Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-14 22:53 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/malena-ernman-och-svante-thunberg-som-samhalle-fornekar-vi-allvaret-i-klimatkrisen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Malena Ernman och Svante Thunberg: Som samhälle förnekar vi allvaret i klimatkrisen

Vi står inför en icke-ideologisk revolution som kommer förändra allt. Men klimatkrisen behandlas inte som en allvarlig kris av politiker, näringsliv och medier. Varför förnekar så många kalla fakta, undrar Malena Ernman och Svante Thunberg. 

”Förra veckan läste jag om 15-åriga Greta Thunberg. Efter Sveriges varmaste sommar någonsin bestämde hon sig för att strejka från skolan och sitta framför riksdagshuset för att få politiker att vakna i klimatkrisen. Hon vet att det är slutpratat. Det är tid att agera”.

Det är FN:s generalsekreterare Antonio Guterres egna ord. De avslutar hans linjetal i generalförsamlingen den tionde september och det skrivna talet skickas ut i ett pressmeddelande från FN och citeras av journalister runt om i världen. 

Men när man ser på talet i TV så märker man att några stycken av texten är struken. Orden om vår dotter Greta till exempel.

Och det är ju rätt självklart förstås. För när man närmar sig den egentliga innebörden av Guterres ovannämnda ord så inser man att i september 2018 kan inte en generalsekreterare för FN gå ut och uppmana barn att strejka från skolan. Han kanske vill men han kan inte uppmana till civil olydnad.  

Inte än. 

Men de strukna orden berättar också en historia. De signalerar att vi befinner oss vid en brytpunkt. 

En osynlig gräns som vi snart kommer att passera.

Frågan är när?

I morgon? Nästa år? 

Och hur viktig är egentligen en existentiell kris? 

Är den värd några uppoffringar?

Och när är det där ”nuet” som alla klimatpolitiker alltid pratar om?

Läs mer: Malena Ernman: ”Vi bränner ut oss på en utbränd planet” 

Vi befinner oss drygt femton månader från det att Johan Rockström tillsammans med några ledande röster inom klimatforskningen gav oss 3 år att vända utsläppskurvan brant nedåt i rapporten ”Three years to safeguard the planet”. Vi befinner oss mindre än två år från då FN:s generalsekreterare menar att vi måste ha påbörjat den omställning som saknar allt motstycke; annars ”hotas vår existens”. 

Vi är 18 år från att enligt IPCC:s beräkningar (givetvis kraftigt urvattnade av så gott som alla världens ekonomiska intressenter som får sitta med och efter bästa förmåga, försöka förringa framtida faror) riskera sätta igång en så kallad run away greenhouse-effekt.

Vi står alldeles inför en icke-ideologisk revolution som kommer förändra allting – vare sig vi vill eller inte.  

Men vi befinner oss också i en kris som aldrig vid ett enda tillfälle har behandlats som en kris av samhälle, medier eller våra folkvalda politiker.

Löpsedlarna uteblir.

De extrainsatta nyhetssändningarna uteblir.

Krismötena uteblir.

Kändisuppropen uteblir.

De ändrade vanor som följer i spåren av en pågående kris lyser med sin frånvaro.

Läs mer: Ulf Danielsson: Förstår vi hur hotade vi är av klimatförändringarna?  

Några enstaka individer gör vad de kan för att med sina små symboliska handlingar signalera krismedvetenhet. Men vi är flockdjur och så länge våra flockledare inte uppträder som om vi befinner oss i akut fara så kommer så gott som ingen uppfatta stundens allvar. 

Som samhälle fortsätter vi att förneka. Vi tror att alla vet. Vi tror att vi gör det som måste göras. Men sanningen är att så gott som ingenting görs. Åtminstone ingenting som syns på kurvorna, som bara fortsätter uppåt och uppåt – vad än våra politiska företrädare försöker få oss att tro. Varje dag gör vi nu av med svindlande 100 miljoner tunnor olja – och den den ohållbara prognosen bara fortsätter uppåt och uppåt. 

Okunskapen om hållbarhetskrisens innebörd och verkan är enorm. Men okunskapen om okunskapen är om möjligt ännu större och det kan vi inte bara beskylla politikerna för. Det huvudsakliga ansvaret för det ligger hos massmedia, för utan en opinion kan ingenting göras av någon. För hur kan vi sätta press på våra politiker när nästan ingen känner till de fulla konsekvenserna av vårt katastrofala ekologiska fotavtryck? 

Läs mer: Björn Wiman: Det här handlar om världens genom tiderna största nyhet 

Under det gångna året har ledande forskning bland annat rapporterat om hur luftföroreningarna som kommer försvinna när vi en dag – oundvikligen – lämnar oljesamhället bakom oss, redan döljer en uppvärmning på mellan 0,5-1,1 grader celsius som kommer adderas till den värmeökning som redan i dag ligger på drygt en grad över förindustriella temperaturer. Man har rapporterat om en abrupt upptining i Arktis som riskerar att rita om alla framtidsscenarier på grund av de enorma mängder metangas som frigörs i processen. 

Det är två exempel på existentiella nyheter. 

Men inget av detta har genererat några löpsedlar eller rubriker. Inte ens en enda svensk nyhetsnotis faktiskt. Trots att landets ledarsidor har bedyrat att ”klimatet är vår tids ödesfråga”. Vi som varje dag bevakar frågan ser hur tiden rinner ifrån oss. Och orimligheten i rådande nyhetsvärdering är nästan omöjlig att ta in. 

”Det saknas insikt om de radikala förändringar som krävs”, säger professor Johan Rockström. Och visst är det så. För var skulle vi ha fått den informationen ifrån?

Från politiker som kämpar för ytterligare en kort mandatperiod?

Från forskare som inte hörs? Eller från forskare som hörs men som inte vill riskera sin popularitet? Från näringslivet vars lobbyorganisationer öppet motarbetar klimatmålen? Från chefredaktörer som bortser från sitt ansvar? 

När en genomsnittlig allsvensk fotbollsmatch får betydligt större medialt genomslag än då FN:s generalsekreterare  säger att ”klimatförändringar är det största hotet mot mänskligheten”, så sänder det ett tydligt, förminskande budskap gällande klimat och hållbarhetsfrågor. 

Rapporterna är många men rapporteringen är minimal och vi människor kan varken förneka eller förtränga någonting vi inte vet. 

Det är i början av oktober år 2018 och vi befinner oss precis på den plats där var och en med insikt måste börja ta sitt villkorslösa ansvar. Hur obekvämt, olönsamt eller impopulärt det än må vara. Tiden för allmänna uppmaningar, som att ”ta klimathotet på allvar” är över. Nu är tid för knivskarpt klarspråk följt av omedelbar handling och fullkomligt fokus.

I krisen ändrar vi våra vanor.

I krisen är vi kapabla till vad som helst.

Vårt hopp vilar främst i det faktum att så få av oss har tillräcklig insikt i den akuta klimat- och hållbarhetskris som nu hotar vår civilisation. Och att så många har möjlighet att ändra på det. 

Ju större plattform vi har desto större är vårt ansvar. 

Vi måste göra allt vi kan för alla våra marginaler är slut.

Nu är tid att lämna kartan och beträda ny mark. 

 

Författare till den aktuella boken ”Scener ur hjärtat” (Polaris) som väver samman klimatkrisen med en personlig familjekris.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.