Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lotta Olsson tipsar om 9 nya relationsromaner: Att fostra ett ovanligt barn

Rosie och Penn har fem pojkar, en vild och glad barnaskara. Men den yngste, Claude, ser sig som flicka. Vad gör man som förälder? Hur stöttar man utan att styra?

Lotta Olsson: Att känna igen sig i någon helt annorlunda

Relationsromaner­, feel good och ­romance är å ena sidan lättviktiga under­hållningsromaner, å andra sidan diskuterar de ofta de riktigt stora livsfrågorna. Det kan i princip bli hur tungt som helst, med svår misshandel, mobbning, långvarig ensamhet och psykiska problem.

Men i relationsromanerna finns det alltid hopp, och nästan alltid ordnar det sig på slutet. Ibland är det så genomskinligt att man som läsare blir arg. ­Författaren Laurie Frankel ­beskriver det ­väldigt precist genom att någon berättar en saga i ”Saker som vi ­döljer”, och säger ”och så slutar det med att hon blir snäll”. Barnen som lyssnar protesterar omedelbart: Det där var inte alls troligt! Nej, det borde … ha kommit en drake. Eller nåt liknande. Det hade varit mycket tro­värdigare.

Och jo, så är det nog. En mobbare som plötsligt förstår hur offret känner sig, en kärlekspartner som säger hoppsan, nu betedde jag mig som en idiot, en familj som plötsligt börjar berätta för varandra hur de verkligen känner sig? Nej, det är inte alls ­trovärdigt. Då är det bättre med rena ­sago­element, att det kommer en hjälte på en vit häst och visar sig vara svaret på alla drömmar.

Det ligger en svårsmält hopplöshet i den insikten: sagan är mer trovärdig än en värld där folk blir snälla mot varandra.

I veckan skrev Mårten ­Sandén en fin krönika om vikten av barn­bibliotek (läs på barnboks­akademin.se), där han påpekade att skönlitteratur kan få barn att förstå varandra bättre. ”Om jag ­förstår att andras känslor liknar mina blir det svårare att kränka dem”, säger han bland annat.

Just det är poängen med relations­romanerna: de ­berättar om utanförskap och ­ovanliga ­personer så att man ­känslo­mässigt upplever en aning mer av hur andra ­människor har det.

Lotta Olsson tipsar om 9 nya relationsromaner:

Laurie Frankel

”Saker som vi döljer”

Övers. Åsa Brolin

Printz publishing

Det svåraste med ”Saker som vi döljer” är att den handlar om hur fasansfullt det är att vara förälder.

Också.

Vi talar mest om glädjen, om förbehållslös kärlek, stolthet och lycka. Har man tur växer barnen upp till lyckliga vuxna med bra liv (hur det nu ska definieras, men är barnen glada brukar man som förälder vara oändligt tacksam och nöjd).

Rosie och Penn får fem pojkar, en vild och glad barnaskara. Eller tja, de fyra äldsta är åtminstone vilda och glada. Den yngste, Claude, är inte riktigt som de andra.

När Claude vill ha klänning i förskolan blir föräldrarna oroliga. Visst: barnen ska få klä sig som de vill och bröderna kan se hur galna ut som helst. Bara inte könsöverskridande. De bor i amerikanska mellanvästern, inte det mest toleranta området i världen. Det kan bli farligt.

Claude vill vara flicka och heta Poppy. Laurie Frankel (som själv har en dotter som föddes som pojke) skriver fint om våndan: hur gör man för att stötta sitt barn utan att styra för mycket, utan att fatta livsavgörande beslut som kan bli fel?

Trots ämnet är det en rolig, kärleksfull bok med mycket drastisk humor och i högt tempo. Laurie Frankel jämför hela tiden föräldrarnas attityder till de olika barnen: Behandlar de Poppy annorlunda än bröderna? Hur pass annorlunda är hon egentligen?

Jag är en rätt fördomsfull tant, måste jag erkänna. Jag använder sällan ”hen” som pronomen (om inte personen som omtalas uttryckligen vill det) och jag muttrar ibland över att identitetsfrågor tar så stor plats trots att det handlar om så få människor.

Men när Laurie Frankel berättar att fyrtio procent av alla transsexuella försöker ta livet av sig, när hon berättar om hot, långtgående mobbning och mord, blir plötsligt frågan väldigt enkel.

Yvonne De Geer

”Aldrig en av oss”

Natur & Kultur

En självbiografisk berättelse om att bli adopterad in i en adelsfamilj. Ett och ett halvtåriga Eivor blir Yvonne, enda barnet till ett excentriskt par som är antinazister under andra världskriget. Inte förrän hon fyller tio får hon reda på att hon är adopterad. Dels är det en intressant tidsskildring, dels också en märklig, skrämmande bild av synen på arv och miljö. Trots pappans fnysande irritation över den inavlade adeln är många släktingar misstänksamma mot Eivor.

Eowyn Ivey

”Mot den glittrande snön vid världens ände”

Övers. Johanna Svartström

Bazar

En roman med ovanligt dokumentär prägel om teknik och övernaturligheter, om etniska motsättningar och om manligt och kvinnligt. I 1800-talets Alaska beger sig en officer med en trupp ut i ödemark som inte besökts av vita på hundra år (och det går rykten om att tidigare upptäckare blivit uppätna). Vilka monster döljer sig i världen bortom kartan? Samtidigt går officerens fru hemma och börjar lära sig fotografera.

Jojo Moyes

”Ensam i Paris”

Övers. Helen Ljungmark

Printz publishing

Löst sammanhållen novellsamling där de två längsta utspelar sig i Paris (och den ena innehåller gamla bekanta för Moyesläsare). Jojo Moyes är en begåvad berättare, som kan snabbskissa engagerande personporträtt utan att de blir för ytliga. Genren är den romantiska, och längs hela skalan: här finns kvinnan som valt helt fel man, mannen som inte kan låta bli att jobba ens på sin smekmånad, kvinnan som blir orättmätigt svartsjuk och flera andra.

Agnès Ledig

”Välj honom”

Övers. Marianne Tufvesson

Forum

Juliette möter Roméo, men Juliette är sjuksköterska och Roméo är medvetslös efter en fruktansvärd olycka. Juliette har redan ett förhållande och försöker förgäves få barn med sin sambo. Roméo borde vara frisk och ta hand om sin fjortonåriga syster, för de är föräldralösa. Agnès Ledig skriver respektfullt men med lätt hand om misshandel, våldtäkter och utnyttjande, i bästa möjliga feel good-anda: jo, livet är hemskt ibland. Men det kan bli bättre.

Gail Honeyman

”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt”

Övers. Ylva Mörk

Lind & Co

Den börjar ju alldeles bakvänt, tänker jag förvånat: Eleanor Oliphant är svår att tycka om. Outhärdligt ensam och udda. Varpå berättelsen öppnar sig åt helt oväntade håll, med hemska små detaljer från Eleanors bakgrund (telefonsamtalen med mamman blir bara värre) som kontrasteras mot överlevnadsförmågan. Det finns skäl till att en del är glada bara det inte händer något.

Simona Ahrnstedt

”Allt eller inget”

Forum

En reklambyrå i Stockholm blir uppköpt, och in stormar en ny chef med uppdrag att sparka en drös medarbetare. Och vem träffade han på krogen kvällen före första arbetsdagen? Den drängfulla copywritern Lexia, som inte visste vem han var och sa alldeles för mycket. Den svenska romancemästaren Simona Ahrnstedt skriver så bra om övervikt och kroppspositivism att jag önskar att många fler läste henne, men tyvärr är slutet lite för bombastiskt.

Amanda Prowse

”Det som en gång fanns”

Övers. Lina Erkelius

Printz publishing

En familj lever lyckligt i sin lilla engelska kuststad till den dag när mannen berättar att han har träffat en annan. Vips är han utflyttad och Rosie måste försöka försörja sig själv och barnen. Helst ska hon inte heller hata ihjäl mannen och hans nya, rika och eleganta, flickvän. Känslorna kring skilsmässan är lysande skildrade, men sen är det som att Amanda Prowse tröttnade och sopade ihop hela berättelsen på några sidor i slutet.

Clare Swatman

”Innan du går”

Övers. Ylva Mörk

Louise Bäckelins förlag

Irriterande konstruktion: Zoes man går och dör precis i början av romanen, varpå Zoe efter några månaders outhärdlig sorg plötsligt drabbas av tidsresor (jaja, fråga inte) och får en chans att leva om några avgörande dagar i sitt och makens liv. De har bråkat. De har varit olika. Och de ägnade väldigt mycket tid och kraft åt att försöka få barn. Vad gör Zoe annorlunda om hon får chansen? Fint om hur jobbigt det kan vara med IVF-behandlingar.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.