Också i år kommer påsken att präglas av Martin Luther. Men under nästa års jubileum måste Svenska kyrkan erkänna och hantera reformatorns råa antisemitism, skriver Eskil Franck.
Vi förfasar oss över det oförsonliga hat och besinningslösa våld som IS utövar mot alla dem de betecknar som otrogna muslimer och andra religiöst oliktänkande. Det sker i islams namn. De flesta andra muslimer menar att det är en förvriden tolkning av deras religion och tar avstånd från detta konkreta tolkningsalternativ. En följdfråga är vilka tankar och handlingar en religiös tradition kan rymma och fortfarande hållas för en legitim uttolkning, och när dessa tankar och handlingar spränger gränserna för det acceptabla.
Med den aktuella frågan i bakhuvudet bör vi kritiskt granska den religiösa tradition vi svenskar själva är en del av, antingen aktivt i nuet eller indirekt genom samhällets historia. För vår del handlar det om den lutherska tolkningstraditionen med i dag sex miljoner medlemmar i Svenska kyrkan.
Det är läge att göra det nu när blickarna är riktade framåt mot 2017, då femhundraårsminnet av Martin Luthers spikande av de 95 teserna på kyrkporten i Wittenberg ska uppmärksammas. Svenska kyrkan ägnar under innevarande år stort utrymme åt att förbereda detta jubileum. Nästan lika lång tid som jubileet omfattar har den lutherska kristendomstolkningen varit statsreligion i vårt land fram till millennieskiftet. Fortfarande är vår statschef, kungen, enligt grundlagen förpliktad att bekänna sig till den lutherska läran. Vi är följaktligen alla mer eller mindre präglade av den lutherska kristendomstolkningen.
Det märks inte minst dessa dagar på året när Bachs Lutherpräglade passioner traditionsenligt framförs i många kyrkor. De skildrar Jesu lidande och död utifrån bibeltexterna med en av poängerna att de skyldiga till Jesu öde var judarna: ”Sein Blut komme über uns und unsere Kinder” – hans blod må komma över oss och våra barn.
Den fråga jag i sammanhanget vill väcka är hur Martin Luther såg på dem som hade en annan tro än hans egen och hur han menade att de skulle behandlas. Det handlar om dem med judisk börd och tro. Det är allmänt känt att Luther hyste antijudiska åsikter. Vad som är mindre känt är hur han mer konkret menade att judarna skulle behandlas. I skriften ”Von den Juden und ihren Lügen” (Om judarna och deras lögner), författad 1543, tre år före hans död, ställer han frågan ”Vad ska vi kristna nu göra med detta fördömda, förbannade judefolk?” Att fördra dem med deras ”lögner, hädelser och förbannelser” är inte att tänka på. I stället ger han svaret i form av sju råd:
1. Att man tänder eld på deras synagogor eller skolor och täcker över med jord det som inte brinner upp så att ingen människa för evigt kan se en sten eller slagg från dem.
2. Att man likaså slår sönder och förstör judarnas hus.
3. Att man ska ta bort alla bönböcker och talmudskrifter från dem, där sådant avguderi, sådan lögn, förbannelse och hädelse lärs ut.
4. Att man förbjuder deras rabbiner med hot om liv och lem att framdeles undervisa.
5. Att man helt och hållet upphäver judarnas rätt att röra sig fritt (”Geleit und Strasse”).
6. Att man förbjuder judarnas ocker och tar ifrån dem alla kontanta tillgångar och klenoder av silver och guld och tar dessa i beslag. Och detta är orsaken: allt vad de äger har de stulit och rövat bort genom sitt ocker, då de ju i övrigt inte har något annat levebröd.
7. Att man ger de unga starka judarna och judinnorna slaga, yxa, hacka, spade och slända och låter dem förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett.
Luther avslutar tankegången med att säga att man ska visa ”skarp barmhärtighet mot dessa usla människor”. Om det kan hjälpa ska man göra som läkarna när ”den heliga elden kommit in i benen”. Då ”far de obarmhärtigt fram och skär, sågar, bränner bort kött, ådror, ben och märg”. Man ska hantera judarna med ”all obarmhärtighet” precis som ”Moses gjorde i öknen när han slog ihjäl tre tusen…”
Frågan blir nu hur den lutherska traditionen i dag vill hantera Luthers tydliga råd?
Tänkbara alternativ är:
1. Isolera hans antijudiska inställning så som den här kommer till uttryck och säga att den var ett beklagligt misstag, ett tankemässigt barn av sin tid trots att den formulerades av den till åldern mogne Luther. Råden hänger inte ihop med hans övriga teologi och kastar därmed ingen skugga över den. Det går inte att kräva att hela hans teologi ska vara konsekvent och konsistent. Fråga: När övergår det som kan anses som en organisk konsekvens av hans teologi till att bli ett särfall som man kan bortse från och förkasta?
2. Ifrågasätta trovärdigheten i Luthers hela teologi genom att säga att en teologi med nåden och kärleken som uttalade kännetecken inte är värd att ta på allvar när den får sådana konsekvenser. Fråga: Får en teologi innehålla vilka enskilda förkastliga delar som helst och ändå ses som en godtagbar och uppskattad helhet?
3. Det finns ett stråk av oförsonlighet mot oliktänkande i nästan alla religiösa traditioner – också den som har Martin Luther som upphovsman – som hävdar att de står för sanningen. Intoleransen finns inbyggd i sanningsanspråket. Denna oförsonlighet – både i teorin och praktiken – kastar en mörk skugga över tilliten till religioner över huvud taget. Den avgörande frågan blir om och i så fall hur den gud som religionerna på olika exklusiva och exkluderande sätt säger sig representera kan stå bakom en brutal kamp mot religiösa motståndare och andra oliktänkande.
Det är angeläget att de som står i en aktiv luthersk tradition för sig själva och andra klarar ut hur de ser på principiella och konkreta likheter och skillnader mellan Martin Luthers sju råd och den religiösa praxis IS i dag står för, och vilka konsekvenser det får för en aktuell helhetsbedömning av den egna trostraditionen. Det handlar inåt om självkritisk analys av hur man vill uppmärksamma historien inför det som förväntas bli ett aktualiserande och vitaliserande femhundraårsjubileum. Det handlar också om trovärdig varudeklaration utåt mot en omvärld som alltmer påverkas och inte sällan plågas av strömningar och aktioner i religionens namn.