Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-25 04:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lotta-olsson-utan-maj-sjowall-hade-det-inte-blivit-nagon-nordisk-deckarvag/

Kultur

Lotta Olsson: Utan Maj Sjöwall hade det inte blivit någon nordisk deckarvåg

Maj Sjöwall, 2016.
Maj Sjöwall, 2016. Foto: Patrik C Österberg/TT

Maj Sjöwall är död. Genom böckerna om Martin Beck, som hon skrev tillsammans med Per Wahlöö, nådde hon framgångar över hela världen – och låg bakom den stora nordiska våg som skulle komma. DN:s Lotta Olsson minns.

Det är nästan ofattbart att Maj Sjöwall stod ut, med tanke på allt förakt hon fick utstå. Hon var ena halvan av författarduon Sjöwall-Wahlöö, som förändrade deckargenren för all framtid och över hela världen. Men hon fick alltid vara nummer två.

Vem skrev deckarserien Roman om ett brott om Martin Beck och hans kollegor? Var det Per Wahlöö som redan var etablerad författare, med lite inspiration och hjälp från Maj Sjöwall? Eller skrev de tillsammans, i ett gränslöst samarbete där ingen av dem hade kunnat skriva böckerna ensam?

Maj Sjöwall har alltid beskrivits som sekundär, och fann sig i den historieskrivningen utan några större invändningar. Jag har delvis trott på den själv. Hon skrev ju bara en bok utan Per Wahlöö, och den blev inte alls bra.


Författaren Maj Sjöwall är död – blev 84 år 

Men i My Lindbergs tv-dokumentär, som sändes i SVT i början av januari 2016, så skymtade en annan bild fram av Sjöwall-Wahlöös samarbete: de handskrivna manuskripten visar hur handstilen byts, mitt i en mening, från Majs rakryggade, runda bokstäver till Pelles tunna, lutande. Och Maj Sjöwall har i intervjuer beskrivit hur Pelle stöttade henne, gav henne tillräckligt självförtroende för att våga skriva.

– Kanske kände jag mig lite i underläge alldeles i början, men jag vet vad jag tillförde. Vi var ett perfekt skrivarpar. Vårt förhållande var unikt, enastående, sa Maj Sjöwall i en intervju med Karen Söderberg i DN 1993, när ”Mannen på balkongen” gick som sommarföljetong.

Ja, de var ett perfekt skrivarpar, och det de åstadkom tillsammans var långt mer än de kunde åstadkomma var för sig, och blev långt mer än vanliga deckare.

De hade mötts 1961, när Maj Sjöwall jobbade på förlag och Per Wahlöö var en av författarna som kom drällande upp då och då. Maj Sjöwall började arbeta med Per Wahlöö när han skrev ”Uppdraget”, som hon skrev vissa delar av, och efter det bestämde de sig för att skriva tillsammans. ”Vi letade efter en genre som skulle ge oss en stor läsekrets”, har Maj Sjöwall sagt, och deckargenren visade sig passa alldeles särskilt bra för två aktiva vänsterpartister som ville berätta om samhället.

Med Per Wahlöö i New York, 1971. De har just fått utmärkelsen för årets bästa deckarroman.
Med Per Wahlöö i New York, 1971. De har just fått utmärkelsen för årets bästa deckarroman. Foto: Hasse Persson/EXP/TT

Fast läsekretsen blev oändligt mycket större än de någonsin hade kunnat tänka sig. De tio böckerna, från debuten ”Roseanna” 1965 till avslutningen ”Terroristerna” 1975 , nådde långt utanför Sveriges gränser. De for till USA och mottog en Edgar, ett av de finaste prisen i deckarvärlden och det enda som tilldelats Sverige, för ”Den skrattande polisen” (1968). Böckerna blev film, med Keve Hjelm, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt, Gösta Ekman och Peter Haber som Martin Beck. Och Walter Matthau, fast i ”The laughing policeman” 1973 fick Martin Beck heta Jake Martin. (Filmen blev också rätt annorlunda mot boken, men den har sina poänger.)

Maj Sjöwalls livshistoria är en bergochdalbaneberättelse om den största lyckan och den största sorgen, om framgångar över hela världen och tider när hon fick låna ihop till hyran. Det finns svarta hål här och där, perioder som hon inte berättade om.

Hon kom tillbaka efter Per Wahlöös död, hon skrev ”Kvinnan som liknade Greta Garbo” tillsammans med Tomas Ross, en pseudonym för den holländska journalisten och författaren Willem Hogendoorn. Den blev inte bra.

Hon kämpade länge med en bok om sitt älskade Stockholm på 1950-talet. ”Fast jag hittar inte formen, jag går hit och sätter mig och glor och flyttar om i mina anteckningar och så har jag hur mycket material som helst, men det vill sig inte riktigt”, sa hon när jag intervjuade henne inför 60-årsdagen 1995.

Ja, material hade hon oändligt gott om. Maj Sjöwall växte upp i hjärtat av Stockholm, vid Brunkebergstorg där hennes pappa var hotelldirektör på Hotell Gillet. Familjen bodde i en lägenhet högst upp i huset och Maj Sjöwall har berättat om hur tydliga klasskillnaderna var mellan de olika personalkategorierna och gästerna. Det präglade hennes politiska inställning. Men livet i gamla Klara var för ett barn också ett vimmel av personer och små affärer, kälkåkning längs Hamngatan (som var brantare då) och intensiva lekar på alla bakgårdar och gator.

Tillsammans med Per Wahlöö började Maj Sjöwall inte bara skriva utan också översätta, de översatte en hel drös av Ed McBains deckare. Det var också det som blev kvar efter Per Wahlöös död, Maj Sjöwall fortsatte och hade länge översättandet som huvudsyssla.

Då och då kom folk som jag själv farande och intervjuade Maj Sjöwall inför något jubileum, hon försökte under ganska många år förgäves kränga sig ur rollen som ena halvan av Sjöwall-Wahlöö.

Men sen hände det något. Kanske var det när Piratförlaget gav ut alla Sjöwall-Wahlöös deckare igen, kanske hängde det ihop med den stora nordiska deckarboomen. Det senare var Majs egen teori, hon sa glatt och karaktäristiskt självutplånande att våra böcker skulle ju inte ges ut igen nu, trettiofem år senare, om det inte var för Stieg Larsson och alla andra som har slagit i deras kölvatten.

Nåja. Det var ju på grund av Sjöwall-Wahlöö som det alls blev en nordisk deckarvåg; Stieg Larsson är lika djupt rotad i dem som alla våra andra deckarförfattare.

Maj Sjöwall blev allt mer av en ikon under de sista åren av sitt liv, hon åkte runt på deckarfestivaler med förtjusning och deltog i diverse evenemang. Som Jacob Fabricius konstprojekt i Malmö 2010, som utgick från ”Polis, polis, potatismos” och bland annat innehöll en polis i uniform som dansade, en kopia av Benny Skackes cykel, och tre kvinnor med megafon som stod och gastade meningar ur böckerna: MARTIN BECK VAR TRÖTT. Det tyckte Maj Sjöwall var omåttligt roligt, och hon försonades med att det var just som ena hälften av Sjöwall-Wahlöö som hon var känd.

Och kanske är det så sorgligt att hon aldrig riktigt stod ut med att hon hade förlorat sin andra hälft. Saknaden verkade aldrig gå över, hon har gång på gång återkommit till hur hon fortsatte prata med sin Pelle om allt möjligt, varje dag, livet ut.

Kanske var det en saknad efter något mer som präglade de där tretton intensiva åren: det var en tid i livet som är central för de flesta. Sönerna föddes och föräldrarna skrev, skrev, skrev, dygnet om. Det var så hon förklarade handstilsskiftena i manuskripten: kanske hade ett barn ropat, eller också hade hon gått för att laga mat.

Efter Pelles död kunde hon inte sluta be barnen om förlåtelse för att hon inte hade ägnat dem mer uppmärksamhet när de var små. Men det verkade ändå komma en försoning med åren: hon tillbringade mycket tid med barnbarnen och flyttade till slut ner till Ven, där dottern bor.

Maj Sjöwall levde ett skiftande, stökigt liv, ständigt lite i skymundan. Det är egentligen först nu som det blir tydligt vilket tomrum hon lämnar efter sig.