Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Benny Fredriksson sjöngs fram ur skuggorna

Benny Fredriksson.
Benny Fredriksson. Foto: Claudio Bresciani/TT

Minnesstunden för Benny Fredriksson gjorde den döde starkt närvarande. Djupt sorgligt och mycket vackert. 

”Jag bär på en grundläggande osäkerhet i själva tillvaron. En beredskap för att allt kan försvinna, privatlivet, yrkeslivet. Skulle jag förlora allt, skulle jag inte bli förvånad. Jag hade det inte från början, inget i mig säger att jag alltid kommer att ha det. Det är faktiskt ingen neurotisk känsla, tror jag. Snarare är det så att vetskapen om att allt kan förloras ger mig en livskänsla.”

Så sade Benny Fredriksson i slutet av 2009 när jag intervjuade honom flera gånger för boken ”Det skall åska och blixtra kring vår teater. Stockholms Stadsteater 1960–2010”. 

I måndags hölls ”En kväll för Benny”, med en minnesstund i Jacobs kyrka och senare en föreställning på Kulturhuset Stadsteatern. Det är alltid både djupt sorgligt och mycket vackert att se hur människorna kring någon som just har gått bort förmår göra den döde så närvarande.

Både i kyrkan och på teatern framstod det som märkligt att inte Benny Fredriksson var där själv, när hans kärlek till skönheten, den förhöjda livskänslan och koncentrationen på nuet var så påfallande genom sångare, musiker och skådespelare, som tillsammans sökte kärnan i honom genom konsten.

Att han i samband med mediegranskningen i december lämnade teatern han älskade och att han kom att ta sitt liv var också mycket närvarande, i framträdanden och i tankar och samtal under kvällen. Med den våldsamma förlusten i botten av allt, blev föreställningen på Stora scenen inte mindre än fantastisk. 

Läs mer: Benny Fredriksson hyllas på sin teater 

Det var som om varje steppsteg, varje replik och ton i sig sammanfattade en teaterns raison d’être: då det som sker på scen är ett erkännande av andras existens, ett ömsesidigt seende.

När en man med rosa skjorta och snygga kostymbyxor till slut dök upp vid scenkanten var det som om han sjungits fram ur skuggorna av en föreställning helt i hans smak: Benny Fredriksson, med karakteristiskt framåtlutade och böjliga kroppsrörelser, som sin vana trogen tackade publiken för att den skaffat barnvakt och åkt tunnelbana för att komma till teatern. 

Det var skådespelaren Jan Mybrand som gestaltade sin chef, och som snart fick sällskap av ännu fler kolleger i rollen som Benny Fredriksson.

Det var genialt. Inte bara för de förlösande skratten, utan framför allt för att imitationerna fångade den djupt kända känslan hos alla oss som någon gång har förlorat en nära människa: Hur kan han vara borta? Var är han? Och så då detta tröstande svar, som bara är möjligt på teatern: Här! Han är här!

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.