Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-27 07:38

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/malin-ullgren-de-viktigaste-forfattarna-kan-man-inte-mota/

KULTUR

Malin Ullgren: De viktigaste författarna kan man inte möta

Bokkrönikan. Malin Ullgren om den inre läsaren.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
DN Text

En annons i DN skickar mig 20 år bakåt i tiden, och en skamkänsla sprider sig i kroppen. Eller snarare en känsla av att vara en gepard i sekelskifteskläder. I annonsen finns en stor, fin bild på Astrid Lindgren och informationen gäller ”Astrid Lindgren-konferensen 2017: Läsande, lärande, medborgarskap”.

Att se bilder på just denna författare borde vara oproblematiskt, varmt. Särskilt för någon som inte alls kände henne. Men förutom några av mitt livs största läsupplevelser, förknippar jag också Astrid Lindgren med ett stort misslyckande som journalist. Detta misslyckande var i sin tur en direkt konsekvens av att ha varit en hängiven, vidöppen läsare som inte kunde låta bli att själv dikta vidare på berättelserna.

1997 var jag praktikant på DN Kultur, ömsom paniskt förskräckt (och jag menar panisk, jag fick torgskräck och yrsel i den ändlösa personalmatsalen Två Drakar), ömsom lugnt övertygad om min ovedersägliga talang, på gränsen till stilistiska geni. Jag oscillerade mellan dessa poler, gjorde intervjuer och skrev texter och hade panik.

I mars 1997 skickades jag ut på ett litet lagom uppdrag. Det gällde en smygvisning av en kommande, tecknad Pippi Långstrump-film. Före visningen, eller om det var efter, kom den 89-åriga författaren upp framför bioduken och sade något Astrid Lindgrenskt.

Jag tog inte risken med Astrid Lindgren för 20 år sedan.

Redan där började jag reagera fel; fel ur journalistisk synpunkt. Jag genomfors av genans, eller sorg, något både intensivt och grumligt var det i alla fall, över att min barndoms klarast lysande stjärna, fast på en avlägsen himmel, tycktes ge publiken vad den ville ha: lite finurlig ”Astrid”.

Filmen visades. Jag tyckte att den var vidrig. Tyckte att Astrid Lindgren, närmare 90 år, hade lurats att godkänna detta Pippihaveri.

I foajén satt hon sedan på en stol, till synes inträngd av en lång kö journalister och andra inbjudna. Men jag klarade inte av att ställa mig i kön och fiska upp en Astridreplik att ha med mig tillbaka till tidningen, vilket var det viktigaste jag kunnat uträtta där. Fotografen frågade mig om jag inte skulle ansluta till kön. Jag avledde hans rimliga förslag, hänvisade till tidsbrist och ”ska ändå bara bli en kort grej i tidningen”.

Det var inte alls vad det handlade om. Det handlade om att jag inte klarade av att konfrontera min inre författare med verklighetens Astrid Lindgren. Jag tålde inte att se att hon var 89 år, i mina ögon pytteliten och jätteskröplig, att hon satt där som en trofé för filmbolaget, kombinationen av hovsamhet och råa intressen hos alla i rummet (i mitt huvud var det så). Dessutom var jag rikigt, riktigt rädd att hon skulle verka snurrig. Jag kom tillbaka till redaktionen, avfärdade hela grejen och saxade in ett pratminus från TT i min notis. Ingen stor sak, känslokaoset begränsades till min insida.

Men den halvt löjliga, halvt rörande episoden har stannat i mig som en obehaglig påminnelse om att jag en gång varit mer beundrare, mer läsare, än journalist.

Sedan dess har jag i stort sett inte varit rädd för att träffa någon. Det finns ingen levande författare som kan aktivera min inre läsare till panikens grad.

I dag är fan fiction ett etablerat begrepp; det vill säga vidarediktning på etablerade verk, som läses av andra fans. Den form av fan fiction som många läsande barn ägnar sig åt är mer privat, i alla fall var det så för mig.

Jag var i sexårsåldern när jag läste ”Madicken och Junibackens Pims” och jag betraktade ännu inte sista sidan i en bok som något definitivt, inte över huvud taget, faktiskt. Förutom Lindgrens berättelser om Madicken, älskade jag geparder, och slog därför samman mina fascinationer och blev i fantasin Madickens kompis – en flicka som kunde förvandlas till gepard. Jag minns fortfarande min egen vidarediktnings svårlösta detaljer – jag ville gärna vara klädd i likadana förklädesklänningar som Madicken, vilket inte tedde sig lika snyggt om de satt på en gepard.

Kanske var det hela det här minnet som vällde fram på biografen 1997, minnet av min egen konstiga inre saga byggd på Astrid Lindgrens böcker. Skammen över att ha varit barn och haft fantasi? Vissa läsningar går så djupt in i en, kanske särskilt de första i livet, att de inte längre tål närvaron av en verklig författare. En sorts konkurrens om rätten till verket?

Det märkliga med min fantasi om att vara en gepard i sekelskifteskläder är att precis samma år som jag tänkte ut den kom en vuxen författare ut med en novell om att vara flicka och förvandlas till ett vindsnabbt kattdjur: ”The tiger’s bride” från 1979 ingår i Angela Carters samling ”The bloody chamber and other stories”, hennes vidarediktning på berömda sagor av bland andra Charles Perrault och bröderna Grimm. Själv kallade Carter det hon gjorde för ”omformulering”.

I hennes tolkning är tigerflickan förstås både en fråga om frihetslängtan och om sexuell frigörelse – så raffinerad var inte min inre saga.

Men det där mötet med en annan hjärna som förmedlar insikten att till och med ens konstigaste tankar redan är tänkta gör läsning så intim. Nästan som om det var kärlek.

Att möta resten, allt det som omger det lilla utsnittet, det som är människan i hennes verkliga helhet, är riskabelt.

Jag tog inte risken med Astrid Lindgren för 20 år sedan. Dålig journalist, men djupt lojal med min inre sexåriga läsare.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt