Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-28 05:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lysande-klassrumsteater-om-civilkurage/

Scenrecensioner

Lysande klassrumsteater om civilkurage

”Ögonblicket” turnerar runt på skolor
”Ögonblicket” turnerar runt på skolor Foto: Eva Edsjö

”Ögonblicket” försätter fantasi, känslor och tankar i rörelse i klassrummet. Det är lysande teater för unga, tycker Pia Huss.

 

Just nu finns det skäl att vara gravt avundsjuk på de skolbarn som bor i Sundsvall, Botkyrka, Enköping, Skellefteå eller någon av de andra platser där Unga Klaras ensemble under våren gör nedslag med ”Ögonblicket”, den knappt timslånga föreställning som försätter fantasi, känslor och tankar i en rörelse lika lysande gulorange som Jenny Kronbergs kostymer i mönster inspirerade av Parasto Backman. 

Faktum är att skådespelet fyller klassrummet med en hetta värdig, ja varför inte, en Federico Garcia Lorca. Fast här är det förstås betydligt roligare och mindre ångestridet. Tvärt om, Erik Uddenbergs text och Gustav Deinoffs regi förmedlar genom ensemblen rena gladkicken.

”Ögonblicket” utgör en länk av just ögonblick, stunder och sekunder då det hänt och händer att en enskild, eller en grupp, kan lyfta sig ur sin egen bubbla och säga ifrån, våga stå upp för någon annan liksom för sig själv. Avbryta ett föräldragräl, trösta, gå emellan mobbare och utsatt, våga yppa sina innersta känslor, också de mindre fina.

Men det här är ingen biktsaga för hjältar utan ett flöde av scener, humor, dans, sång. Skådespelarna rör sig som snabba fiskar i stim, ena stunden är allt fokus på enskildheten, i den nästa glittrar de samman i kollektiva uttryck. Kors och tvärs genom händelser, emotioner och världsdelar. Svenska, spanska, franska och farsi smattrar fram i dialoger som är lika mycket rytm som verbal kommunikation. 

Orden duschar publiken varm och berättelsen når ut genom skådespelarnas gestik och temperament. Jonatan Rodriguez punkterar dråpligt den självömkande machomannen, Parwin Hoseinia transponerar drömmar till en lysande ödla som flyr längts klassrumsväggarna, Lisette T. Pagler färdas genom människans åldrar och Julian Vigils gitarr blir bogsprötet på denna teatrala farkost mot fantasin.

Och genom allt ljuder namnet Mariam Laguna, hon som för evigt ser ut som en flicka på åtta år fast hon i själva verket har levt i mer än hundra. Än skuttar hon fram, än krummar hon över sin käpp. Mariam Laguna är en enda eller alla och finns på riktigt fast ändå inte. Mariam, den superhjälte vi alla innerst inne så gärna vill vara, hon som förmedlar det viktiga och mest nödvändiga, nämligen hopp! 

Hon som också skulle kunna heta Esperanza.

Läs fler av DN:s scenrecensioner