Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-03 02:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-fem-nya-deckare/

Böcker

Lotta Olsson tipsar: Fem nya deckare

Barndomsvännerna Peter Mohlin och Peter Nyström, aktuella med ”Det sista livet”, skrev sin första gemensamma deckare vid tio års ålder. Fast den blev inte tryckt.
Barndomsvännerna Peter Mohlin och Peter Nyström, aktuella med ”Det sista livet”, skrev sin första gemensamma deckare vid tio års ålder. Fast den blev inte tryckt. Foto: Magnus Liam Karlsson och Norstedts

Lotta Olsson läser två ruskigt bra debutdeckare, en skrämmande aktuell virushistoria, en som handlar om vad de billiga tomaterna i affären egentligen kostar och en underbart lågmäld amerikansk trilogi. 

Det är klart att det inte handlar om manligt och kvinnligt, egentligen. Det handlar om bra och dåliga författare. Jag säger som Deng Xiao-ping sa när Kina började införa lite marknadsekonomi: ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar möss”.

Men det saknades ändå något när nästan alla deckarförfattare var manliga. Därför instiftade deckartidskriften Jury Polonipriset 1998, namngivet efter Helena Poloni (som egentligen hette Ingegerd Stadener, levde 1903-1968 och skrev deckare om Brunnsköping).

Det fanns förstås flera kvinnliga deckarförfattare redan på femtiotalet, som Maria Lang, Kerstin Ekman och Kjerstin Göransson-Ljungman. Men männen dominerade länge.

Därav instiftades Polonipriset, som första gången gick till Liza Marklund för ”Sprängaren”. Sen delade Jury bara ut priset tre gånger till, förmodligen med stigande förvåning över alla svenska kvinnliga deckarförfattare som plötsligt översvämmade marknaden.

I vår ser jag till min förtjusning långt fler manliga deckardebutanter än på länge. Har de ett annat perspektiv?

Ibland har jag på senare år i stället kommit på mig själv med att sakna de manliga rösterna. Rätt sällan, för som sagt, det handlar mer om bra och dåligt än om manligt och kvinnligt och det har ju funnits gott om etablerade manliga deckarförfattare.

I vår ser jag till min förtjusning långt fler manliga deckardebutanter än på länge. Har de ett annat perspektiv? Det är jag inte alls säker på. Är de bättre? Nej, det kan man inte säga. Som vanligt är några bra och några mindre bra (och några är rent förskräckliga), oavsett kön.

Ändå är det roligt med röster från alla håll, och åtminstone jag undrar över vilka perspektiv som saknas. Hbtq-inslag har blivit vanliga, så vanliga att de inte längre har en artig ton av tillkämpad fördomsfrihet. Olika etniska bakgrunder har också börjat bli självklarheter.

Det jag verkligen saknar i dag är ett vidgat klassperspektiv, vilket forskaren Karl Berglund också har tagit upp. I deckare är det påfallande ofta extrema överklassmiljöer, och ska nån vara fattig så är den fruktansvärt fattig. Mer sällan lever folk ordinära medelklassliv. Deckaren är fortfarande en sightseeing i ovanligare miljöer.

● ● ●

5 x nya deckare

Illustration: Norstedts

Peter Mohlin och Peter Nyström: ”Det sista livet”

Norstedts

Hade jag läst baksidestexten på ”Det sista livet” först hade boken förmodligen glidit nedåt i mina olästa travar, för FBI-agenter i vittnesskydd är lite för mycket internationell thriller för mig.

Där ser man. Man ska aldrig bestämma sig för vilka böcker man tycker om, för det här var en riktigt, riktigt bra thriller. Peter Mohlin och Peter Nyström har förmågan att binda ihop världen, när FBI-agenten John Adderley flyttar hem till Karlstad för att undkomma ett synnerligen hämndlystet narkotikasyndikat.

Dum idé, förstås. Man ska aldrig försöka gömma sig på ett ställe där man känner folk, även om de flesta inte känner igen en numera.

Men John Adderley har sina skäl. Han börjar arbeta med gamla olösta fall i Karlstad, en ung kvinnas spårlösa försvinnande tio år tidigare. Var försvinnandet kopplat till hennes mamma, som är vd för ett världskänt klädföretag?

Det är ingen ovanlig intrig, det förekommer påfallande ofta så kallade cold cases i kriminallitteraturen. Det ovanliga är hur Peter Mohlin och Peter Nyström bygger upp sin gedigna berättelse. De gör åtskilliga nedslag i olika delar av samhället: bland missbrukare, på äldreboenden, i bilverkstaden hos killen som reparerar gamla amerikanare, ända bort till gräddhyllan i Karlstad där sysslolösa rikisar ägnar dagarna åt att förbättra sina löptider. Det är ett alldeles verkligt Värmland med stora skogar och städer där moderniteten trängs med det gamla samhället.

Människorna är trovärdiga, allihop, med igenkännbara känslor och begripliga handlingar. Ingen tillåts vara en snabbskissad klyscha med påhängda egenskaper.

Peter Mohlin och Peter Nyström är en författarduo med en berättarförmåga bortom det vanliga och boken slutar i en riktigt läskig cliffhanger.

Illustration: Lind & co

Edvard Fenvik: ”Blodsband”

Lind & co

Det börjar med en otäck våldtäkt på en Finlandsfärja. Det första mordet begås inte förrän i Stockholm tjugofem år senare, men läsaren kan förstås genast börja pussla med dåtiden.

Den gången var det lumparkompisar som skulle fira att de muckade, men de var ju väldigt olika. En blev för full för fort, en var frustrerad över att inte lyckas ragga, en var mer framgångsrik och en hade nog lyckats hitta en tjej om inte om hade varit.

Det är en mycket skicklig inledning med Finlandsfärjan som sociologisk miljö, och den begåvade debutanten Edvard Fenvik följer upp den med exakta skildringar av Stockholms olika sociala skikt. Parkbänken och hembränningen, advokatfirman och Riches bar. Den socialt framgångsrike och den bittre som alltid kommer steget efter.

”Blodsband” är första boken i en planerad serie.

Illustration: Piratförlaget

Malin Thunberg Schunke: ”De rättslösa”

Piratförlaget

Nu började jag entusiastiskt skriva ”äntligen en roman som tar upp EU:s gränsproblem”, men det lät av någon anledning inte riktigt lockande ur deckarsynpunkt.

Fast det är faktiskt det Malin Thunberg Schunke skriver om, och tro mig, det blir spännande också. Migrerande säsongsarbetare, fattiga skaror som kan dra från land till land utifrån Schengenavtalet, och priser som ständigt pressas nedåt. Den där ekologiska tomaten från Italien kan vara riktigt billig, men varför?

Det är betydligt svårare för polisen att röra sig över gränserna, visar det sig. Lagen måste vara rättssäker vilket tar tid, medan brottslingarna rör sig snabbt.

”De rättslösa” är inte lika väl gestaltad som den fenomenala debuten ”Ett högre syfte” förra året, en del av personerna blir för klyschiga och obegripliga. Men resten är lysande.

Illustration: Harper Collins

Gabriella Ullberg Westin: ”Ett enda andetag”

Harper Collins

När akutpersonalen tagit hand om en kvinnas yttre skador blir hon plötsligt sämre. Men det är inte skadorna som håller på att ta livet av henne, utan ett virus. Hur har det hamnat i Hudiksvall och hur ska det gå att stoppa?

Det är sjätte boken om poliserna Janna Weissmann och Johan Rokka, och ämnet är onekligen så aktuellt att det nästan är för gammalt redan. Den allmänna kunskapen om smittspridning har blivit betydligt mer omfattande de senaste månaderna, och överraskningseffekten har klingat av.

Men det är förstås spännande ändå. Gabriella Ullberg Westin är bra på att gestalta relationer och miljöer, som när hon beskriver Johan Rokkas nya flickvän i ett njutningsfullt nidporträtt med oändligt många chiasmoothies och extrema renlevnadsideal. Själva deckarintrigen är dessvärre lite väl sanslös.

Illustration: Louise Bäckelins förlag

Linwood Barclay: ”23”

Översättning Kjell Waltman, Louise Bäckelins förlag

Varför upptäcker inte fler svenskar Linwood Barclay? Han är en lysande kanadensisk deckarförfattare, som skrivit många fristående böcker och nu trilogin om den dystra lilla staden Promise Falls i norra USA. Man ska förstås börja med ”Sveket” och sen läsa ”Lögnen”, annars blir trilogin obegriplig.

Men det är en underbar trilogi, med skamfilade människor i en stad där allt går rätt dåligt numera. Förre borgmästaren Randall Finley är traktens potentat som tänker komma tillbaka till makten, och naturligtvis utnyttjar katastrofen när människor plötsligt en morgon blir sjuka och dör över hela staden. Förgiftning, men hur och vad?

Trilogin om Promise Falls skulle kunna vara skriven av Stephen King, för Linwood Barclay har samma förmåga att gestalta personer och samhällen. Fast Barclay håller sig till verkligheten.

Läs mer om deckare och fler texter av Lotta Olsson