Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lotta Olsson tipsar om nio nya deckare: Storm och mörka skuggor

Det är intressant att följa deckargenrens utveckling, och då och då ta ett steg tillbaka: hur såg det ut förr?

Ofta inbillar vi oss att våldet blir värre och allt mer utstuderat med åren, men så enkelt är det inte. På nittiotalet, fram till millennieskiftet, var deckarna till exempel ovanligt slabbiga. Det kryllade av pigga seriemördare vars huvudsakliga uppgift tycktes vara att leverera komplicerade ledtrådar till de arma poliserna, som till slut lyckades inse att mördaren iscensatte något oerhört djupt, gärna från den klassiska kulturen eller psykologin.

Patricia Cornwell debuterade 1990 med ”Post mortem”, första boken om den överintelligenta rättsläkaren Kay Scarpetta, och hon har genom åren jagat seriemördare i parti och minut. Men fiffiga seriemördare som leker katt och råtta med polisen är till nittionio procent en skrivbordskonstruktion, ett sätt att försöka modernisera den gamla pusseldeckaren. Läsaren ska kunna lägga ihop ledtrådarna och räkna ut vem mördaren är innan författaren avslöjar det (men inte för långt innan, för då blir boken ointressant).

Efter millennieskiftet har det lugnat sig betydligt på seriemördarfronten, även om de fortfarande är ett frekvent inslag. Det är visserligen inte det minsta verklighetsförankrat med en mördare som lägger ner så mycket energi på att kunna bli avslöjad, men trovärdighet har deckaren sällan handlat om. Däremot har den alltid haft ett djupt intresse för mänskliga känslor. Den är en underhållningsform som ger möjlighet att diskutera moral och rätt i stort och smått, i allt från familjestrukturer till miljöfrågor, från världspolitik till personliga svek.

Som tur är har dagens deckare i många fall övergivit de värsta blodigheterna. I stället plockar man upp åtskilligt från de gamla förebilderna: stämning, klaustrofobiska familjedramer och, värst av allt, våra egna farhågor. Ibland är det ju otäckt nog att antyda vad som skulle kunna hända.

Här följer Lotta Olsson nio tips på nya deckare som man bör läsa:

En huvudperson som har tappat minnet? Det är lite för fånigt. Men Peter May gör ”Coffin Road” till en modern thriller med klassiska förtecken.

Foto:

Peter May

”Coffin Road”

Övers. Charlotte Hjukström

Modernista

En man kliver upp ur havet på Isle of Harris, skotska Yttre Hebriderna. Han minns inte vem han är och hur han har hamnat där, men skakar av köld.

Det är en rätt olycksbådande början, för minnesförlust brukar vara den tafflige författarens sista utväg. Men Peter May lyckas ändå göra ”Coffin Road” till en rafflande modern thriller med klassiska ingredienser. Här finns en halsbrytande intrig med mörka hemligheter, skuggor som smyger i natten och ett Hebriderna som är vackrare än någonsin.

Mannen utan minne tycks ha varit författare, eller har åtminstone utgett sig för att vara det, med avsikten att skriva en bok om det gamla (verkliga) mysteriet på Eilean Mòr, en liten pytteö väster om Isle of Lewis. Där försvann tre fyrvaktare spårlöst år 1900, ett mysterium som aldrig har fått någon förklaring.

Mannen utan minne visar sig bo i en stuga på Isle of Harris, tillsammans med en ytterst sympatisk labrador. Han umgås med de närmaste grannarna, men de har inte känt honom särskilt länge. Försiktigt försöker han trassla fram vem han har varit, utan att trampa i alltför många klavér. Men någon försöker döda honom en natt, och på håll iakttar en mystisk man honom med kikare.

Peter May bygger upp en komplex intrig med åtskilliga vändningar och flera huvudpersoner: en arg tonårsflicka som förlorat sin far, och en äldre polis som försöker utreda ett obegripligt mord på det otillgängliga Eilean Mòr. Det blir lite gammal hederlig Alastair Maclean-stil, för mannen utan minne visar sig ha varit en man med många hemligheter och mäktiga fiender.

Och givetvis: till slut måste de ge sig ut till Eilean Mòr, just när det blåser upp. Vad är farligast? Mördaren med sitt vapen, eller stormvågorna som rivs upp?

Här är 8 andra nya deckare

Eva Frantz
”Blå villan”
Schildts & Söderströms

Hennes mysdeckare ”Sommarön” kom förra året och var också bra. Men nu har Eva Frantz verkligen hittat sin form, när hon berättar om den unga polisen Anna Glad som utreder överfallet på en ung kvinnlig livsstilsbloggare. Det är samtidsfrågor, nättroll och skogstroll, men på en stillsamt vardaglig individnivå i en finlandssvensk småstad. Folk blir arga på varandra och gör dumma saker, Anna Glad själv har en arbetslös sambo som tillbringar dagarna med tv-spel. Första boken i en kommande serie.

Bettina Bieberstein Lee
”Korpsystrar”
Bladh by Bladh

Som hon skriver, Bettina Bieberstein Lee! En bok som är omöjlig att släppa taget om, om Nora som sitter i fängelse och berättar sin historia för en journalist. Nora och hennes lillasyster Linn var oskiljaktiga när de var barn, tills katastrofen kom. Efter det träffades de inte på många år. Nora levde på gränsen till faran, medan Linn blev en snäll hårfrisörska som gifte sig med en betydligt äldre man. Men de träffades igen, och allt var inte som det såg ut att vara.

Mo Hayder
”Försvunnen”
Övers. Åsa Brolin
Modernista

Mo Hayder är en av dem jag följer med förtjusning. Hon är en av de riktigt ruskiga, med en oslagbar förmåga att bygga upp spänning på gränsen till skräck. Det här är den femte boken om polisen Jack Caffery och det är den hittills allra bästa, för Mo Hayder leker med läsarens förväntningar och skrämmer slag på oss med vår egen fantasi. Små flickor blir kidnappade i västra England, och alla vet hur statistiken ser ut när klockan tickar och de inte kommer tillbaka.

Lone Theils
”Den blå poetens kärlek”
Övers. Margareta Järnebrand
Norstedts

Vad roligt det är med bra debutanter som sedan skriver en andra bok som blir ännu bättre! En världsberömd poet flyr sitt land, hamnar på en flyktingförläggning i Danmark och vill bara bli intervjuad av Nora Sand, som egentligen inte är kulturjournalist. Men poeten har andra planer, visar det sig: hans fru har försvunnit i London, där Nora är stationerad. Bra spänning som inte alls utvecklas som man tror, med fin miljöskildring av framför allt London.

Patricia Cornwell
”Post mortem”
Övers. Erik Andersson
Modernista

Hon är en av världens mest kända deckarförfattare med sin serie om rättsläkaren Kay Scarpetta (som ärligt talat har blivit allt konstigare med åren, och nu är en rätt manisk perfektionist som ser världen i svartvitt), och nu ges hennes debut från 1990 ut igen. Det är förstås en spännande deckare, men också historiskt intressant med den tidens kriminalteknik som förebådar tv-serier som CSI. En tid när man kunde sucka dystert och säga att dna, det går ju inte att bygga ett fall på.

Andreas Norman
”De otrogna”
Albert Bonniers förlag

En av dem jag verkligen har sett fram emot i höst. Andreas Norman, som själv arbetat på utrikesdepartementet, kan mycket om politikens irrgångar när han berättar om en svensk och en brittisk spion vars vägar korsas i Bryssel. Både Bente Jensen och Jonathan Green hamnar i svårigheter på sina jobb, när steget mellan individuella beslut och politiska konsekvenser är kort. Men spioneriets iskalla kalkylerande smittar av sig på berättandet den här gången: som om personerna inte riktigt blir mänskliga.

Rebecka Edgren Aldén
”Och blomstren dö”
Norstedts

En bra intrig, om Gloria (som fått sitt namn efter feministen Gloria Steinem) som återvänder till den ö i Stockholms skärgård där hennes mamma grundade ett feministiskt sommarkollektiv för länge sedan. Nu besöker Gloria i stället överklassfamiljens sommarställe på ön, som flickvän till yngsta sonen, och gör sitt bästa för att passa in. Men vad hände på ön under kollektivets sista sommar, och vad är det som händer i dag? Tyvärr lite för ytligt gestaltad.

Jenny Rogneby
”Leona – utan mänskligt värde”
Wahlström & Widstrand

Tredje boken om Stockholmspolisen Leona som ägnar sig åt att begå brott på fritiden. Hon har sumpat sin familj och förlorat ett barn, men är märkligt bekymmerslös när hon kastar sig in i en ny brottsutredning. Någon attackerar försvarslösa människor och opererar bort organ, i en organhandel som omsätter stora pengar. Chefen Alexandra börjar bli misstänksam mot Leona, trots att högre chefer bara ser hennes uppklarningsprocent. Mycket action.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.