Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-25 17:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lulu-wang-man-kan-inte-gestalta-mangkultur-for-den-goda-sakens-skull/

Film

Lulu Wang: ”Man kan inte gestalta mångkultur för den goda sakens skull”

Bild 1 av 2 Awkwafina, Lulu Wang och Zhao Shuzhen på Golden Globe galan.
Foto: Amy Sussman/AFP
Bild 2 av 2 ”The farewell”
Foto: Nonstop

Lulu Wangs familjdrama ”The farewell” med Golden globe-vinnaren Awkwafina är ett av fjolårets stora utropstecken i Hollywood. Helena Lindblad ringde upp den kinesisk-amerikanska regissören som älskar Ruben Östlunds filmer. 

När Awkwafina, den första amerikansk-asiatiska aktrisen någonsin, nyligen belönades med en Golden globe för bästa kvinnliga huvudroll i ”The farewell” så skrev filmens regissör Lulu Wang lycksaligt på sitt Instagramkonto: ”Billi representerar en sida av mig som alltid känts osynliggjord. Hon är det unga, rädda immigrantbarnet i mig som älskar sin familj men som alltid också velat känna sig hemma i Amerika och som alltid desperat velat förena de två sidorna med varandra.”

Det är knappast någon överdrift att säga att ”The farewell” på djupast möjliga plan är personlig för den 36-åriga kinesisk-amerikanska Lulu Wang. Men man kan också lugnt säga att exilproblematiken är ganska djupt inbäddad i en udda familjekomedi med melankolisk underton om hur olika kulturer hanterar vita lögner.

När Lulu Wangs älskade farmor för sex år sedan diagnosticerades med terminal cancer återsamlades hela hennes familj – spridda i olika världsdelar – hemma i Changchun i östra Kina för att dela hennes sista tid i samband med ett påhittat bröllop. Bara en var lyckligt ovetande om den sorgliga orsaken till familjeåterföreningen. Åttioåriga nai nai (mandarin för farmor) själv. Enligt en viss kinesisk tradition dolde alla, inklusive läkarna, sjukdomen för att nai nai inte skulle lida. Lulu Wang bestämde sig att försöka förvandla den galna och sorgliga historien till en dramakomedi. Men länge var hon ensam om att tycka det var en bra idé.

– Amerikansk film är så polariserad i dag. Komedier ska vara maximalt breda och dramer så väldigt dramatiska. Folk blir så upprörda när man vill försöka mixa genrer och kulturer och där allt får vara lite uppochner, där det skrattas på begravningar och gråts på bröllop. Jag fick dessutom hela tiden svara på frågan om det skulle vara en amerikansk film, eller en kinesisk. En kinesisk investerare längs vägen talade på allvar om att kalla projektet ”Mitt stora feta kinesiska bröllop”, suckar Lulu Wang på telefon från New York.

”The farewell” Foto: Nonstop

Flera andra investerare har också tappert försökt att få henne att introducera vita rollfigurer i historien för att göra den bredare och mer ”tillgänglig” för en stor publik. Till slut fick Lulu Wang, född i Kina men uppväxt i USA, ändå göra den film hon verkligen ville, tack vare att hon berättade sitt familjetrauma i ett poddavsnitt av ”This American life” kallat ”What you don't know”. ”American pie”-producenten Chris Weitz lyssnade, blev intresserad och fixade finansiering – trots att över 70 procent av manuset var på mandarin. 

Men Lulu Wang tackar också lite oväntat en packe svenska regissörer för modet att bryta mot genrekonventionerna och göra dramakomedi på sitt eget sätt.

– Jag älskar verkligen Ruben Östlunds filmer. De har betytt så mycket för mig. Även Lukas Moodysson har varit en stor inspirationskälla. Och Roy Andersson förstås, han är helt fantastisk, säger hon.

När jag för på tal ett kanske mer konventionellt och förutsägbart släktskap; Ang Lees tidiga filmer som ”Pushing hands”, ”Mat dryck man kvinna” och ”Bröllopsfesten” blir hon betydligt mindre entusiastisk och det hörs rätt tydligt att den amerikanska delen av Lulu Wang reagerar.

– Ang Lee tillhör mina föräldrars generation, liksom Wong Kar-wai och Jia Jhangke som de också gillar. Visst, de regissörerna är en del av min uppväxt, min bildning när det gäller kinesisk kultur. Men mitt filmuniversitet ser helt annorlunda ut, jag har gått i gång mycket mer på filmskapare från Europa och USA, allt från Mike Leigh till Woody Allen, och filmer som ”The secretary” och ”Pianot”, säger Lulu Wang, som är uppväxt med en mor som var kulturskribent i Kina och en far som var diplomat i bland annat Ryssland innan de alla emigrerade till USA.

– Just Ang Lees ”Bröllopsfesten” är det flera som har tagit upp, vilket jag kan förstå eftersom den följer mallen om hur det ska gå till när en hemlighet förvandlas till sanning: en gay kinesisk man i New York som försöker lura sina föräldrar att han ska gifta sig med kinesisk kvinna för att dölja sitt verkliga förhållande. Men det jag försöker berätta är ju inte en kulturellt baserad lögn som till slut landar i öppenhet och ärlighet, utan en lögn som faktiskt inte gör det!

När Lulu Wang fann den forna rapparen och skådespelaren Awkwafina, född Nora Lum, för att spela hennes knutna och obekväma alter ego i ”The farewell” föll många bitar på plats. Aktrisen har väckt mycket uppmärksamhet med sina roller i breda action- och romantiska komedier som ”Ocean's 8” och ”Crazy rich Asians”.

– Awkwafina är en otroligt fysisk skådespelare. Jag var väldigt noga med att tala om att hon absolut inte skulle härma mig som person, vilket hon inte heller gjorde. Men hon lyckades på något sätt, genom sitt speciella kroppsspråk ändå hitta något universellt i rollen. Hon ”blev” min historia men också på något sätt alla som någon gång känt sig ensam och övergivna i ett slags ingenmansland mellan olika kulturer. Jag är så tacksam för det.

Lulu Wang säger också att hon är tacksam för ”Crazy rich Asians” på flera sätt, inte bara för Awkwafina utan också för att den som den första riktigt breda komedin med enbart asiatiska och asiastisk-amerikanska skådespelare banar väg för andra filmer. Men samtidigt varnar hon för att man ska försöka rida på de vågorna.

– Efter ”Twilight”-succén ville alla göra vampyrfilmer, många blev dåliga och så blev det hej då för den trenden, liksom. Det behövs många fler filmer som gestaltar erfarenheten av att tillhöra en asiatisk kultur i USA, men man kan inte gestalta mångkultur för den goda sakens skull, bara för att det är coolt eller trendigt eller anses säljbart. Det kommer bara att vara kontraproduktivt.

På frågan om filmen har haft någon terapeutisk funktion på hennes eget liv svarar Lulu Wang ja utan någon tankepaus.

– Absolut. ”The farewell” har fått mig att komma underfund med väldigt mycket nya saker om mig själv och min familj. Framför allt har den fått mig att förstå mitt yngre jag och hur jag alltid strävade så otroligt mycket efter att passa in och aldrig riktigt kände att jag lyckades. Nu, i dag, fattar jag äntligen att mina superkrafter faktiskt är att jag är hemma lite överallt.

Läs recension av ”The farewell”