Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 10:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/magnifik-museihyllning-som-mixar-gammalt-med-nytt/

Konstrecensioner

Magnifik museihyllning som mixar gammalt med nytt

Bild 1 av 9 Sal 1 på Nationalmuseum, med Recycle groups ”Sarkofag” i centrum och Ola Kolehmainen ”MVSEVM IX (Sir John Sloanes trappuppgång)”.
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 2 av 9 Gipsavgjutningar av antika skulpturer
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 3 av 9 Yinka Shonibare ”Medusa väst” och gipskopia av den romerska marmorskulpturen Medusa Rondanini.
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 4 av 9 Mark Karasick, ”navigatören” (efter teckning av Leonardo) och skulpturer av Hugo Wilson och Rachel Kneebone.
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 5 av 9 Ola Kolehmainen, ”MVSEVM (Nefertiti)”, 2020.
Foto: Ola Kolehmainen
Bild 6 av 9 Marina Abramović/ Ulay, ”Anima Mundi (Pieta)”, färgtryck 1983-2002.
Foto: Marina Abramović Archives and Lia Rumma Gallery, Milan/Naples.
Bild 7 av 9 Henrik Jonsson, del av installationen ”Kapitel 1 - Självvald exil”, gipsbyster efter Rembrandts självporträtt.
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum
Bild 8 av 9 Jeff Koons, ”Spegelkula (da Vinci Mona Lisa)”, 2015.
Foto: The Broad Art Foundation, Los Angeles
Bild 9 av 9 Meekyong Shins ”Translation” från 2009
Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum

Nationalmuseums nya utställning visar hur ikoniska konstverk har inspirerat vår tids konstnärer. En ovanligt spännande och tänkvärd blandning av dåtida och nutida konst, tycker Ingela Lind. 

Futuristerna ville bränna ner alla museer. Så här skrev den italienske ledaren Filippo Marinetti i sitt manifest år 1909: ”Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitaristisk feghet…”

Krig i stället för museer!

Varför denna våldsamma aggression mot kulturhistorien? frågar jag mig på tröskeln till Nationalmuseum år 2020, högkulturens fridfulla högborg? Jo, menade futuristerna, gamla kunskaper förhindrar nyskapande.

Den tesen vill Nationalmuseums nya utställning ”Inspiration – Iconic works” bekämpa. I två stora salar med tillhörande kabinett brer nu en magnifik museihyllning ut sig. Den handlar om hur konstmuseer i väst alltsedan upplysningstiden samlat och ställt ut sina verk. Och kärnpunkten är att konstverk skapats – och fortfarande skapas – utifrån äldre ikoniska museiverk.

Sara Masüger, ”Utan titel” 2019, efter Laokoongruppen, marmorstatur från första århundradet efter Kristus
Sara Masüger, ”Utan titel” 2019, efter Laokoongruppen, marmorstatur från första århundradet efter Kristus Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum.

Här är tesen alltså att konst kommer ur annan konst. Inte ur tomma intet. Hållningen kan beskrivas som postmodernistisk – men utan kodord och klyschor. Nationalmuseums nya chef, Susanna Petterson skriver i överrumplande jagform i katalogen. Själv uppfattar jag ”Inspiration – Iconic works ” som hennes försvar för det statliga konstmuseet i dagens hotfulla konstklimat.

Innan jag gick dit, när jag bara läst den museologiskt inriktade katalogen, betvivlade jag att museihistoria och moderna verk skulle kunna kopplas samman till en bra utställning. Och berättelsen rymmer fortfarande glapp. Ändå funkar den, beroende på att verken – såväl nybeställda som äldre från museets samlingar – ibland är oväntade och alltid väl hopsatta. 

Som betraktare kanske man inte alltid hänger med i kasten från museernas antikdominerade arkitekturhistoria till nutida konceptverk. Men strunta i teorierna, eller ta dem senare. För salarna bjuder på en ovanligt spännande rundtur i en blandning av gammalt och nytt. Konsthistorien mixas med nutid på ett oförblommerat sätt, och hängningen får mig att tänka. Eller bara ogarderat släppa in skönheten, som inför Ola Kolehmainen foto ”MVSEVM (Nefertiti)”.

Sal 2 med Hugo Wilsons ”Nattvarden” på väggen t v och Gavin Turks skulptur ”Marats död” i centrum
Sal 2 med Hugo Wilsons ”Nattvarden” på väggen t v och Gavin Turks skulptur ”Marats död” i centrum Foto: Anna Danielsson/Nationalmuseum.

I kabinetten kan det bli krockar, ibland blir det till och med klumpigt när kända och okända konstverk skorrar i förhållande till varandra. Men plötsligt öppnar sig nya konstellationer! Vissa verk är underbara i sitt nya sammanhang, och de korta texterna fungerar som bakgrundskommentarer.

De västerländska konstmuseerna växte fram ur renässansens kuriosakabinett. De har alltså en rätt kort historia. Louvren öppnades 1793 och Nationalmuseum 1866. Konstmuseernas peak var 1800-talet med dess nationsbyggande via moralistisk folkuppfostran och en kunskapskanon som var internationell och upprätthållen i samröre med akademierna. För detta var måleriet en ren springpojke, vilket kan förklara futuristernas våldsamma traditionshat.

Utställningen är ovanlig just nu på grund av dess fokus på solid högkonst. Ingen reklam och ingen film - trots att det väl är just där som konsthistorien numera återanvänds som mest. Men jag njuter av Nationalmuseums hyllning till konstmuseet, även om till exempel årets Venedigbiennal visade att renässansens kuriosakabinett med dess prövande blandning av naturvetenskap och konst just nu tycks mer lockande som en nystart för konstnärer än 1800-talets rena konstmuseum.

”Inspiration – Iconic works” lyckas visa att den västerländska konsthistorien med dess museikanon fortfarande tjänar som ett alfabet för att uttrycka attityder och emotioner. 

Men jag tror inte på utställningens uppdelning mellan religiöst och sekulärt. Överklivningarna dem emellan är just själva poängen i konstskapandet – och har väl alltid varit det. Som när den franske revolutionsmålaren Jacques-Louis David målade politikern Marats död i badkaret som en religiös offerbild, eller när Marina Abramovic i en sekulär Pietà fotograferar sig själv, en krigslidande serb, som den sörjande Maria. I dag när allt är tillgängligt på nätet är de historiska ”urbilderna” ännu mer verksamma än förr. De fungerar som rena brustabletter. Ibland också som maktkostymer för konstnärer i Tredje världen, när nya företrädare vill återta sin koloniala historia från väst.

Det roliga är att se hur konsthistorien åter börjat leva. Inte nedtystad, som under modernismen och den vita kubens tid. Det rent estetiska betraktandet har gudskelov visat sig vara en återvändsgränd. På första plats på Nationalmuseum visas nu de gipser som tidigare stått i museets skamvrå men tjänat som förlagor till otaliga konstverk – även om de bara är kopior av kopior. Nu får de återupprättelse. Glidningar, fantasier och missförstånd har byggt de kanaler längs vilka den västerländska kulturen spolats fram.

Som symboler för denna sörja av tider och betydelser visar utställningen också flera nya verk, varav ett är Meekyong Shins ”Translation” från 2009 – en otrolig, pseudoarkaisk grekisk koros modellerad i tvål (!). Ett hygienmaterial som man i andanom känner lukten av och som gör den antike gossen ”tvålfager”.

Man förstår vilken komplicerad materia konsten är gjord av. Den är ständigt i rörelse mellan betydelser. Under skilda epoker ser vi olika lager i konstverken. När 1800-talets klassiska målare tog till sig det apollinska från den grekiska antiken, alltså (med Nietzsches term) det linjerena och kontrollerbara, intresserar sig nya tiders konstnärer bara för det dionysiska, alltså det rusigt oklara. Vilket på utställningen främst exemplifieras av Sara Masugers ”fula” liksom rinnande skulpturala motbild till den klassiska Laokoongruppen, som var 1800-talets mest beundrade museiikon. En fast och manligt heroisk kraftsamling.

Det är inte så enkelt att man bara ser det man vill se. Men denna gång har Nationalmuseum gjort en i bästa mening småprillig konstutställning som ger oss både kunskap, rymd och frihet att tänka själva.