Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-31 04:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/love-songs-ett-lapptacke-av-langtan-lycka-och-fortvivlan/

Scenrecensioner

”Love songs” – ett lapptäcke av längtan, lycka och förtvivlan

Frida Beckman, Arja Saijonmaa, Lisa Hu Yu, Robert Hannouch och Peter Järn i Riksteaterns ”Love songs”.
Frida Beckman, Arja Saijonmaa, Lisa Hu Yu, Robert Hannouch och Peter Järn i Riksteaterns ”Love songs”. Foto: Foto: Jose Figueroa

Ett antal svenskars egna upplevelser av viktiga händelser till musik har blivit en kärleksföreställning hos Riksteatern. Arja Saijonmaas drastiskt mörka stämma är ett självklart kraftcentrum, skriver DN:s Johanna Paulsson.

Det börjar lite ostadigt med ett skrålande collage, det dansas tryckare till Guns N’ Roses och spelas luftgitarr. Att göra komik av missbruksproblematik skaver till tonerna av Leonard Cohens ”Dance me to the end of love”. Men småningom hittar ”Love songs” rätt ton och flöde längs livets krokiga vägar, där kärleken både börjar och tar slut. Riksteaterns turnéföreställning är varken pjäs eller musikteater med handling, utan en bredare berättelse på temat kärlek.

Människor runt om i Sverige har intervjuats om minnen – livsavgörande händelser – kopplade till musik. Utifrån materialet har dramatikern Gustav Tegby och regissören Maja Salomonsson skapat ett manus, där ljudklipp varvas med skådespeleri. Ensemblen – Frida Beckman, Robert Hannouch, Lisa Hu Yu, Peter Järn och Arja Saijonmaa – får enskilt och tillsammans sjunga och gestalta de insamlande historierna, men framför allt vrida och vända på begreppet kärlekslåt.

Konceptet ”vår låt” har ju inte sällan en baksida. Det kan handla om obesvarade känslor, uppbrott eller övergrepp. En röd rektangel räcker långt som inramning. Som när en snubbe berättar om hur han förlorade oskulden till ”Kräm” av Kent. På andra sidan kulissen finns i sin tur kvinnans upplevelse av samma låt som soundtracket till sex utan samtycke. Men ”Love songs” handlar också om förälskelser på kontoret eller i flyktingläger, om kärlek där krig eller en annan person kommer emellan.

En homosexuell man från Mellanöstern hamnar i Höör, men kärleken dör när han väl har lärt sig språket bra nog för att förstå sin partners dansbandsmusik. För en medelålders gift kvinna blir i sin tur Whitney Houstons ”Bodyguard”-hit ”I will always love you” ledmotivet till insikten om att hon är lesbisk. 

”Love songs” rör sig ledigt mellan konventionella och okonventionella relationer till tonerna av alltifrån Lana Del Rey till finsk tango. Ena stunden sjungs det med till originalen – så som folk gör mest – i nästa framförs låtarna i egna avskalade arrangemang. Övergångarna skapar en närhet till de autentiska historierna.

”Love songs” är ett lapptäcke av längtan, lycka och förtvivlan, där musiken på ett originellt sätt bär fram alla brokiga berättelser. Saijonmaas drastiskt mörka stämma är ett självklart kraftcentrum oavsett om hon vågar sig på arabiska eller framför Jacques Brels ”Ne me quitte pas” vid klaviaturen. Men det här är framför allt en kollektiv föreställning med en ovanligt okonstlad bredd som borde nå fler publikgrupper än hennes redan frälsta fans.

Läs fler texter av Johanna Paulsson och fler av DN:s scenrecensioner