Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-20 08:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/malin-ullgren-josette-bushell-mingo-talar-ovanligt-levande-om-rasism-och-forlatelse/

Kultur

Malin Ullgren: Josette Bushell-Mingo talar ovanligt levande om rasism och förlåtelse

Josette Bushell-Mingo Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

Skådespelaren och regissören Josette Bushell-Mingo visar att vissa yrkesgrupper är bättre än andra på att få liv i Sommar, skriver Malin Ullgren.

Jag blir omedelbart positiv till Sommarprogram som innehåller minsta inslag av funk, och på debutanten Josette Bushell-Mingos spellista finns inga mindre än funkkollektivet Funkadelic och ”One nation under a groove”. Inte förvånande att just hennes musikval är bra – hon har ju bland annat gjort den hyllade föreställningen ”Nina – a story about me and Nina Simone”, där musiken, konsten och aktivismen möts.

Efter en sommar med Sommar framstår det ganska klart vilka yrkesgrupper som är bäst lämpade för uppgiften – de som till yrket skriver text skriver även bra berättelser för sina program och de som arbetar på scenen är bra på att levandegöra berättelser. Inte förvånande alls, men kanske ett samband projektledarna kan tänkas reflektera mer över, för att slippa för mycket entonigt redovisande av generellt liv och för mycket borttappad dramatik nästa år.

Josette Bushell-Mingo är egentligen inte särskilt privat, annat än glimtvis – däremot gör hon ett rejält personligt Sommar, eftersom hon just agerar sin text: hon härmar drottning Elizabeths tydliga lilla röst (Mingo fick Brittiska imperieorden ur drottningens hand 2006), växlar mellan engelska och svenska, sjunger en snutt och skapar stämningar med rösten. Och ja, det är roligare än vanligt att lyssna på.

Josette Bushell-Mingo (född i London 1964) är skådespelare, regissör och numera prefekt på institutionen för skådespeleri vid Stockholms konstnärliga högskola. Hon har en pionjärroll i svenskt kulturliv, eftersom hon under sin teaterkarriär ständigt drivit kampen mot rasismen och för svarta scenkonstnärers synlighet. I sitt program ger hon glimtar av hur det arbetet har sett ut och hur hon förblir kluven: är förlåtelse av en mångahundraårig historia av förtryck möjlig? Särskilt som förtrycket fortfarande pågår och rättvisan oftast uteblir.

De stora frågorna är en smula rapsodiskt påtalade, men i ett samhällsklimat där alla ska ”skärpa sig” och inte fastna i ”identitetspolitik” är det skönt med 90 minuter om blackness och aktivistisk full fart framåt-anda.