Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 15:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-5-x-relationsromaner-som-inte-handlar-om-virus/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: 5 x relationsromaner som inte handlar om virus

Brittiska Elizabeth Buchan är aktuell med ”Museet för krossade drömmar”. Hon har skrivit ett tiotal romaner, varav två översatts till svenska tidigare.
Brittiska Elizabeth Buchan är aktuell med ”Museet för krossade drömmar”. Hon har skrivit ett tiotal romaner, varav två översatts till svenska tidigare. Foto: Sekwa

Ja, det är klart att man borde läsa något viktigt nu, kanske om historiska pandemier. Men själv väljer jag hellre relationsromaner som berättar om något annat än just det som jag får nog av i verkligheten just nu.

Just nu är bokläsning bland de saker man kan ägna sig åt utan större risk. Vilket ju låter jättefint, men det är inte så lätt. Koncentrationen är ju det som först ryker när oron stiger och så kan man inte alls läsa.

Så är det alltid. När man verkligen får tid över, då biter man ner naglarna till armbågen i stället för att skriva en avhandling, skaffa sig en ny utbildning eller lära sig ett nytt språk.

Det vore ju fint om man just nu kunde ägna sig åt att stillsamt läsa klassiker. Eller något lärorikt som berättar om historiska katastrofer, eller i värsta fall en apokalyptisk roman som talar om hur det skulle kunna gå. Ni vet, Camus ”Pesten”.

Fast det vill åtminstone inte jag göra, och jag undrar ju hur många av oss som vill läsa en berättelse om just det man själv kämpar med? Är det inte snarare tvärtom: att man behöver en paus från verkligheten? Vem läser böcker om sorg när man sörjer själv? Eller kärleksromaner när man är nyförälskad?

Elizabeth Buchans ”Museet för krossade drömmar” berättar om marionettdockor och drömmar, kärlek och svek, i en roman som kretsar kring ett ovanligt museum.

När jag är orolig behöver jag bra underhållning, som är lätt att behålla fokus i. Det behöver inte vara en charmig bokhandel eller ett litet bageri i en naturskön håla där alla människor visar sig vara hjärtevarma original. Det räcker fint med en ilsken kvinna som syr bröllopsklänningar, som i Kristan Higgins ”På andra sidan Hudson River”. Långt från min egen verklighet (förutom humöret). 

Ändå är det en komplex berättelse som fastnar allra bäst den här veckan. Elizabeth Buchans ”Museet för krossade drömmar” berättar om marionettdockor och drömmar, kärlek och svek, i en roman som kretsar kring ett ovanligt museum. 

Till stor del utspelar den sig i det kalla krigets Tjeckoslovakien, som jag aldrig vetat särskilt mycket om. Där rör sig den unga Laure, en besökare i ett obegripligt samhälle där allt kunde tolkas som upproriska handlingar. Och hur en marionetteater kunde vara en ventil i en kvävande miljö, en scen där allt kunde spelas upp i sagoform.

För vem tar sagor på allvar? ”Generaler läser inte barnböcker”, sa den brasilianska barnboksförfattaren Lygia Bojunga. Och överraskande nog läser de sällan underhållning heller.

● ● ●

Fem romaner om relationer

Illustration: Sekwa

Elizabeth Buchan: ”Museet för krossade drömmar”

Översättning Camilla Jacobsson, Sekwa

Det är en så vacker idé att någon borde förverkliga den: museet för krossade drömmar, som Laure grundar i Paris. Där kan vem som helst få lämna in föremål som ställs ut, föremål bakom vilket det döljer sig en svår berättelse. Sonen som blir sviken av sin far, äktenskapet som inte alls blev bra, yrkesdrömmarna som aldrig uppfylldes. Varje dag kommer människor dit och berättar sina historier.

I stället för konst är det misslyckanden och kvästa drömmar som ställs ut. Hjälper det att göra dem offentliga? Ibland, kanske.

Laure själv är dotter till en fransyska och en engelsman. Hon lever ensamt och tillbakadraget i en liten lägenhet där allt känns tillfälligt och hennes flyttlådor inte är uppackade. Vem är hon? Varför har hon grundat sitt udda museum? En ung journalist börjar arbeta med ett reportage om museet, och vill veta mer om Laures bakgrund. Varför bodde hon i Prag under en period?

Det visar sig att Laure som mycket ung under kalla kriget var au pair åt ett välbeställt tjeckiskt par. Laure hörde ofta stegen bakom sig som tydde på att hon var förföljd av någon av alla kommunistregimens mörka skuggor. Hon började hjälpa till på en samhällskritisk marionetteater om kvällarna och förälskade sig häftigt i rockmusikern Tomas.

Men att komma från Västeuropa och tro sig kunna manövrera helskinnad genom ett helt annat samhällssystem är inte det lättaste. Laure gjorde misstag när hon rörde sig mellan marionetteatern och familjen där hon arbetade, förstås, och misstagen ledde till större konsekvenser än hon hade kunnat ana.

Kärlekshistorien är centrum i berättelsen, som kretsar kring lojalitet, svek, övergrepp och nästan outhärdlig sorg. Visst var det ett annat politiskt system, och visst är det borta nu. Men människorna från den tiden finns ju kvar.

 

Illustration: Printz

Lisa Jewell: ”Familjen Lambs hemlighet”

Översättning Sanna Hellberg, Printz

Intrigen är så melodramatisk att man häpnar: ett vackert överklasspar bor med sina barn i ett storslaget Londonhus. En dag kommer polisen dit och hittar tre lik och ett övergivet barn, medan fyra barn har försvunnit spårlöst.

Och sen börjar boken: tjugofemåriga Libby, som inte vetat något om sitt förflutna, får ärva huset. Det är hon som är det övergivna barnet.

Vad hände egentligen? Det blir en tät, otäck historia om ett kvävande familjeliv som spårar ur allt mer, om manipulation och hjälplöshet, om våld och instängdhet.

Jag kan inte tänka mig någon annan författare som skulle komma undan med den här sortens skräckberättelse, men Lisa Jewell är en oslagbar berättare. Framför allt för sin förmåga att berätta om familjer i ett slags det-slutna-rummet-teknik, så att familjen framstår som den värsta tänkbara grunden för galenskap.

 

Illustration: Norstedts

Sara Molin: ”Som en öppen bok”

Norstedts

Svenskläraren Clara Rennel bor i en mystiskt dekorerad andrahandslägenhet i en förort och lyckas inte med sina förhållanden. Det börjar riktigt illa, med att hennes före detta ägnar en kväll åt att tala om vilka fel hon begick när de var tillsammans. Som tur är stöter hon på en ungdomskärlek i stället.

På jobbet är det inte heller så lätt, när lärarkollegorna upptäcker att Clara inför ”Cirkeln” som klassläsning. När det finns klassiker?

Det är svårt att skriva bra romantiska berättelser och göra dem trovärdiga, men debutanten Sara Molin lyckas överraskande bra, med många roliga referenser till flickböcker och underhållningsromaner. Hon flätar ihop Claras kärleksbekymmer med såväl tilltrasslade gamla familjekonflikter som en ganska jobbig bild av dagens lärarverklighet. Enda smolket är att kollegorna blir klichébilder: inskränkta lärare och en opportunistisk rektor.

 

Illustration: Printz publishing

Kristan Higgins: ”På andra sidan Hudson River”

Översättning Cecilia Falk, Printz publishing

Jag kan faktiskt inte tänka mig något mindre intressant att läsa om än en bröllopsklänningsdesigner. Det är något slags framgång att Kristan Higgins får mig att engagerat läsa om olika klänningsmodeller mellan alla ganska vanliga komplikationer som kantar klänningsdesignern Jennys liv.

Det börjar med att allt är ganska bra. Jenny har skilt sig (lyckligt) och flyttar till sin lilla hemstad utanför New York. Där bor hennes syster med sin trevliga man och sina hett efterlängtade trillingdöttrar.

Sen går allt åt skogen, förstås, och dessutom är systrarnas mamma rena pesten. Det är då Kristan Higgins är som bäst, när hon med mycket humor berättar om familjekonflikter som kan bli hur svåra som helst, men ändå inte är omöjliga att komma över. Man får bara lära sig att låta bli att lyssna när andra är dumma i huvet.

 

Illustration: Louise Bäckelins förlag

Sheila O’Flanagan: ”Vid min sida”

Louise Bäckelins förlag

Irländska Dominique och Brendan träffas och förälskar sig i ungdomen, och på det katolska Irland måste de gifta sig snabbt när Dominique blir med barn. Inga problem, tycker Brendan som har ett litet byggföretag och stora planer.

Äktenskapet knakar i fogarna då och då, särskilt i början när Dominique drabbas av en förlossningsdepression, men de lyckas övervinna problemen. Tills det en dag händer något som förändrar allt.

Egentligen är ”Vid min sida” en vindlande skildring av problemen med ett långt äktenskap där man tror att man känner varandra väl bara för att man har levt tillsammans länge och kommit över flera kriser. Eller där man tror att man känner sig själv, för den delen. Sheila O’Flanagan beskriver fint Dominiques utveckling, från den unga vilsna flickan till den medelålders kvinnan som till slut måste fatta sina egna beslut.

Läs fler texter av Lotta Olsson och fler av DN:s bokrecensioner