Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Maggie Nelson: ”Texter om njutning blir inte omoderna”

Svenska kritiker jublade när Maggie Nelsons bok ”Argonauterna” kom ut förra året. Nu kommer också hennes bok ”Blått” på svenska. DN:s Kristina Lindquist träffade den amerikanska författaren som talar om vikten av att skriva om sex.

Det är en förbannad huvudvärk. En sådan som börjar i käkarna och doftar av bensin, som inte släpper fast man blundar och sväljer. Så läser jag en bit i ”Blått” – och det är bättre än piller, som en samlad klarhet framför värken.

– Oj, den var ny! Fantastiskt.

Maggie Nelson sitter i en lätt överdådig hotellobby på Strandvägen och dricker te ur silverkanna, och vi ber båda om ursäkt för den lyxiga inramningen. I kväll ska hon prata om ”Argonauterna” på Kulturhuset, om den sällsamma lyriska essän som trots sin akademiska feminism hamnade på New Times bästsäljarlista.

– Jag skrev ju bara om mitt liv och tänkte nog inte att det låg särskilt ”rätt i tiden”, men det skadade säkert inte att boken kom ut samtidigt som ett antal uppmärksammade domslut som påverkade queera familjer i USA.

”Argonauterna” kretsar kring Nelsons relation med Harry Dodge, en konstnär med flytande könsidentitet och Nelson menar att boken handlar om att vara villig att befinna sig mitt emellan.

– Jag tror att många kunde relatera till boken just för att den inte går ut på att vara med i en klubb, utan rör sig i ett slags ändlös tillblivelse, där vi alla egentligen befinner oss, säger hon.

Läs Malin Ullgrens recensuon av Maggie Nelsons Argonauterna.

Och nu kommer alltså ”Blått” (”Bluets”) från 2009 på svenska i översättning av Viola Bao. En ”hednisk, hedonistisk och kåt” bok om jakten på det blåa i världen, det blåa som genom historien förknippats med både synd och helighet. En inspirationskälla har varit den brittiska konstnären David Batchelor som i sin bok ”Chromophobia” kopplar samman den västerländska rädslan för färg med rädslan för det feminiserade och för ”Orienten”; Platon menade till exempel att färg var en farlig drog. Nelson beskriver sin egen relation till det blå som ”talismansk”, med en magi som uttömdes med skrivandet.

– Till slut blev det en bok om relationen mellan smärta och skönhet. De kan inte existera utan varandra, när man se något riktigt vackert finns ju alltid ett element av melankoli. Boken handlar om längtan och närvaro.

En del kanske skulle kalla det banalt att skriva om skönhet?

– Haha, ja. Men precis före ”Blått” hade jag skrivit två böcker om ett mord i min familj, så jag tyckte kanske att jag förtjänade det.

Ett samtal med Maggie Nelson är fullt av fotnoter, och här refererar hon till konstteoretikern John Bergers kritik av idén om att skönhet bara är dekadens för överklassen, och att proletariatet inte skulle ha något intresse av estetik.

– I den meningen var jag inte särskilt plågad av tanken på att skriva om det vackra. Jag tror inte att texter om njutning blir omoderna.

Foto: Lisa Mattisson

”Blått” har en strikt yttre form och består av 240 numrerade paragrafer, i ett slags fräck dialog med Ludwig Wittgensteins ”Filosofiska undersökningar”. Kanske är det så man fångar in Maggie Nelsons författarskap, som en plats där ytterst sofistikerade referenser möter en köttig kroppslighet, i vilken man knullar oavbrutet i sex timmar och gråter så att man åldras: ”Jag såg linjerna dyka upp runt mina ögon som ingraverat solsken; det var som att se blommor öppna sig i time lapse på ett fönsterbräde. Tårarna fick inte bara mitt ansikte att åldras, de förändrade också dess textur, förvandlade huden på mina kinder till fogmassa. Jag igenkände detta som en förfallsritual, men jag visste inte hur jag skulle förhindra den”, skriver hon.

– Wittgenstein använder också vardagliga scener. Däremot var han kroppsfobiker, så det fanns något kul i den där krocken. Många har frågat mig om jag tycker att boken är pornografisk, och kanske är det ett tecken på att det jag försökte göra faktiskt fungerade. Själva ordet ”knulla” förekommer på ganska få ställen, men min intention var att man på ett elegant sätt skulle få ”mycket för pengarna”.

Är den krocken ett sätt att utmana vad som är intellektuell materia?

– Det är nog mer naturligt än så, det är bara så jag alltid har skrivit. Men det är intressant att när män placerar sex i ett filosofiskt sammanhang så tycker ingen att det undergräver deras frågeställningar, medan kvinnor ständigt kopplas till kroppen. Jag var generellt intresserad av hur kvinnor använder filosofi och använder kroppen, så boken behövde båda dessa element. Ett av dess ämnen är den intensiva närvaron i att till exempel knulla – och den krater av saknad som beröring skapar när den tas ifrån dig.

Maggie Nelson är svår att placera genremässigt, och själv har hon kallat sin verksamhet ”life writing”.

– Alternativet skulle ju vara ”dött skrivande”. Men jag tycker om att begreppet kan rymma både autofiktion, konceptuella grepp och ren självbiografi.

Du får aldrig brist på stoff att skriva om?

– Det är klart att det händer. Men jag hade en lärare som sa att man måste ha tillit till att brunnen kommer att fyllas upp, även om det kan ta tid. Det var inte så att jag satt och tog anteckningar när jag ammade mitt barn. Jag tror bara att man ska tro på att de viktiga ögonblicken kommer att kunna fångas upp när man ger sig ut i skrivandet. Och så måste man vara någorlunda vid medvetande, brukar jag säga till mina studenter.

–”Blått” handlar om relationen mellan smärta och skönhet. De kan inte existera utan varandra, säger Maggie Nelson om den nu översatta debutboken.
–”Blått” handlar om relationen mellan smärta och skönhet. De kan inte existera utan varandra, säger Maggie Nelson om den nu översatta debutboken. Foto: Lisa Mattisson

DN:s Malin Ullgren skrev i sin recension av ”Argonauterna” att den var ett ”försvar för livets flöden – tankarna, talet, födandet, sexualiteten, kärleken, förändringarna” (10/12 2016). Dess kopplingar till den ”lilla” världen fick en del andra att tolka boken som en berättelse om feministen som lugnar ner sig och ”blir normal”.

Om jag ska vara generös, så kan jag förstå vad de menar. Att det kan finnas konservativa element i familjen och den privata lyckan.

– Folk som har tolkat min bok så har en väldigt normativ förståelse av vad de där sakerna betyder. Visst är det så att vissa aspekter av relationer har en privatiserande effekt, men det finns också delar som verkar i motsatt riktning. Jag försöker bara vara öppen inför de här frågorna, utan en fast idé om vad kärlek, lycka och intimitet är.

Och frågorna ställs ju också i ett djupt politiskt sammanhang, även om Maggie Nelson strök många ”enkla poänger” under arbetets gång.

– Min förläggare sa att det borde vara fler scener med tydlig diskriminering, men jag var mer intresserad av det tvetydiga. Som att vara en vit gravid kvinna och få honnör från en militär på en flygplats. Det är ju på ett plan ett vidrigt och nationalistiskt sätt att hylla reproduktionen, och något som bara utsträcks till vissa grupper. Men på ett annat plan är det ett försök till kontakt som det vore grymt av mig att avfärda som enbart en frånstötande gest.

Om ”Argonauterna” tecknade en bild av lyckan så skildrar ”Blått” en separation och bär på en stor saknad och smärta.

Var det terapeutiskt att skriva boken?

– Det enda terapeutiska med skrivandet är att det fördriver tiden. Skrivandet tar dig genom dagen, det är ett arbete som tar dig genom tid som annars skulle kunna vara väldigt smärtsam.

Bor i Los Angeles.

Född: 1973.

Bor: Los Angeles. ”Men jag är väldigt glad att jag tillbringade mina viktiga formativa år i New York, där jag kunde lära mig saker. Om någon hade sagt till mig att jag skulle bo i LA hade jag sagt att de var galna – men livet är ju livet.”

Bakgrund: Författare. Undervisar i engelska och kreativt skrivande på University of Southern California. Har gett ut ett tiotal böcker, bland annat ”Jane, a murder”, ”The red parts” och ”The art of cruelty”. ”Argonauterna” kom ut på svenska 2016.

Aktuell: ”Blått” kommer i svensk översättning på Modernista den 20 oktober. Skriver på en bok som hon är för ”skrockfull” för att tala om.

Läser: Fred Motens ”Black and blur” och Karl Ove Knausgårds ”Om hösten”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.