Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/malena-ernman-upptrader-pa-dn-konserten-manniskor-vill-vara-med-det-ar-darfor-allsang-gar-sa-bra/

Kultur

Malena Ernman uppträder på DN-konserten: ”Människor vill vara med, det är därför allsång går så bra”

Foto: Magnus Hallgren

Malena Ernman tackade med kort varsel ja till att ersätta Sven-Bertil Taube som solist på DN-konserten. Det är så hon vill ha det, mezzosopranen: snabba ryck och att låta kaoset sporra och förädla yrkeslivet. Men på scenen vid Sjöhistoriska kommer hon bara att känna glädje, berättar hon: ”Att mitt jobb är att sjunga, det är en sann ynnest.”

”Jag är som allra bäst när det blir strömavbrott innan direktsändning i tv så att ingen hinner repa och man bara måste lösa allt där och då i stunden, eller när nån har blivit sjuk och jag måste kasta mig på flyget för att sjunga en utsåld konsert för 2000 personer i London och får noterna när jag landat”, står det i ”Scener ur hjärtat” den memoarbok om en familj i kris och en utbränd planet som Malena Ernman skrivit tillsammans med make Svante Thunberg och sina två döttrar Beata och Greta Thunberg.

Ja, hon älskar kaos. Det sporrar och förädlar. Så länge kaoset är hennes eget och så länge det rör yrkeslivet gör det henne bara bättre. 

 Och nu är det lite kaos, på flera plan. Malena Ernman kommer direkt från en löprunda, en lätt eftersvettning bryter fram i hårfästet. Kvällen innan medverkade hon i Allsång på Skansen. Och egentligen måste hon rusa iväg för att repa. Malena Ernman har med kort varsel tackat ja till att sjunga DN-konserten efter att Sven-Bertil Taube tvingats ställa in sin medverkan av hälsoskäl.

 Hon har sjungit den en gång förut. Det var 2009 med Henrik Dorsin som konferencier. De som var där den gången minns kanske att Malena Ernman efter sista numret slängde upp en paff Dorsin på axeln och bar honom av scen. Ett sant Ernman-infall.

Årets repertoar har hon satt ihop tillsammans med Stefan Forsberg, chef för Stockholms konserthus, och för musiken står Kungliga Filharmonikerna. 

  – Det gick på en kvart att bestämma vad jag skulle sjunga. Jag har alltid varit sån, snabb alltså. Men så har jag och filharmonin också en stor gemensam repertoar, jag är ju trots allt klassisk sångerska, säger Malena Ernman.

Foto: Magnus Hallgren

 Klassiskt blir det, mest barockmusik förstås, den genre som Malena Ernman med sina kvicka koloraturer och sin fysiska operastil blivit ett världsnamn inom. Därtill framför hon ett par samtida, svenska sånger: ”Min plats på jorden” och ”Garbiellas sång” från filmen ”Så som i himmelen”.

 – Först vill jag göra något där orkestern och jag får tillfälle att briljera lite, för jag är fåfäng. Och briljera får vi i barockmusiken. Sen vill jag att det ska vara folkligt. Kommer man till konserten vid Sjöhistoriska ska man få höra något man känner igen och tycker om. 

 Det tekniskt avancerade och det folkkära har kommit att bli artisten Malena Ernmans signum. Hennes årliga sommarkonserter i Dalhalla kännetecknas av lediga övergångar från opera till folkmusik och pop, och av en särskild intimitet mellan scen och publik. Jag frågar hur hon gör. Hon lyfter ögonbrynen. 

– Det är lätt, jag pratar med publiken, säger hon och fortsätter:

– Människor vill bli sedda, delta, vara med, det är därför ett koncept som allsång går så bra. 

 Publiktillvändheten märks även i valet av de klassiska styckena. Lascia ch’io pianga, DN-konsertens andra nummer, brukar kunna få också mer musikovana lyssnare att sluta ögonen i lättad inlevelse och uttrycka fraser som: ”åh, just det, det här är ju från den där filmen”. Den åsyftade filmen varierar visserligen; stycket är ledmotiv i såväl Bo Widerbergs ”Lust och fägring stor” som i Lars von Triers ”Antichrist”. 

 Lascia ch’io pianga – på svenska ”låt mig gråta” – är hämtad från Händels opera Rinaldo. I arian sörjer karaktären Almira sitt öde. Hon har blivit bortförd från den hon älskar och det enda hon kan göra i sin fångenskap är att be om nåd.

 – Det är absolut en sorgesång men sorgen är inte i mig när jag sjunger. Artistens jobb är aldrig att själv känna, utan att frammana känslor hos publiken. På så sätt måste framförandet av en låt alltid vara utan egensyfte, säger Malena Ernman.

 Så du gräver inte i egna känsloerfarenheter för att nå fram till ett uttryck?

 – Nej, då kan jag inte sjunga. Skulle jag gräva upp min egen sorg när jag framför en låt som exempelvis Lacsia ch’io pianga skulle jag inte kunnat stå på scen över huvud taget. Det handlar inte om att jag är okänslig, tvärtom, jag är alltid nära bristningsgränsen, nära gråten. Därför tänker jag alltid teknik när jag sjunger, tekniken håller allting samman.

 En annan sång ur konsertens repertoar är Rosinas aria ”Una voce poco fa” ur Rossinis ”Barberaren i Sevilla”. Den unga Rosina beskrivs ofta som en komisk rollfigur. I operan är hon föremål för flera mäns begär, hon bollas runt, kurtiseras och narras för att i en pikant scen bestraffas med smisk av sin förmyndare, tillika en av uppvaktarna.                

– Jag sjunger knappast detta stycke för operans fantastiska handlings skull. Jag sjunger det för musiken, sen kan man ju gärna skruva till det hela, skoja lite med den där handlingen, säger Malena Ernman och fortsätter i allvarligare ton.

– Men att Rosina skulle vara komisk, nej vet du vad. Det skrevs inga roliga roller för kvinnor inom klassisk opera. Kvinnorna var ammor, hönshjärnor eller offer. Men säger man det är det alltid någon som kommer dragandes med Carmen, som om inte hon som femme fatale också vore ett slags offer. Det är väl därför jag inte helt tål klassisk opera längre. 

 Det har gått fem år sedan Malena Ernman gjorde sin sista operaföreställning och bytte de internationella solistrollerna mot en musikalinriktad karriär i Sverige. Skälen var flera, de förlegade operakaraktärerna ett. Ett annat gällde klimatet – Malena Ernman flyger inte längre – och så behövde hon finnas till hemmavid, för döttrarna Greta och Beata Thunberg.

Beslutet kom hastigt, i samband med att hon spelade Händels opera Xerxes på konsthallen Artipelag. Uppsättningen var något av ett unikum på den svenska musikscenen, den producerades utan statliga bidrag eller stöd från någon musikinstitution, pengarna kom från Ernmans egen ficka. Men en dag var orken och lusten slut. Med ens visste hon att hon var klar med operan. 

 – Det händer så allvarliga saker i världen, det är så mycket som inte står rätt till. Jag har varken tålamod eller intresse längre att befinna mig inne en sådan liten och intern värld som är operans. Det finns viktigare saker att ägna sig åt nu. Man måste komma ihåg att musik inte löser några världsproblem. Musik är när allt kommer omkring faktiskt underhållning. 

 Bara underhållning?

– Nja, jag ser ju att musik – konst – kan verka terapeutisk. Den kan ge tröst, ro, glädje. 

 Är det så den fungerar för dig?

– För tillfället är musiken bara glädje, den är inget jag analyserar. Den är energipåfyllning, och ofta ett slags räddning, jobb kan ju vara det när det är tufft på andra håll. Och sen att mitt jobb är att sjunga, det är en sann ynnest.

DN-konserten går av stapeln klockan 11.00 söndag den 11 augusti vid Sjöhistoriska museet i Stockholm – läs allt om dagen här.