Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 04:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/magnus-vasterbro-att-kanna-panik-i-dagens-lage-ar-ingen-rimlig-reaktion/

Kulturdebatt

Magnus Västerbro: Att känna panik i dagens läge är ingen rimlig reaktion

Ett provisoriskt sjukhus i Östersund 1918 under spanska sjukan.
Ett provisoriskt sjukhus i Östersund 1918 under spanska sjukan. Foto: TT

Det finns många farsoter i historien. I coronatider ligger det närmast till hands att jämföra med spanska sjukan 1918-1919. Men det viruset var troligen betydligt farligare än det nya coronaviruset. Att känna panik i dagens läge är ingen rimlig reaktion, skriver Magnus Västerbro.

Så har det nya coronaviruset börjat spridas på allvar i Sverige, och även krävt det första dödsoffret. Oron växer snabbt, med stänk av panik i pälsen. Vilken sorts katastrof är det egentligen vi står inför? Oroliga blickar riktas mot norra Italien, där sjukvården sviktar under det stora antalet svårt sjuka patienter.

I en artikel i DN häromdagen gav läraren Massimiliano Carocci oss en fascinerande inblick i vardagen i det karantänbelagda Milano. Hans skildring är både lugnande och oroande. De flesta lever nästan som vanligt, framför allt de unga. Men utom synhåll, på sjukhusen, dör samhällets äldre i chockerande antal.

Fast för mig som ägnat de senaste tio åren åt att i olika former skriva om historia var det ändå något annat med Caroccis berättelse som stack ut. Som uppgift till sina elever, som bedriver studier hemifrån, hade han gett dem att läsa Albert Camus ”Pesten”. Där har vi verkligen ett tecken i tiden.

Hänvisningar till de historiska böldpesterna, såväl faktiska som fiktiva varianter, dyker upp på mängder av håll just nu. Jag har själv gjort en sådan referens, vilket förstås ligger nära till hands då jag tidigare skrivit om det senaste pestutbrottet i Sverige, för mer än trehundra år sedan. Det är heller inte underligt att sådana jämförelser görs. Pesten har onekligen letat sig in i det allmänna medvetandet, och blivit till sinnebilden av en förödande farsot.

Särskilt svårt med spanska sjukan var att den drabbade unga vuxna med sådan kraft

Men i ärlighetens namn – alla vi som slänger oss med hänvisningar av det slaget bör sluta, genast. För är det något som kan orsaka onödig panik så är det just sådana jämförelser, som i allt väsentligt är missvisande. Det nya coronaviruset, som orsakar covid-19, är livsfarligt för en relativt liten grupp – framför allt äldre, särskilt med underliggande kroniska sjukdomar. Det kan också orsaka stora störningar i samhället under en tid. Det är illa nog i sig. Men de historiska pestepidemierna var något helt annat. När pesten drabbar en person som inte får antibiotika ligger den genomsnittliga dödligheten på en bra bit över femtio procent. 

Och så illa är inte det som sker just nu, långt ifrån. Ska man alls göra någon jämförelse mellan det nya viruset och någon av dess oräkneliga historiska föregångare så ligger snarare den spanska sjukan närmare till, den förödande influensa som spreds under åren 1918-19. 

Men även den jämförelsen haltar, för det viruset var troligtvis betydligt farligare än coronaviruset. Särskilt svårt den gången var att sjukdomen drabbade unga vuxna med sådan kraft, vilket bidragit till att just spanskan levt så starkt i folkminnet. För att unga människor dör har alltid varit särskilt svårt för ett samhälle att hantera. Men att även tidigare friska var så utsatta innebar också att sjukvårdsarbetet blev ovanligt farligt. 

I Jämtland avled till exempel fyra unga sköterskor på bara någon vecka under hösten 1918, två på Östersunds lasarett och två i det lilla samhället Åsarna. I en kommentar från sjuksköterskornas fackorgan hyllades de döda på ett sätt som visar vilken slags offervillighet man då förväntade sig av Sveriges sjuksystrar:

”På ett hedersamt sätt ha de slutat sina liv – mitt i arbetet utan tanke på egen risk. En bättre död finnes ej”.

Nej, ett sådant läge är vi ändå inte i i dag. Kanske ska man i stället jämföra med den så kallade svininfluensan, H1N1, ett utbrott som började i Mexiko 2009 och sedan snabbt spreds över världen? Den pandemin hade av allt att döma potential att bli betydligt farligare än den vi upplever i dag, men i slutändan blev följderna lindrigare, framför allt eftersom ett vaccin snabbt kunde tas fram. Ändå krävdes den gången minst 20.000 dödsoffer världen över om bara man räknar de laboratoriebekräftade fallen, som kan dölja ett mörkertal på tio gånger så många (vilket ändå innebär lindrigare följder än en vanlig säsongsinfluensa).

Att många människor trots allt kommer att smittas, och att en liten andel av dessa kommer att dö, går inte att undvika

Av det pågående utbrottet kan man för övrigt dra vitt skilda slutsatser. Kommer det handla om en relativt begränsad spridning, vilket trots allt tycks vara på väg att bli resultatet i Kina och Sydkorea – eller kommer de spektakulära farhågor man har i Tyskland att infrias, där det talas om att så många som 60-70 procent av befolkningen kan insjukna? 

Sanningen är att ingen riktigt vet. Inte ens smittskyddsexperterna som ägnat sina yrkesliv åt dessa frågor kan vara säkra. Men vissa saker är det ingen tvekan om. Ett vaccin kommer att kunna tas i bruk först om ett år, i bästa fall. Fram till dess gäller det att försöka hålla nere spridningen så mycket som möjligt, så att inte antalet sjuka vid ett och samma tillfälle blir så många att sjukvården inte klarar av att hantera dem. 

Att många människor trots allt kommer att smittas, och att en liten andel av dessa kommer att dö, går inte att undvika. Så har det alltid varit när epidemier av det här slaget sprids – vilket alltså har skett många gånger tidigare, långt innan de senaste decenniernas accelererande globalisering. Förr, när spridningen gick långsammare, hade vi å andra sidan betydligt mindre möjligheter att begränsa eländets omfattning. Ska man någon gång behöva uppleva en pandemi av det här slaget, så föredrar jag att göra det just nu.

Panik är med andra ord inte en rimlig reaktion på det som sker. De allra flesta av oss som lever i dag kommer att göra det även när coronaviruset har dragit förbi. 

Ytterligare en sak vet vi också. Alla de epidemier som prövat mänskligheten har haft en sak gemensam – de har fått den enskilda människan att visa sina rätta färger. I dag ser vi hur vissa försöker profitera på andras olycka och oro, genom att stjäla ansiktsmasker eller handsprit och sälja dem vidare. Andra tar inte den hänsyn till sina medmänniskor som situationen kräver och utsätter därmed omgivningen för stora risker. Medan ytterligare andra i stället börjar arbeta uppoffrande för det gemensamma bästa. Och dessa, de som tar ett djupt andetag och målmedvetet strävar vidare, är trots allt de flesta. 

För även det visar historien, det är erfarenheten som vi tar med oss från mänsklighetens urgamla kamp mot både små och stora farsoter – enskilda människor må vara bräckliga, men det samhälle som vi alla är del av är inte det.

Magnus Västerbro är historieskribent i Dagens Nyheter. Han skrev om det senaste pestutbrottet i Sverige i boken ”Pestens år” (2016).

Läs mer:

Ezio Mauro: Ett av de bästa sjukvårdssystemen håller på att kollapsa

Västerbros historia: Den antika pesten förändrade (nog) inte världen

Läs fler artiklar av Magnus Västerbro