men inget mer.

Men ”Inte ett ord” engagerar på djupet. Simon Greene letar ­efter sin nerknarkade vuxna ­dotter som han och hans fru ­envist och tröstlöst försöker rädda. Paige håller sig undan, tillsammans med sin skumma pojkvän som föräldrarna är övertygade om grundlade hennes beroende. De befinner sig i ett samtida USA där drogerna flödar och det alltid finns någon som är beredd att dra blankt: om inte pistolen så mobiltelefonen. På youtube, mister!

Det hade räckt som intrig, men Harlan Coben är en av mycket få som lyckas med konststycket att ge intrigen en rad hisnande vändningar, som är fruktansvärda – och trovärdiga.

 

Illustration: Modernista

Agnes Ravatn: ”Fågeltribunalen”

Översättning Cajsa Mitchell, Modernista

Norskt kammarspel som utspelar sig i ett hus vid kusten. Dit kommer Allis som nyanställd hushållerska och trädgårdsmästare, trots att hon egentligen inte kan något om trädgårdsarbete. Å andra sidan trodde hon att hon skulle ta hand om en sjuk gamling, men mannen är i fyrtioårsåldern och verkar fullt frisk.

Allt är rätt obegripligt, både för Allis och för läsaren. Vad var det för mystisk skandal som fick Allis att lämna jobbet på tv och storstaden? Varför måste hon gömma sig? Vem är mannen hon arbetar åt? Allis ska ta hand om honom medan frun är på resa, men resan verkar bara bli längre och längre.

Agnes Ravatn berättar på tät prosa om vardagslivet i huset, och den alltmer komplicerade relationen mellan Allis och mannen. Det skulle kunna utvecklas till någon sorts trygghet, fast med tiden visar det sig vara precis tvärtom.

Läs fler texter av Lotta Olsson och mer om böcker