Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-23 19:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-tipsar-om-5-x-nya-deckare/

Böcker

Lotta Olsson tipsar om 5 x nya deckare

”Den som haver ­barnen kär” är Viktoria ­Höglunds debut. Foto: Björn Qvarfordt

Gamla rävar är alltid bäst på att skriva deckare, men ändå kan man bli trött på deras böcker. Debutanterna är sällan lika skickliga, men deras perspektiv kan överraska, skriver Lotta Olsson som här också tipsar om fem nya deckare.

När danske Jussi Adler-Olsens första bok om polisen Carl Mørck översattes till svenska (”Flaskpost från P”, 2011, översättning Leif Jacobsen) var det en oväntad glädje: på den nyinstiftade avdelning Q i polishusets källare skulle Carl Mørck lösa gamla fall tillsammans med assistenten Assad, som han inte alls ville ha, eftersom han inte gillade invandrare. Och verkligen inte muslimer! Sen fick han en ännu konstigare kvinnlig sekreterare också.

Jussi Adler-Olsen skrev med värme och halsbrytande humor, och Carl Mørck var som en förvånad dansk Evert Bäckström (som är en av Leif G W Perssons mer fördomsfulla bokpersonligheter), ständigt upprörd över Assads konstiga språk och extremt starka kaffe.

Det var ett genialiskt upplägg, som lät läsarna skratta åt vår tids svåraste fördomar. Och överraskningseffekten har ju försvunnit när Jussi Adler-Olsen nu har hunnit till åttonde delen i serien om avdelning Q. Kanske är det därför jag blir lite besviken trots att Jussi Adler-Olsen är en skicklig författare?

Agatha Christie var klok som skrev sina avslutande böcker på ett tidigt skede och höll dem inlåsta till sin död.

Funderingen följer med när jag läser den tjugosjätte (!) Alan Banks-deckaren. Peter Robinson vet precis hur han ska bygga upp en bra intrig, men ändå får jag lust att bita Alan Banks i benet när han kommer hem, lägger på en bra skiva (låt, artist och tidsperiod är noga angivet) och slår upp ett glas whisky (märke och ålder är noga angivet). Han har gjort det några gånger, så att säga.

De där gamla rävarna är så bra, medan nykomlingarna är vingligare i hantverket. Ändå kan det vara roligare med en debutant än med de etablerade. Är det författaren eller läsaren som vacklar på rutinens brant?

Ibland vill jag upprätta ett schema över deckarförfattarna och pricka in när de skrev som bäst. De flesta har en gyllene period på några år. Det kan vara precis i början, när de har haft som mest att berätta, men ibland dröjer det ett tag innan de hittar formen. Ytterst få lyckas hålla stilen hela vägen, och Agatha Christie var klok som skrev sina avslutande böcker på ett tidigt skede och höll dem inlåsta till sin död. Så kunde ”Miss Marples sista fall” (skriven 1940-1941, men publicerad först 1976) bli en av hennes bästa böcker.

● ● ●

FEM NYA DECKARE

Illustration: Southside Stories

Viktoria Höglund: ”Den som haver barnen kär”

Southside Stories

En alldeles vanlig dag är förskolan i parken och leker. Men när de ska gå hem fattas ett barn. Debutanten Viktoria Höglund berättar om dagens familjeliv, där barnen är allra viktigast men ändå så svåra att hinna med.

Förskolan är som vanligt ute och leker i parken, men när de ska gå hem saknas ett barn. Var är Simon?

Det är en sån mardrömssituation att jag faktiskt lägger undan boken ett tag innan jag börjar om och ohjälpligt fastnar. Personalen blir förstås panikslagen, polisen är till en början lugnare: det brukar ordna sig, barnet har väl bara traskat iväg, eller så har någon släkting oförhappandes dykt upp.

Men Simon finns ingenstans. Mamman bryter samman, pappan verkar mer avstängd (är det misstänkt? eller är han bara sån?), en psykolog tillkallas. Förskolechefen är mest skakad, och undra på, det är ju hon som ställs till svars.

Sen försvinner ett barn till.

Debutanten Viktoria Höglund låter kapitlen växla mellan psykologen Malin Dahl och polisen Stefan Lindgren, och ger Stefan Lindgren ett eget, hårdkokt språk som fungerar överraskande väl. Stefan och Malin har ett krångligt gemensamt förflutet, men nu är Malin en gift tvåbarnsmor.

”Den som haver barnen kär” är en typisk ”livspusseldeckare”: här spelar dagishämtningarna stor roll som konfliktämne mellan stressade föräldrar, men också som potentiell livsfara när någon annan mer än gärna hämtar. Efter ett tag börjar man bita på naglarna inför varje hämtning. Och hos Malin Dahl är familjelivet reducerat till en rad trista rutiner, och en ständigt sur make som tycker att hon prioriterar fel.

På Simons förskola är personalen stressad redan innan Simon försvinner. Alla de små glappen i säkerheten syns obehagligt tydligt, och situationen är lätt att utnyttja. Barnen är kärnpunkten: de där som föräldrarna är beredda att göra vad som helst för, bara inte just i dag.

Det är en imponerande debut, och den slutar dessutom på ett sätt som gör att man otåligt väntar på nästa bok i serien.

 

Illustration: Albert Bonniers förlag

Jussi Adler-Olsen: ”Offer 2117”

Översättning Helena Hansson, Albert Bonniers

I åttonde delen om avdelning Q kommer Assads förflutna ikapp honom när han ser bilderna i ett reportage om båtflyktingar. Döda och levande på en strand vid Medelhavet: människor som Assad under lång tid inte har orkat tänka på.

På avdelning Q ringer också ständigt den irriterande telefonen: en anonym tonårsgrabb kommer med underliga hotelser och pratar om vad som ska hända när han kommer till siffran 2117. Menar han allvar eller är han bara en förvirrad datorspelare som aldrig kommer att lämna tangentbordet?

Assads historia utspelar sig förstås till stor del utanför Danmark, och det blir mycket krigsrelaterad action. Men lite känns det som om Jussi Adler-Olsen inte riktigt lyckas hålla kvar grundberättelsen om Carl Mørck och Assad, eftersom de två disparata brottsberättelserna tar all kraft.

 

Illustration: Printz

Lucy Foley: ”Nyårsfesten”

Översättning Katarina Falk, Printz

Fyra par och en singel åker till hyrda stugor i Skottland för att fira nyår tillsammans, som de alltid gör. Ett härligt kompisgäng som älskar att umgås! Fast så enkelt är det förstås inte: några är verkligen nära vänner, men några är bara ingifta och skulle helst vilja tillbringa nyåret någon annanstans. Och så finns det naturligtvis en hel räcka gamla konflikter under ytan.

Det är inte bara inom sällskapet problemen står på kö. Det visar sig att de avsides belägna stugorna är väldigt avsides, och när ett snöoväder brakar loss blir de avskurna från omvärlden.

Varpå en av dem hittas mördad.

”Nyårsfesten” är en klassisk klaustrofobisk pusseldeckare med få misstänkta som är fast i varandras sällskap, men Lucy Foley får också med ett oförutsägbart inslag: en seriemördare härjar i högländerna, och det kan vara han som ligger bakom mordet.

 

Illustration: Forum

Peter Robinson: ”Förödande konsekvenser”

Översättning Jan Malmsjö, Forum

I den tjugosjätte boken om polisen Alan Banks i Yorkshire hittas en ung pojke mördad, och i ett närbeläget hus finns också en död knarkare. Medan Alan Banks och hans kollegor utreder dödsfallen och funderar över eventuella kopplingar dem emellan, blir en kvinna nyfiken på varför hennes chef har dött i en brand. Allt stämmer inte, och Zelda börjar snoka lite.

Zelda, som känner Alan Banks privat, har fruktansvärda egna erfarenheter av trafficking, tvingades till prostitution under flera år och plötsligt visar sig några av hennes forna plågoandar dyka upp i England.

Peter Robinson skriver som vanligt bra, men även om brotten är intressanta har han lite svårt att hålla tempot uppe i den här boken. Det blir lite för mycket resonemang och för lite känsla, särskilt i de partier som rör Zeldas förflutna.

 

Illustration: Lind & co

Lina Arvidsson: ”Ett hem att dö för”

Lind & co

Stockholms bostadsmarknad kan ju få vem som helst att vilja begå mord, och Lars Wilderäng har också använt lägenhetsspekulationerna som utgångspunkt i sin ”Fallet” tidigare i höst. I debutanten Lina Arvidssons deckare är perspektivet annorlunda, för Hanna är långt från att kunna köpa lägenhet. Hon drar sig fram på de timmar hon kan få på hemtjänsten och hamnar i ett outhärdligt ”kollektiv” (läs: lägenhet där alla rum hyrs ut till folk som inte känner varandra) i förorten Sköndal.

Som tur är får hon ett andningshål. Ett ungt par som ska på långresa behöver nån som vattnar deras blommor i villan i Enskede, och de lever precis det liv som Hanna drömmer om. Varpå en annan kvinna dyker upp i villan.

Stundtals är både intrig och gestaltning lite för slarvig, men Lina Arvidsson är en flyhänt berättare med öga för både miljöer och stämningar.

Läs mer om deckare

Läs fler boktips från Lotta Olsson