Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 03:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lully-och-purcell-ar-tva-barocktonsattare-som-fasar-for-kolden/

Skivrecensioner

Lully och Purcell är två barocktonsättare som fasar för kölden

Bild 1 av 2 Henry Purcell skrev operahistoriens mest kända ”köld-aria”.
Foto: Rights Managed
Bild 2 av 2 Jean-Baptiste Lully skrev en sensationell köldscen där musiken formligen skakar av kyla.
Foto: © Fine Art Images/Heritage Images

Det kvarlevande minnet av 500-talets fimbulvintrar levde kvar mer än tusen år senare, i köldskräcken hos barocktonsättarna Jean-Baptiste Lully och Henry Purcell.

 

Den relativa frihet från det politiska spelet som operan i 1600-talets Italien åtnjöt fanns inte i Frankrike eller England - där den var knuten till de kungliga hoven. Att Lullys ”Isis” från 1677 fick två års spelförbud och att dess librettist blev bannlyst på grund av att operan kunde ses som en kommentar till Ludvig den XIV:s kärleksaffärer var ingen sensation.

För oss i dag är den snarare ett förtjusande exempel på konsten att inte tala om krig och politik utan om charmen, njutningen och begäret i kärlekens lekar. En konst framburen av den skönaste musik, såsom på denna utsökta inspelning med Christophe Rousset och Les Talens Lyriques.

Här samsas människor och gudar med nymfer, najader sirener, sylfider och satyrer i ett spel mellan att våga binda sig till kärleken och att göra allt för att stå fri från den. När den ena kören manar till att ”älska utan slut” svarar den andra ”låt oss aldrig älska”. Det är den enkla dramatiska kärnan.

Som alltid hos Lully tas mytologin till hjälp. Här i en akt som iscensätter historien om Pans åtrå till den ovilliga Syrinx som till slut förvandlas till ett vassrör. Vilket framkallar en oöverstiglig saknad, ackompanjerad av en andlöst sörjande flöjtmusik.

Men sensationen i denna ”Isis” är den fjärde aktens stora köldscen där musiken för kör och orkester formligen skakar av kyla. En klimatskräck i opera som kan ha att göra med att 1600-talet var det kallaste århundradet sedan den ödesdigra ”fimbulvintern” på 500-talet, vars tecken på jordens undergång sedan dess hade förmedlats vidare i den europeiska folktron.

Intressant ur dagens perspektiv är att när Lully i den följande scenen skall gestalta en lika ödesdiger hetta så utspelas den inte i ett klimat med extremvärme. Utan vid en tänd masugn. Ångesten över ett varmare klimat får nog sägas vara en rätt så ny företeelse.

Att kölden var en realitet som satte fantasin i gång under denna tid finner man också hos engelsmannen Purcells semiopera ”King Arthur” från 1691 som, med inspiration från Lully, innehåller operahistoriens mest kända ”köld-aria”. Där det gått så långt med den frusne att han bönar och ber: ”I can scarcely move, or draw my breath/Let me, let me, freeze again to death.”

Lika stelt huttrande och darrande som hos Lully. Men med ett annat tonspråk och en annan stämföring som bär spår av brittisk folkton och den äldre renässansen. Något som denna ypperliga inspelning under ledning av Paul McCreesh verkligen lyfter fram.

Precis som ”Isis” drabbades ”King Arthur” av politiska komplikationer, men i det här fallet på grund av ett tronskifte. Det mytologiska stoffet som blandar det brittiska med det antika och den ljuva pastorala stämningen blev dock oemotståndligt.

Med nymfer som lockar till nakenbad medan fridfulla herdar håller kriget borta: ”While drums and trumpets are sounding alarms!/ Over our lowly sheds all the storm passes/ And when we die, ´tis in each other’s arms.”

Bästa spår: Acte IV (Isis), Act III (King Arthur)

 

Läs fler musikrecensioner av Martin Nyström, till exempel om hur Angela Hewitt får Bachs partitor att sträcka ut av längtan.