Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Du har fått lära dig att acceptera det mesta utom våldtäkt

Därför får metoo-kampanjen så stort genomslag. Hör DN:s Åsa Beckman och Malin Ullgren.

Malin Ullgren om vad Metoo-kampanjen väcker.

Under de senaste veckorna har händelser kommit tillbaka till dig, sådant som du inte har tänkt på på 20, kanske 30 år.

De tycks handla om någon annan. Erfarenheter som är så gamla och förbisedda att de knappt hände dig, snarare den du var.

En diskretare flicka, en tåligare kvinna.

Någon som ännu inte hade läst den kollektiva berättelsen ”Me too”, där miljoner korta vittnesmål tillsammans blivit en enda stor kvinnoskildring.

Innan visste du att tänka på dina erfarenheter som sidohändelser. Ingen av dem bär en egen historia med början, mitt och slut. Du vet det, för du har lärt dig att vänta dig att män kommer att försöka saker mot din vilja. Det är ingen större dramatik, bara något att hantera i stunden och så försöka undvika våldtäkt.

Du har lärt dig att du får svära och slå bort, men inte reagera för starkt, eftersom du inte är hysterisk, inte humorlös, inte frigid. Tre viktiga saker du sköter om i din personlighet, i din kvinnoroll, och därför har du alltid reagerat med måtta, om alls. För du minns mycket väl hur det gick när du skällde ut de två manliga klasskamraterna på universitetet som hade skickat mejl om sina sexuella fantasier om dig: du fick höra från flera håll att du hade varit alltför hård när du blev arg. Killarna hade ju blivit sårade, känt sig tilltryckta av dig.

Det var ingen mening att försöka flytta på skammen, den fick du ta hand om själv. Så du vet bättre än att göra dramer av vardagens små händelser.

Författarna till skildringar av kvinnors liv vet det också. Det finns berömda romaner med övergrepp som tema, en del om hämnd. Men de flesta litterära skildringar av kvinnors erfarenheter dröjer inte alltför länge vid ofredanden och övergrepp. Så dramatiskt är det inte, bara ett livsvillkor.

Läs mer: Anna-Lena Laurén: Som kvinna får man aldrig göra männen obekväma

Litteraturen berättar så som du själv berättar, om du ens minns nog för att berätta. Erfarenheterna träder fram med ett bara lite skarpare brusljud.

Man kan ju inte kalla en sidohändelse för tragedi.

Ändå finns de hela tiden där, sidohändelserna som följer så självklart på berättelser om kvinnors liv. Spänningen i berättelsen bygger inte på om det ska hända, utan på vilket sätt, till vilken grad, och vem av alla män som ska göra henne något.

Det är inte manshat. Det är litterär realism.

Som den hastiga scenen i Jean Rhys ”Godmorgon, midnatt!”, där ett handlån på 100 franc från en manlig bekant slutar med en påtvingad kyss, som äcklar den kvinnliga huvudpersonen till illamående. Händelsen är över på någon sida; vad är det att dröja vid?

Lika förbipasserande är ditt eget minne av honom som kom fram till dig på en folktom hållplats och plötsligt hade fällt upp en stilett med spetsen mot din hals. Du bad honom ta bort kniven och då svarade han att han ville ha en kyss. Det fick han naturligtvis. Du tog nästa spårvagn och var så nöjd med att inte ha fått halsen avskuren, en kyss till en främmande man var rena kapet, närapå en vinst.

Och när du tänker på hur smidigt du klarade av mannen med stiletten minns du också hur diskret du hanterade klasskamraten på högstadiet som varje gång ni hamnade ensamma i en korridor alltid skulle trycka upp sin hand mellan dina ben. Du skämdes och äcklades och sade ingenting till någon. Men det är inget att gräma sig över nu, för 1980-talet var så länge sedan.

Det var samma tid som i Zadie Smiths ”Swing time”, där flickorna jagas av pojkar som sticker händerna innanför deras trosor, vilket på ett sätt är spännande, för man vill bli vald, attraktiv nog för det lilla övergreppet, som sedan inte är så roligt när man hamnar ensam med pojkarna i en tom skolsal. Ett par sidor bara, det räcker så, romanen handlar ju om flickor och kvinnor, de sitter väl alltid på några sådana historier.

Och så de andra sakerna, som är för intima, för känslomässigt krävande, eller hänger för tätt samman med män du inte vill såra för att kunna nämna det i en text, du tyckte ju om dem, det var väl något med situationerna och den där strukturen som skapade deras övertramp, de kan inte hjälpa, inte helt. Du accepterar det och du är tacksam över att du aldrig har blivit våldtagen.

Läs mer: Många anklagelser om sexövergrepp – men vad får man egentligen säga om andra?

Du lägger ribban där, precis som Zadie Smiths berättare i ”Swing time”: ”Jag varken förstod eller uppskattade den aspekten av min lyckosamhet förrän långt efter att jag blivit vuxen, när jag i fler fall än jag kunnat ana hos mina kvinnliga vänner, oavsett bakgrund, började upptäcka att deras egen period av barnslig sexualitet hade utnyttjats och förstörts av missgärningar, utförda av farbröder och morbröder, fäder, kusiner, vänner, främlingar. Jag tänker på Aimee: utsatt för övergrepp vid sju, våldtagen vid sjutton. Och förutom personlig lyckosamhet finns det geografisk och historisk lyckosamhet. Vad hände med flickorna på plantagerna – eller i de viktorianska fattighusen?”

Läs recensionen av Zadie Smiths ”Swing time”.

Precis så. Du har fått lära dig att acceptera det mesta utom våldtäkt, det är så världen har ordnat sin syn på kvinnors kroppar – den enda gränsen. Gränsen skapar både skräck och tålighet: den livslånga kampen för att slippa passera gränsen, acceptansen för allting före gränsen.

Som i ett urval av det du läst bara under de senaste månaderna, så fulla av dessa sidohändelser från andra sidan den gränsen:

I Agneta Pleijels ”Doften av en man”, en hastig scen i en lång berättelse. En våldtäkt med en sax mot halspulsådern, ett försök att fördela skulden och rollerna i det som händer, men ändå: ”Resten får betecknas som våldtäkt, fast hon inte gör motstånd.” Två, kanske två och en halv sida. Hemskt, inte oviktigt, men en mindre del i ett större resonemang.

I Sigrid Combüchens ”Sidonie och Nathalie”, en våldtäkt och ett dråp i självförsvar i fonden av berättelsen. Kvinnornas vaksamhet på nästa sexuella riskmoment ingår hela tiden i flykten, redan så full av andra hot. Det benämns kort här och där – vem föreställer sig att kvinnor som flyr ensamma från krig klarar sig utan sexuella blessyrer? Det kräver inte många ord för att etablera deras erfarenheter.

I Hanna Nordenhöks ”Asparna”, den hastigt nämnda tjejen på avdelningen för avgiftning, och hennes några rader långa historia av våldtäkt på ett ungdomshem. Hon är en bifigur, och vem förväntar sig att en tonårsflicka klarar sig igenom en uppväxt på institutioner? Inte många rader behövs.

Så många sidohändelser. Tillsammans tycks de berätta en tragedi.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.