Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-29 12:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/luke-elliot-har-vuxit-upp-och-slutat-harmas/

Skivrecensioner

Luke Elliot har vuxit upp och slutat härmas

Foto: Cem Gültepe

När Luke Elliot återkommer med sitt andra album har han vuxit in i sitt uttryck och fokuserar på croonerpop i Richard Hawley-klass, med blås, stråkar och körer.

New Jersey-killen Luke Elliot började som en artist med lite för varma känslor för Nick Cave. Han släppte sitt debutalbum för fyra år sedan och när han spelade i Stockholm skrev Nils Hansson att Elliot kändes som ”en begåvad student som lärt sig en del om att hålla predikan med malmklang men ännu inte riktigt hittat den svavelosande tyngden”.

Som tur är tycks han delvis slagit in på en annan väg på ”The big wind”. Han är mer tillbakalutad, sjunger med mjukt manlig stämma till svällande ackompanjemang. Hammondorglar, blås, stråkar och körer omger honom. Det är stort och tjusigt, och det känns som om studenten har vuxit upp, för nu bottnar han i uttrycket. Han härmas inte längre.

Det finns ett par lite väl gapiga låtar på skivan, men merparten är croonerpop i Richard Hawley-klass. Fast med New Jersey-vibb istället för Sheffield-känsla.

Bästa spår: ”Everybody’s waiting on you”

 

Läs fler musikrecensioner av Po Tidholm, till exempel om hur Clem Snide låter som om Eef Barzelay ville trösta sig själv.