Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Man kan inte tänka isär naturen och samhället

Matsukesvampen är exempel på en organism som föredömligt samspelar över artgränserna i naturen.
Matsukesvampen är exempel på en organism som föredömligt samspelar över artgränserna i naturen. Foto: Montage: DN, All Over press, TT

Livet på jorden är en kompromiss mellan arter och miljö. Samspelet är grundläggande för att skapa en värld där människor och andra varelser kan överleva, skriver Marianne Lien och Anna Tsing i DN:s och KTH:s artikelserie om miljö och humaniora.

Samröre över artgränserna är en av livets grundstenar för både människor och andra varelser. Alla behöver vi andra arter, inte bara som mat utan också som ledsagare för att göra själva livet möjligt. Trots detta har både forskare och intellektuella under större delen av 1900-talet varit fixerade vid arternas oberoende. På 1950- och 60-talen föreställde sig science fiction-författare hur människan for i väg ut i rymden utan något annat än kläder och verktyg med sig; när vi förstört vår egen planet kan vi alltid dra i väg till något annat ställe. Men skulle vi kunna överleva utan andra arter?

Diskussionen om ”antropocen” som möjlig geologisk epok har aktualiserat sådana frågor både hos allmänheten och i forskarsamhället. Antropocen står för den period då mänsklighetens historia och naturens historia definitivt flätats samman. Det inbegriper också insikten att det inte är människan som styr. Ända sedan den tidiga domesticeringen av djur som hundar, får och getter och fram till den globala spridningen av antibiotika, har våra försök att kontrollera och styra ickemänskligt liv fått effekter långt bortom våra avsikter. Djurhållningen smittade boskapsskötarna, vars samhällen med tiden blev immuna mot sjukdomarna. Antibiotika hejdade infektioner, men ledde småningom till antibiotikaresistens, vilket gör några av våra mest kraftfulla mediciner verkningslösa.

Det finns två saker att lära av detta. För det första: att människan bara tror att hon styr. I själva verket måste vi hela tiden kompromissa med andra arter och vår miljö. Till och med när det gäller domesticering, som ofta definieras just som den mänskliga kontrollen över växter och djur, är en fullständig kontroll bara skenbar. För det andra verkar det som att ju mer vi försöker förenkla vår miljö, desto fler oavsiktliga katastrofer drabbar vi världen med.

Det är därför vi inte längre har råd att tänka isär ”naturen” och ”samhället”. Alltför länge utgick vi ifrån att människan är självständig, fri att ”använda” en natur som vi så småningom skulle erövra och kontrollera. Hela forskningsområden under 1900-talet, från populationsbiologi till ekonomi, grundades i tanken på människans och övriga arters självständighet. Den ekonomiska forskningen föreställde sig individer vilkas samspel begränsades till konkurrens; populationsbiologin utvidgade denna utilitaristiska logik till att omfatta djur och växter. Numera anses den självständighet som tas för given inom dessa forskningsområden vara allt mindre rimlig. Vi behöver andra arter för att ens kunna vara människor. Och inte bara för födans skull: våra tarmbakterier är våra närmsta ledsagararter. Utan dem kan vi inte smälta vår mat. Men detta ömsesidiga beroende inskränker sig inte till mikroorganismer; var vi än är så fungerar vi som del av ett mångartigt arrangemang. Det lär oss en läxa som blir allt viktigare och tydligare: vi är inte ensamma på jorden, eller för att anspela på den kända fotbollsläktarsången: ”We never walked alone”.

Det finns två saker att lära av detta. För det första: att människan bara tror att hon styr. I själva verket måste vi hela tiden kompromissa med andra arter och vår miljö. För det andra verkar det som att ju mer vi försöker förenkla vår miljö, desto fler oavsiktliga katastrofer drabbar vi världen med.

Oväntade exempel på mer-än-mänskliga samband kan hittas hos två mycket vanliga arter: odlad atlantlax och matsutake-svamp. Bägge är goda att äta, och bägge utmanar vår uppfattning om föda som antingen odlad eller vild.

Odlad atlantlax – en ”nykomling på gården” – skulle kunna betraktas som ett lysande exempel på industriell kapitalism och teknikvetenskaplig kontroll. Men tittar man närmare så blir bilden annorlunda. Samtidigt som banden mellan människa och lax stärks, frodas andra relationer. Där tusentals laxfiskar samlas, ökar antalet av det kräftdjur som kallas havslus dramatiskt. Detta är den pågående utmaningen för den norska vattenbruksindustrin, vars arbete med att producera ”en art åt gången” ständigt undergrävs av detta oväntade samband mellan arter. Havslusen hotar inte bara den odlade laxen, utan också den vilda lax som vandrar mot havet.

Som motmedel försöker man nu bland annat plantera in en vild art av familjen läppfisk, berggylta, som gärna äter havslus. Med berggylta som följeslagare till laxen har mängden havslöss sjunkit. Genom nya experiment försöker man nu odla berggylta, för att få den att fungera kommersiellt som ”städfisk” på laxodlingarna. Odlingen av lax får alltså vidare effekter i hela havsområden, för vandrande (vild) lax och även andra arter. Av detta lär vi oss att mänsklig odling och domesticering inte alls ”stänger naturen ute”: i stället vecklar nya samband ut sig i alla möjliga riktningar.

När man tänker på svamp så kanske man tänker på vilda, orörda skogar, men det finns vilda svampar som frodas, inte trots – utan på grund av – mänsklig påverkan. En av dessa är matsutake, eller goliatmusseronen, som växer i mängd i till exempel Norrlands tallskogar. Mänskligt skogsbruk, som hindrar tallskogarna från att förvandlas till granskog, kan till och med hjälpa denna tallarnas följeslagare.

Matsutake känns väsensskild från odlad lax – men människor älskar att äta även den och är beredda att betala hisnande priser för den. Det leder till att vi deltar i en artöverskridande förmedling inte bara med svamparna utan också med deras ledsagare i kampen för överlevnad. Matsutake är svamp som lever i ett ömsesidigt förhållande med träden. Svampen föder träden, träden föder svampen. Likt andra ”mykorrhiza”-svampar gör de träden starkare – och skogar möjliga. Matsutake är en strikt följeslagare till tallen, som är en pionjär på platser där jordmånen är så näringsfattig att växter skulle ha svårt att överleva utan svamparnas hjälp. Människor är också aktiva i samma skogar. Matsutake skördas kommersiellt i industriella skogar i Nordamerika och Nordeuropa, och i lokalbefolkningens skogar i Kina och Japan. Oavsett plats och ägarskap innebär den mänskliga påverkan en delaktighet i den artöverskridande förmedlingen, och den är inte nödvändigtvis skadlig.

Tallar – och matsutake – frodas ibland på grund av den mänskliga påverkan. Snarare än att förstöra deras livsbetingelser, kan människor också bidra till artöverskridande förbindelser. Dessa svampar, som är erkänt svåra att odla, kan ändå vara djupt förbundna med oss – bortom den konventionella odlingens strikta gränser.

Detta innebär inte att all mänsklig aktivitet är oskyldig. Industriell förenkling av ekologiskt sammanhållna livsvärldar sprider skadedjur och sjukdomar, framkallar nya och smittsamma patogener och sprider dessa över världen genom industriell handel. Matsutake är sällsynt i Japan delvis på grund av att en rundmask som importerats via industriellt timmer från Nordamerika har tagit död på det mesta av den japanska rödtallen, som är svampens värdträd där. Ännu värre är att den japanska matsutaken i somliga områden har förvandlats från föda till gift. Efter Fukushimakatastrofen 2011 har svamparna i regionen absorberat cesium från de havererade reaktorerna. Radioaktiv svamp smittar den som äter dem, inklusive människor. Europeiska vildsvin som kontaminerats efter Tjernobyl olyckan har förgiftat människor som har ätit dem. Mångartiga förbindelser gör oss på samma gång starka och mer sårbara. När vi missbrukar de bräckliga relationerna, kan de ta död på oss.

Att odla atlantlax är också ett riskfyllt projekt. Även om det mesta av laxen stannar innanför ”kassarna” händer det att olyckor inträffar – en propeller kan slita sönder nätet och ett par tusen laxar simmar plötsligt omkring i fjorden eller rent av uppströms. Några av Norges mest kända laxälvar uppvisar en oroväckande andel lax vars genetiska profil röjer att den eller dess stamfäder kommer från laxodlingar. Den långsiktiga effekten av en sådan korsning med vildlax – som redan hotas av vattenkraftens utbyggnad, vägbyggen och av havslus – är osäker.

Den odlade laxens påverkan sträcker sig i sin tur långt utanför Norge. Odlad lax äter fiskmatspellets. Den nuvarande och förväntade tillväxten innebär ett omättligt behov av råvaror, både vegetabiliska och marina. Detta ökar trycket på världens fiskresurser och ökar även sojaproduktionen. Knappa matresurser dirigeras från södra Stilla havet till Nordatlanten. Det innebär att den som äter odlad lax (eller kyckling eller gris för den delen) tar av resurser som kunde ha fött peruanska fiskare eller brasilianska bönder, men social rättvisa hamnar sällan på agendan. Det finns alltså inga möjligheter att veta exakt vad man äter, eftersom dessa transkontinentala, artöverskridande samband görs osynliga genom laxmatens anonymitet. Genom denna industriprodukt är vi som konsumenter själva intrasslade i komplicerade och standardiserade, mångartiga förbindelser, vilka blivit en integrerad del av globaliseringen, som ofta är både orättvis och ohållbar.

Lax och matsutakesvamp påminner oss om betydelsen av de koordinerade nätverk som förekommer mellan både tamdjur och andra arter, samt i de landskap som människor förändrat. Varför är detta viktigt? För att det lär oss något om ödmjukhet, nyfikenhet och försiktighet. Våra konventionella berättelser (som vi fortfarande berättar) om ”tämjandet av naturen”, civilisationen och de mänskliga framstegen, är alltför enkla. Genom att förbise beroendet mellan arter har vi utvecklat en mänsklig hybris som har visat sig vara farlig. Snarare än att skriva oss själva ”ut ur naturen”, är det dags att skriva in naturen i våra berättelser om oss själva, som kroppar och medborgare. För att lyckas med det måste vi sträcka oss över ämnesgränserna och odla nyfikenheten kring en samvaro som är mer-än-mänsklig, och en mer-än-mänsklig tillhörighet.

Denna till synes banala insikt håller för närvarande på att förändra human- och samhällsvetenskaperna: den styr våra blickar, formulerar nya frågor och tvingar oss att tänka nytt kring vad humaniora handlar om. Ta till exempel begreppet ”sociala relationer”. Tills nyligen betydde det relationer mellan människor. Men numera känns en sådan avgränsning alltför trång – och berättelserna vi förmedlade om människor, från den neolitiska revolutionen för tusentals år sedan till den sentida, fortfarande pågående, industriella revolutionen – dessa berättelser känns alltför triumfatoriska. Vi inser nu att vi är beroende av samspelet med andra arter: de skapar våra berättelser lika mycket som vi skapar deras. Att lära oss om det ömsesidiga beroendet mellan arter är grundläggande för att skapa en värld där människor och andra varelser kan överleva. I denna era av människoskapade miljöförändringar är vår envisa åtskillnad mellan natur och kultur inte så särskilt lyckad – om vi vill leva väl tillsammans.

Den nya humanismen. Författarna och samarbetet

• Marianne Lien är professor i socialantropologi vid Universitetet i Oslo. Hennes forskning är inriktad på mat i kultur och samhälle. Under 2015 och 2016 leder hon ett internationellt Norwegian center for advanced study (CAS) för forskning om Arctic domestication in the era of the anthropocene. Hennes senaste bok är ”Becoming salmon” (University of California press, 2015).

• Anna Tsing är professor i i antropologi, feministiska studier och miljövetenskap vid University of California, Santa Cruz och innehar även en Niels Bohr-professur i Århus där hon grundat Aarhus university research in the anthropocene (AURA), ett tvärvetenskapligt projekt om sammanflätade sociala och naturliga relationer i antropogena landskap. Hennes senaste bok är ”The mushroom at the end of the world (Princeton university press, 2015).

Artikelserien
Detta är fjärde artikeln i ett samarbete mellan DN Kultur och KTH för att belysa forskningen inom Environmental Humanities inför klimattoppmötet i Paris.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.