Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-25 11:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/lysande-om-det-svenska-klassamhallet/

Bokrecensioner

Lysande om det svenska klassamhället

Bild 1 av 2 Andrzej Tichýs noveller kretsar kring människor som städar och gör rent.
Foto: Carla Orrego Veliz
Bild 2 av 2

De många rösterna i Andrzej Tichýs novellsamling ”Renheten” formar sig till ett ursinnigt, böljande körverk. Det är både kraftfullt och precist. Och lysande som skildring av villkoren på dagens dumpade lönemarknad, skriver Rebecka Kärde. 

 

Vad är renhet? Frånvaro av smuts. Vad är smuts? Enligt en klassisk definition av antropologen Mary Douglas: materia på fel plats. Där, på fel plats, befinner sig så gott som varenda människa i ”Renheten”, Andrzej Tichýs första novellsamling efter sex romaner.

En får ett vredesutbrott på bussen. En annan vill rymma från en psykiatrisk klinik. En tredje förhörs av polisen om en stöld. En fjärde stackare är rent av litteraturkritiker, ”verksam inom ett fält som, trots hans nervösa invändningar, endast kan beskrivas som en obskyr del av en alltmer irrelevant och luftslottsliknande offentlighet.”

Gemensamt för dessa gestalter är att deras liv har formats av skeenden bortom deras kontroll, som migration, psykisk sjukdom, missbruk eller, i ett fall, DDR:s sammanbrott. Många är barn av ett ekonomiskt system som avskyr sin egen avkomma. De tillhör den i dag ofta rasifierade del av underklassen som Marx kallade för industrins reservarmé: människor i arbetsmarknadens marginaler som får påhugg när ekonomin är god, men som i kristider stängs ute.

Det som skildras är, kort sagt, det svenska klassamhället. Liksom i det fördolda har Andrzej Tichý utvecklats till en av dess mest ihärdiga tecknare. ”I det fördolda” känns passande, eftersom det märkligt sällan talas om hur politiskt hans hyllade och prisbelönta författarskap är. Receptionen stannar hellre vid allmänt hållna komplimanger – ”gripande”, ”storartat”, ”fängslande” – än att artikulera de ideologiska slutsatser som texterna uppmanar läsaren att dra. 

Varför? Är Tichý för radikal, för vänster? Jag vet inte. Men att de epiteten aldrig används säger nog något om den litterära offentlighetens nämnda irrelevans.

”Renheten” innehåller elva noveller, mellan några och nittio sidor långa. Formen skiljer sig påfallande lite från den i Tichýs tidigare böcker, som, trots att de marknadsförts som romaner, är fulla med stickspår. I ”Kairos” tillämpas ett slags kollagekomposition, medan ”Eländet” återger ett medvetande som pendlar mellan att minnas och att förnimma rummet. En liknande stafetteknik förekommer i den med Pär Thörn skrivna ”Region X”, där perspektivet i stället glider från en människa till en annan.

Också i ”Renheten” suger berättarjagens tankeströmmar åt sig lite vad som helst. Det tydligaste exemplet är novellen ”Utbrott”. Med mimetisk elegans skildras hur en bussfärd för berättarens tankar till ett ex vid Bosporen, till en gammal vän som blev fascist, till en farfar som läser Joseph Conrad, till en hopfantiserad interaktion med en medpassagerare – ja, ungefär som det är när man tänker. Minnena flyter runt som soppmakaroner, hakar i varandra, sjunker på nytt.

Längst och mest central är titelnovellen. ”Renheten” liknar till formen ett partitur eller pjäsmanus. Talar gör här ett svårbedömt antal människor. Vissa har egennamn –  Turpal, Maggan, Ligaya, Tadeusz – medan andra får mer generella beteckningar: Bytt namn, Invandrarnamn, Ödesmättat namn, Ett namn. 

De flesta arbetar med att göra rent. De städar på hotellrum, på restauranger, på dansgolv, efter människor som helst ser att de slutligen städar bort sig själva.

En av dem säger: ”Det är nu, när du städar en toalett som en främmande människa har tömt sin magsjuka tarm i, som du verkligen kommer att tvivla på om beslutet att lämna det du hade för att söka något bättre verkligen var det rätta.”

De många rösterna formar sig till ett ursinnigt, böljande körverk. Hur något kan vara så kraftfullt och precist på samma gång är svårt att begripa. Men som skildring av människans villkor på dagens lönedumpade arbetsmarknad är det lysande. Eller, rättare sagt, vissa människors villkor, för Tichýs gestalter är inte förtryckta sådär i största allmänhet. Våldet härrör från ett system, men ett system utan mittpunkt, utan halspulsåder att skära av.

”Jag önskar att det fanns en scen att återgå till också när det gäller erfarenheterna av klassamhället”, säger Samma namn, ”en förment pregnant och otvetydig scen där någon chef slår eller spottar på mina föräldrar inför mig”. Men det gör det förstås inte. Allt som finns är känslan, vetskapen, maktlösheten.

Enligt den gamla sanningen att bara det som inte presenteras som humor är kul på riktigt, är ”Renheten” ändå en mycket rolig bok. Som hos Brecht eller Thomas Bernhard löper vreden och kärleken parallellt i en ful, grym och våldsam verklighet. Så här kan en människa beskriva sin (”lönnfeta förtidspensionerade pladderkärring” till) granne: ”Ewa har bara ett bröst, det syns tydligt trots att hon försöker dölja det med toapapper eller ärtpåsar eller vad det är. Hennes son är harmynt och dömd för dråp.”

Hur skriver man om Ewa och hennes son utan att kontrasten blir för vämjelig? Hur gör man det med verkshöjd utan att estetisera lidandet? I Tichýs fall sker det med en liksom motvillig virtuositet. Det är som att han vet vilken fruktansvärt bra författare han är och att denna insikt äcklar honom, samtidigt som han inte kan låta bli att gräva djupare, driva på texten lite till. Med den självflagellerande återfallssyndarens hyckleri tvingar han skönheten att genomkorsas av den ena brutala scenen efter den andra. 

Som om det skulle hjälpa! Faktum är ju att prosa sällan blir mer raffinerad än så här. Inte politisk kritik heller.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler av DN:s bokrecensioner