Jag vet inte hur man gör när man dör; jag har ju inte gjort det än. Men jag har alltid trott att jag kommer att dö skrikande, i panik och förtvivlan.

Ända sedan jag var tolv år har jag lidit av svår dödsskräck. Jag minns dagen när det började, när insikten om min dödlighet slog mig. Jag gick över Hertsö torg, i Luleåförorten där jag då bodde, och såg upp mot himlen. Jag hade precis läst om universums oändlighet, och plötsligt, från en sekund till nästa, vällde insikten fram – rymden är oändlig, och jag kommer att dö. Det var parallella tankar, som förstärkte varandra, som tillsammans bultade fram den där fruktansvärda skräcken. En orsak till att jag var så rädd, tänkte jag då och länge efteråt, var att jag inte kunde tro på Gud, eller på någon slags andra sida över huvudtaget. När man dör, utplånas man för alltid. Tänk om man ändå kunde tro på ett annat liv, en fortsättning. Då kanske det skulle vara lättare? Så har jag ofta tänkt, och på något plan förbannat min otur – om jag bara kunde tro så skulle jag inte behöva vara så panikslagen.

Men måste det verkligen till sådana tröstande fantasier för att stå ut? Med tiden har jag börjat tänka på ett annat sätt. Kanske kan det trots allt vara möjligt även för en övertygad ateist som jag själv att se på döden med rak och stadig blick, utan att väja undan, blinka eller blunda.  

I den nya boken ”Alla kan dö” gör journalisten Anna Lindman och seriekonstnären Nina Hemmingsson just det – ser döden rakt i ansiktet. Plågade av en dödsskräck som verkar vara minst lika stark som min bestämde de sig för att söka upp döende människor och samtala med dem om vad som väntar. För en dödsfruktande människa låter projektet onekligen som en mardröm. Men det visar sig bli en förvånansvärt ljus resa. De dödssjuka kvinnor och män som Hemmingsson och Lindman möter är trots allt vid ganska gott mod. De har accepterat vad som håller på att ske och försöker göra det bästa av de dagar som de har kvar. Och detta gäller inte bara de som uttalat finner tröst i Gud. Även de ateister som kommer till tals uttrycker samma lugn inför den död som så hastigt närmar sig. Dessa iakttagelser bekräftas även av cancerläkaren Peter Strang, som citeras i boken. Han har varit med när flera tusen människor gått bort, och kunnat konstatera att de allra flesta dör utan alltför stora protester.  

Berättelserna som fyller Anna Lindmans och Nina Hemmingssons fina bok är drabbande, omskakande, men också hoppfulla. Och för mig, som precis studerat och skrivit om vad människor har tänkt och trott om livet efter detta från antiken fram till i dag, med utgångspunkt i tron på spöken och vålnader, finns det mycket i deras texter som låter välbekant. I alla tider har människor kämpat med att hantera döden, sin egen och andras, under stora plågor – men oftast har de ändå på något sätt lyckats acceptera den, när det verkligen gäller, när det är dags för dem själva att dö. Och det oavsett om de varit några av antikens så kallade hedningar, om de levt under den era som brukar beskrivas som självklart kristen eller varit födda senare, i denna vår sekulariserade tid. 

Det brukar ju annars sägas att dagens människor har ett onaturligt förhållande till döden, eftersom vi så sällan har kontakt med den. Numera dör förstås varje enskild människa lika ofta som förr – en gång – men i allmänhet gör man det mycket senare i livet. Den genomsnittliga livslängden har mer än fördubblats, från de cirka 30-35 år som länge var det vanliga, till drygt 80. Det innebär i sin tur att de flesta barn växer upp utan att behöva uppleva att deras föräldrar dör medan de själva är unga, och att de flesta föräldrar får se sina barn överleva till vuxen ålder. Och när man väl dör gör man det inte i hemmet, utan på sjukhus, utom synhåll för alla utom de närmast berörda.

På så vis kan man verkligen tala om stora förändringar när det gäller själva de fysiska omständigheterna kring döden och döendet. Tidigare, före 1900-talets mitt, dog man till exempel oftast hemma i sin säng. Länge fanns också de etablerade kristna ritualerna där som en tröst och ett stöd. 

”Den goda döden” var det etablerade begreppet, som det berättades om i särskilda böcker, där ars moriendi lärdes ut, konsten att dö. En god död skulle vara ett långsamt avskedstagande, med släktingar, vänner och grannar närvarande vid dödsbädden. Till sist skulle prästen ge den döende den sista smörjelsen, vilket tänktes vara en förutsättning för en lycklig fortsättning på den andra sidan. Sedan skulle kroppen tvättas, svepas. Och därefter skulle alla som känt den döde samlas för att festa, länge och väl. 

Döendet som en kollektiv process med andra ord, och som sådan djupt meningsskapande. Men var det verkligen så det gick till? Det är ganska tveksamt. Idealet om ”den goda döden” var just ett ideal, och långt ifrån alltid verklighet. Som historikern Philip Morgan har påpekat var medeltidens ars moriendi-böcker skrivna med utgångspunkten att människor inte gjorde rätt. Man måste därför uppfostra dem i konsten att dö som en god kristen. Präster kunde till exempel klaga över att anhöriga väntade för länge med att kalla på dem, för att de inte ville acceptera det som höll på att ske, och att man därför inte hann med den sista smörjelsen. 

Så småningom kom hur som helst nya seder. Under 1700-talet började allt fler tala om att en hastig död är bättre än en långsam – för att slippa lida, men också för att minska risken för att den döende skulle bete sig opassande under den sista stunden i livet. Under 1800-talet skedde förändringarna sedan ännu snabbare. Prästens roll vid dödsbädden minskade till förmån för läkarens. Det blev ovanligare med de stora, nästan offentliga avskeden som förr varit en del av idealet. Och när personen ifråga sedan var död togs liket allt oftare om hand av särskilda begravningsentreprenörer istället för av de anhöriga. Hanteringen av de döende och döda blev allt mer sekulariserad, professionaliserad och individualiserad – trender som sedan förstärktes ytterligare under 1900-talet och in i nutid.

Samtidigt växte kritiken. Redan mot slutet av 1800-talet talades det om att detta var just ”onaturligt”, och ett uttryck för att människor förlorat det självklara förhållningssätt till döden som man tänktes ha haft tidigare. Men som den svenska historikern Eva Åhrén Snickare skrivit så innebär den tanken ett stort mått av romantisering av det förflutna. I själva verket skedde förändringarna just för att det gamla sättet upplevdes som problematiskt. Den nära hanteringen av de döda i hemmen kunde till exempel vara ohygienisk, och de långa och utdragna döendeprocedurerna både speglade och förstärkte den gamla tidens klassklyftor.

Vi är alla fysiska varelser som en dag kommer till den punkt då vi tvingas uppleva detta med att lämna livet bakom oss.

Även författaren Lasse Berg är skeptisk till tanken att vi i dagens samhälle skulle ha ett ”onaturligt” sätt att förhålla oss till döden. I sin bok ”Ändå inte försvunnen”, som utgår från hans vuxna dotters död och berättar om sorgens natur ur ett evolutionärt perspektiv, vänder sig Berg särskilt mot synsättet att man i andra kulturer skulle ha ett mer ”äkta” sätt att förhålla sig till detta med att dö. Enligt Berg speglar sådana tankar i första hand en exotisering av det främmande, men utgör också en ytlig och ogenomtänkt kritik av det moderna. ”Jag har nog svårt att tycka”, skriver han till exempel, ”att de som i Botswana sitter och gråter i den dödes hem i tre dagar, eller de på Nya Guinea som låter kroppen ruttna i ett träd i närheten, eller som i en annan stam kanske äter upp den döde anförvantens hjärna, på något sätt skulle ha en sannare eller mer naturlig inställning till döden.”

Ja, nog är det så. Egentligen skulle man kunna säga att det bara finns ett ”naturligt” och ”äkta” sätt att hantera de döda, och det är att låta dem ligga där de faller. Allt utöver detta är kultur. Kanske känner vi oss obekväma med det nya sättet att dö, på sjukhus omgiven av särskilt utbildad personal, helt enkelt för att vi inte har vant oss vid det ännu. Föreställningar kring döden ändras i allmänhet mycket sakta. I själva verket hör dödsriterna till de mest trögrörliga av alla kulturella uttryck som undersökts. Och är det inte så att de stora förändringar som man lätt lägger märke till i själva verket är just ytliga – att det handlar om utanpåverket och inte om hur människor egentligen reagerar på döden i sig? 

Det är i vilket fall det tidlösa och oföränderliga i mötet med döden som man blir påmind om i Anna Lindmans och Nina Hemmingssons bok. Och i deras fall handlar det alltså om en betydligt ljusare bild än den man oftast får när man tänker och talar om saken. Vilket inte minst visar sig när de summerar sitt projekt. Mötena med alla dessa döende har faktiskt hjälpt dem, och lindrat skräcken de lidit av så länge. De har helt enkelt fått en påminnelse om att vi alla är en del av en döende gemenskap. Vi är alla fysiska varelser som en dag kommer till den punkt då vi tvingas uppleva detta med att lämna livet bakom oss. En liknande insikt slog mig under arbetet med min bok ”Vålnadernas historia”, när jag lyssnade på alla klagande, sörjande men också intensivt kärleksfulla röster ur historien. Vittnesmålen från några av de människor som i alla tider tvingats försöka bearbeta sin egen död, och sina nära och käras, och som gjort det på det enda sätt som är möjligt – så gott det går.

Snart kommer jag att vara en av dem. Och kanske kan jag lyckas göra det, jag med. Kanske är det som Anna Lindman och Nina Hemmingsson till sist konstaterar: att det finns en fysisk kunskap i oss alla, som bara väntar på att aktiveras. Precis som vi vet hur vi ska göra för att amma när vi är nyfödda, och när vi sedan är lite större vet hur man gör när man står och går, och sedan vet hur man gör när man blir förälskad, när man känner åtrå och har sex. Och sedan kanske till och med föder barn, om man har de fysiska förutsättningarna för det. ”Det är så mycket som människodjuret liksom bara kan”, skriver de. ”Vi har samma inneboende kompetens att kunna hantera vår egen död. ”

Ja, så är det säkert. Också jag kommer nog att kunna dö när den stunden kommer. 

Läs fler texter av Magnus Västerbro