Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Malin Ullgren: Även en tillfällig bostadslöshet är långsamt ­nedbrytande

Bostadslöshet leder till en känsla av att man inte riktigt kan upprätta en gräns kring sig själv, till skyddslöshet. Bland annat därför är frågan ”Vem har rätt till en bostad?” viktig.

I helgen spreds en text av kocken och bloggaren Anna Berglund (vidret.se), via SVT:s debattsajt. Anna Berglund hade skrivit ett brev till Fredrik Reinfeldt, där hon ställde en enkel fråga: ”Vem har rätt till en bostad?”

Oerhört bra fråga.

Själv har hon under sina fem år i Stockholm flyttat ungefär två gånger per år. Fortfarande bor hon i andra hand.

Många, särskilt inflyttade stockholmare, delar Anna Berglunds erfarenhet. Själv minns jag att det kändes lite spännande att flytta i taxi och på buss de första gångerna. Sedan var det något som hände, något som gjorde att bostadslösheten blev ångestfylld och inte längre var ett adelsmärke för det unga livet. Kanske för att man inte är så ung när man är över 25. Och att det är obehagligt att plötsligt inte kunna svara på frågan om vilken adress man har, för man inte kommer ihåg för att man har bytt så ofta.

Även en bostadslöshet som man innerst inne litar på är tillfällig, även om den varat i flera år, är långsamt nedbrytande. En känsla av att man inte riktigt kan upprätta en gräns kring sig själv. Skyddslöshet, faktiskt.

Anna Berglund påpekar i sitt brev till statsminister Reinfeldt att hon inte kan få ekonomisk hjälp av sina föräldrar till en bostadsrätt. Synd, eftersom mer än hälften av stadens lägenheter numera är just bostadsrätter. Samtidigt måste vi utgå från att Berglunds situation är helt normal. Det är helt normalt att föräldrar inte kan låna ut eller ge sina barn 100 000 kronor, eller flera hundra tusen, till handpenningen. Det är vanligt att man inte tjänar så mycket att man kan få ihop till en handpenning.

Resursstarka föräldrar har blivit en viktig förutsättning för att unga vuxna i Stockholm och Göteborg ska få någonstans att bo. Hyreslägenheterna är redan alldeles för få. Ändå domineras nybyggandet av bostadsrätter och småhus.

”Vem har rätt till en bostad?” Ett svar, med stadig förankring i verkligheten, är alltså att den som har föräldrar med bra ekonomi har rätt till en bostad.

Min egen lägenhetslösa historia är helt dominerad av minnet av branden. En kastrull med olja i tog eld, jag såg det för sent, och gjorde en sorglig panikkalkyl: ”Jag hyr svart i andra hand, så jag vågar inte ringa brandkåren, för tänk om fastighetsägaren får veta då? Jag släcker själv.”

Det visade sig svårt, även om det gick. Under tiden hann jag dra i mig så mycket rök att jag fick tillbringa en natt på akuten med syrgas och kortison.

I efterhand har jag funderat på vad man har för konstig mental läggning om man släcker en lägenhetsbrand på egen hand. Ingen stor eld men desto mer rök. Jag var helt enkelt räddare för att min bekant skulle bli av med sitt förstahandskontrakt än att jag själv skulle skadas. Hade jag ingen som helst självbevarelsedrift? Jo, jag tror att jag hade mycket överlevnadsvilja i mig, egentligen. Jag tyckte nog att min panikkalkyl var rationell. Med lager på lager av bostadslöshetens maktlöshet hade jag fått ett sådant tunnelseende att jag inte längre förstod att eld är farligare än ett avslöjat svartkontrakt.

Att bo på en plats du egentligen inte får bo på, att inte ha ett eget hem, gör saker med en. När svaret på frågan ”Vem har rätt till en bostad?” i praktiken är ”Inte du”, tas något ifrån en.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.